Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans/A5Sc6
| ← Actus V Scena V |
|
Actus V Scena VII → |
Actus V. Scena VI.
Pelargus. Eubulus.
Pel.O Eubule min Granne godh,
Aldrigh får jagh något gladt modh,
Så länge min Son borto är,
Och kommer icke igen här.
Ingen roo jagh om Natten fåår,
När jagh vthaff min Säng vpståår
Begynnes åter thet samma wee,
För ängslan är jagh aldrigh i fredh.
Altså må mitt Faderlige sinne,
Emoot thenne Son så hefftigt brinna.
Doch aldra mäst bekymrar migh,
Och plågar hiertat bitterligh,
At jagh frå honom ey breff haar fått,
Sedan han ifrå migh reeste bort.
Ja, icke den ringaste Bookstaff,
Hwar han är stadd weet jagh icke aff.
Eub.Giff tigh nu til fridz min granne gode,
Snart kan tu frå honom budh förmoda.
Det är altså fatt medh the vnga Bussar,
På Fädernesslandet the föga passa,
Tå the komma i annor Land,
Huru thet går så weet wäl man.
Sörgh ey therför så bitterligh,
Haff doch godt modh, jagh beder tigh.
Pel.Ja, granne kär, jagh skulle ey,
Här öfwer så bekymbra migh;
Men migh tycktes vthi een Dröm,
Min Son fast snöpligt komma heem:
Kläder och Godz hafwa mist bort,
Och komma för migh baar och blått.
Hwilken Dröm migh stoor ängslan gaff,
Jagh skräcktes i mitt Lijff ther aff.
Eub.Drömmar komma, gå aff och til,
Fåfäng är then som them troo wil.
Ty när wår Phantasia blijr
Någet förbistrat, man tå seer
Meer än i sanningen kan wara,
Alla Menniskior thet förfara.
Slå sådant alt i Wädret bort,
Een wijs man achter thet ey stoort.
Pel.Förvndra icke Granne min,
At jagh ängslas i thetta sin.
Sij, Barnen komma frå Faders Bröst,
Gå tijt igen, äre oss til tröst.
Ja, snarare thet blifwer så,
At Soolen aff sitt Lopp affstår;
Än een Fader sitt blijda sinne,
Ifrå sitt Barn kan platt omwända.
Hwarföre jagh ey sköter om
Det min Son slätt blott kommo heem:
At jagh tå honom måtte see
I Lijfwet, tå ändas mitt wee.
Eub.Haff, haff gott hopp Pelarge fromma,
Han kan än wist heem til tigh komma.
I reesan offta månge hinder äre,
Wij komme ey altijdh som wij begäre.
Här feelar itt, här feelar annat,
Han weet det wäl som hafwer wandrat.
Wandringsmän icke Silcke spinna,
Kunne ey altijdh fortgång winna.
Pel.Det är wäl så, som tu migh säger,
Och titt taal migh mycket behager;
Doch kan jagh ey migh til fridz gifwa,
Förän jagh seer min Son i Lijfwe.
Ju längre han nu borto är,
Ju meera ökas mitt beswär.
Och wiste jagh vthi hwadh Landh
Han wore, skulle jagh för san
Honom nu vpspaana medh mitt Budh,
At jagh honom funne gifwe Gudh.
Eub.Hwad wår Gudh nu wil, wiliom wij medh,
Lät ossß ey fölia wår onda seedh.
Gudh bättre saaken wända kan,
Än thet tänkia kan någen man.
Låtom oss nu affsijdes stå,
Så länge thenne Man framgåår.
Han är bekymbrat seer jagh wäl,
Wist är någet som honom qwäl.
Han går naakut och paltuger,
Gudh nåde den som fattigh är.