Farmor och vår Herre/Kapitel 19

[ 227 ]Farmor bor kvar i sin gård och den är alltjämt den Borckska. Allting är sig likt. Nathan har farit till sitt land igen, Axel och Frida till sitt. Emma finns kvar, Axelsson och Grundholm, den falske. Sunesson läser sin tidning i herrummet, Lova sitter varje söndagskväll bland planscher och album i förmaket. Det är den Borckska gården. Om den är såld och till vem och när och hur och var det skedde och på vilka villkor, det minns inte farmor. Och det angår henne inte. Hon har gjort sitt. Om hon gjort rätt eller orätt, det tör bli uppenbart på den yttersta dagen. Till dess får det vila.

Ibland blir farmor en smula orolig. Hon vet inte, hur hon ska hinna med flyttningen. Betänk, att det är ett stort hus! Betänk, att det är tjugu rum, fyllda med möbler och minnen! Därtill vinden med allt sitt bråte och källaren med sitt och skamvrån med sitt. Hur ska det bli? I vilken ända ska man börja?

När den oron kommer, får Emma och Axelsson några hårda timmar. Det springs i trapporna och slås i dörrarna och dras i kistor och lårar. Och som oftast slutar det med att farmor och Emma stå mitt emot varandra, blick i blick och panna mot panna och händerna i sidorna. Emma blir nödd att ge efter. Men farmor ger också efter. Hon blir trött och går och lägger sig och somnar. När hon vaknar, har hon glömt flyttningen och oron.

Det är bra att ha ett klart förstånd och ett starkt minne. En gång måste man minnas alltsamman, hela livet; man måste se sig själv och döma. Men sen är det bäst att glömma.

[ 228 ]Glömma vad som kan glömmas och minnas vad som skall minnas. Ty det finns saker och ting, som man måste hålla reda på. Man får till exempel inte glömma barnbarnens födelsedagar. Över huvud taget får man inte glömma någonting, som rör barnbarnen. Farmor glömmer ingenting på den kanten. Och hon känner dem utan och innan, barnbarnen. Någon gång kommer de på besök, ibland bebådade, ibland som en överraskning. Det händer kanske inte så ofta, som önskvärt och billigt vore, men det händer! Och farmor känner dem, funderar och förstår, begrundar och begriper. Vill man ha upplysningar om barnbarnen, bör man vända sig till henne. Visst folk, ingen nämnd och ingen glömd, finna sin futtiga fröjd i att klanka på allt och alla. Farmor kunde ha åtskilligt att säga dem. Hon skulle säga dem saker, som de skulle må bra av ända ned i den sura magen. Ty det är hennes uppgift att förstå och begripa. Visst folk skulle må bättre än vad de göra, hon själv skulle må bättre och det hela skulle få ett bättre utseende.

Tänk bara på August! Folk säger, att han dricker. Nåja, det kan hända. Men varför dricker han? Fråga farmor! Hon hör fiolens gnäll och blundar, hon tar sig i öronen och råkar ibland täppa till dem. Ty det är inte roligt. Det är sorgesamt, så att man kunde skura golv med bara tårar. Men hon lyssnar, hon nickar, hon förstår.

Det är hennes konststycke och det är hon ensam om. Det är ett stort nummer, ett verkligt nummer, det är unikt.