Fallande blad/Vaktparaden
| ← Kungligt namnchiffer |
|
Till Norge! → |
VAKTPARADEN.
FRÅN stela promenaden
min tanke ofta far
till käcka vaktparaden
i svunna ungdomsdar,
då fegt ej blygsel höljde
enfaldighet i håg,
men, eldad varm, jag följde
musikens glada tåg.
Den tiden gafs ej hinder
och intet lömskt försåt.
Med glöd på unga kinder
jag sprängde tryggt framåt.
I led bakom musiken
så djärft mitt hjärta slog,
och in i drömmens riken
som segerdrott jag drog.
Med vapen obefläckadt
och rustning blank och hel
och mod ej ännu gäckadt
och gång vid ljufligt spel,
den var en bild af våren,
min kära vaktparad,
en bild af unga åren,
då lifvets gång är glad …
Den muntra färden smittar,
likt västan på sitt lopp,
och mön ur fönstret tittar
som blom ur vårens knopp;
likt bäck, som hurtigt forsar,
den snart gör takten ung
hos enslingen, som korsar
dess väg i vandring tung.
Och ännu vaktparaden
får lätt med sinnet makt.
På själfva promenaden
den tvingar mig till takt.
De tennsoldaters flockar
gå hän med barnaår,
men vaktparaden lockar
än under gråa hår …
Så drag då öfver torgen
med dina toners lek!
Du lättar arbetskorgen
och gör den barske vek!
När hatets giftpil flyger
och afund reder tvång,
jag in i ledet smyger
och glömmer världens gång.