Fallande blad/I bassängen
| ← Nåd för små blommor! |
|
Torka → |
I BASSÄNGEN.
EJ i blomsterljusa ängen,
ej i dunklet under fur,
men i friande bassängen
ler den fagraste natur.
Smärta stammar, väna knoppar,
och hvad skönt i skyar fans,
bleknar af mot mänskokroppar
uti nakenhetens glans.
Först när ej de klutar hölja,
som det dumma modet redt,
mänskan ner i sommarbölja
med naturn blir riktigt ett.
Hur med blodet vattnet leker,
sköljer sorg och krämpa från!
Så allenast modern smeker,
när hon återfått en son!
Här, där dräkterna fått falla,
syskondrömmen blir ej störd.
Här som bröder tumla alla,
fjärran ifrån rang och börd.
Här i ädelt vuxna formen
ger ett dygdens lif respekt.
Här besvärjes njutningsstormen
af det sunda lifvets fläkt.
Och en mäktig stämma ropar,
att blott rent det nakna är!
Först när skynkena du hopar,
då först väcker det begär. —
Vill naturn du efterapa,
var ej då för stämman döf!
Vill det sköna rent du skapa,
bort då med hvart fikonlöf!
Se på vågen hvilken hägring!
Se en fornvärlds återsken,
där i lekfull gossefägring
du kan bada själen ren!