Fanjunkar Berg
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
| ← Den misskände spelmannen |
|
De väntande → |
| Ur diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor utgiven 1895. |
Det är den barske fanjunkar Berg,
hans anlete lyser i lingonfärg,
han är tjocklagd men ståtlig och rak;
är knektarnas fasa men flickornas vän.
På ungdomsgillena virvlar han än
sin mö mellan tilja och tak.
Men folket tänker: "Din gamle uv,
nu borde du finna vilan ljuv,
se'n du tokats i all din dar!"
Ja, kom blott och sådant åt Bergen säg,
när han går på dans och på giljarväg!
Han ger dig ett snäsigt svar:
"Så länge ännu en flicka ser
förstulet bort till min plats, och ler,
är, hin anamma, jag ung.
Så länge far jag i stampande flock
med pickande hjärta under min rock,
rask, yster och vig fast tung."
