Fallande blad/Hämplingen och kråkan
| ← Torka |
|
Där de gula bladen falla → |
HÄMPLINGEN OCH KRÅKAN.
HÄMPLING satt allen
på sin vissna gren,
sörjde sommarns alla ljufva stunder,
dör för hvarje lock,
när hans syskonflock
drog till sol och bröd i söderns lunder.
Dagen gaf ej kost,
natten kom med frost,
nordanvädret kände ej förskoning.
Sista löfvet föll.
Minnet kvar dock höll
sångarn här i vackra drömmars boning.
Här bland vårens blad
han fått vakna glad
vid en ljusning in i almkupolen
och fått eld i röst,
när ur flammig öst
steg som Phœnixfågel morgonsolen.
Här han tjusad såg
gräsets gröna våg
med sitt blomsterskum på böljeranden,
åkerns gyllne ö,
och hur sven och mö
gjorde strandhugg där i skördeanden.
Och när äng stod tom,
kvällen bjöd sin blom
och med vallmo söfde sångarns smärta …
— Nu är himmeln grå,
fälten öde stå:
intet mera värmer hämplings hjärta.
Men ännu en gång
höres han till sång
stämma själen i den kära lunden.
Dock, det blef blott skri.
Klangen var förbi.
Sångartungan var af sorgen bunden …
⁎
Då en kråka flög
från sin gödselhög,
när hon hörde brutna hämplingskvädet,
styrde dit sitt lopp
och sitt näbb lät opp,
se’n vid sångarn hon sig satt i trädet.
»Krax — krax — krax, min bror!
Hvilken ljuf tenor!
Och hvad glöd och klang och flykt i stancen.
Ej ens markens löf
för din sång är döf:
se — det står ju upp och börjar dansen!
Ha, du högfärdssjäl,
som förstått så väl
på enfaldigt blomfolk imponera.
Nu en gång begrip,
att din sång är pip,
som vid grodgöl knappast kan dupera.
Du tog hittilldags
äran från mitt krax.
Krax — krax — krax!» Nu kråkan högg och klöste …
Och från grenen ned
värnlös hämpling gled.
Men ur kronan tår på tår sig löste.