Farmor och vår Herre/Kapitel 18

[ 224 ]Farmor låg i sin säng. Hon resonerade inte med Vår Herre. Hon låg bara och tittade på nattlampan och tog sig i öronen. Och rätt vad det var, kom han tassande och satte sig på sängkanten. Inte: Vår Herre utan Nathan. En skranglig och ömklig figur, skälvande och huttrande, inte mycket kropp just, inte mycket karl. Inte karl för två styver ens vänner emellan. En figur, en urfigur. Men där satt han i alla fall.

Ska du sitta här och huttra? sa farmor. Varför går du inte och lägger dig?

Han svarade:

Jag är rädd.

Vad är du rädd för? Är du rädd för mig?

Nej, han var inte rädd för farmor. Och till bevis stack han sin hand i hennes. Det var ett gammalt fredstecken dem emellan och ett säkert bevis. Men hon kände, hur han skalv.

Vad är du rädd för då?

Det visste han inte.

Farmor sa:

Ska det vara bättre att sitta hos mig? När du är rädd.

Det var bättre.

Nå, så sitt då, sa farmor. Och hon frågade, hur han haft det.

Hon sa:

Jag har hört, att du ska ha varit dräng på en cirkus. Det kan väl inte vara mycket bevänt med?

[ 225 ]Nej, medgav han, inte är det mycket bevänt med det. Men jag reder mig. För farmor ska inte tro, att jag är så fattig som det ser ut. Jag reser i de sämsta kläderna.

Tro det, tro det? mumlade farmor och trodde att han skröt. Och hon frågade, hur det förhöll sig med de där tiggarebreven. Det var väl allt lite konstigt att skriva tiggarebrev, om man redde sig ändå?

Det medgav han. Och han medgav, att han skrivit de första breven för nöds skull. Han sa:

Men nu ska jag tala om något, ifall farmor lovar att inte skvallra.

Hon lovade.

Han sa:

Först tiggde jag för nöds skull men de sista breven skrev jag för skojs skull. Oj, oj, oj, vad jag hade roligt. För jag trodde, att jag skulle kunna komma hem som en fin karl. Och då skulle farmor ha blivit pannkaka!

Hon fnös.

Har du sett mig bli pannkaka? Det tror du inte.

Inte pannkaka precis, medgav han. Men jag trodde, att farmor skulle säga: Tänk, att det kunde bli så pass karl av dig.

Är det inte annat än det, sa farmor, så kan jag väl säga det ändå.

Men han svarade:

Det är inte detsamma.

De tego och höllo varandra i hand och farmor kände att han skalv. Plötsligt sa hon:

Tänk, att jag ändå tror, att du sitter och är rädd för mig. Men det ska du inte vara. En blir ju lugnare med åren och mera beskedlig. Och sitt nu inte där och skälv som en krake. För då tar jag till lipen.

Hon snyftade till och snörvlade med den stora näsan.

Nej, men farmor! skrek Nathan.

Och han sa:

Det minns väl farmor, att jag alltid varit rädd. Bara rädd. [ 226 ]Hemma och borta, ute och inne, bara rädd. Och rädd har jag varit och rädd kommer jag att bli. Och när jag blir så gammal som farmor, kommer jag att ligga och skaka i sängen av rädsla. Men farmor ligger som ett stenhus.

Gud ske pris! sa gumman.

Men vet farmor vad? Vet farmor vad jag trodde? Vet farmor varför jag ville göra farmor till pannkaka? Jo, för kunde jag det, då skulle jag aldrig mer bli rädd.

Varför det då? undrade farmor.

Nathan skrattade:

Jo, för då hade jag väl ändå varit tusan till karl!

Det medges, sa farmor. Men man ska vara lagom stursk.

Han böjde sig fram över henne.

Säg i alla fall! bad han. Säg! Har farmor aldrig varit rädd? Bara rädd, utan orsak, bara rädd?

Nej, det hade hon sannerligen icke.

Men hon förstod och begrep att en sån där liten stackare kunde vara bara rädd. Ty det är väl orsak nog att vara en stackare.

Hon förstod och begrep; dummare var hon inte. Och hon sa:

Ska jag berätta något för dig, så går det kanske över?

Hon letade efter något att berätta och drog sig i näsan; det klarar tankarna och stärker minnet.

Låt mig se, sa hon. Har du hört någon gång, hur det var, när jag skrämde far med länsman?

Nej! Aldrig! Berätta!

Och farmor berättade.