Fiskmåsarnas afsked (Sehlstedt 1861)

← Visa

[ 23 ]

Fiskmåsarnas afsked.

(Höst- och skärgårds-fantasi.)

Adjö, adjö! mina älskade fiskmåsar! lycklig resa! Far ni till Rom, så helsa påfven — nej, låt bli: han bar sig gement åt i Perugia. Träffar ni Garibaldi, så helsa honom på det hjertligaste. Kan jag på något sätt vara honom till tjenst, så kan han lita på mig. Behöfver han mitt namn för ett kreditiv i Riksbanken eller Enskilda banken, så har han det. Ni har väl ungarna med er, så jag slipper se dem här under vintern, frusna och utsvultna. Här är nog ondt om mat ändå. Farväl, farväl! Det ser riktigt bra ut, då ni flyger. Lycka till delikata sardiner i Medelhafvet. Hipp, hipp, hipp! hurrej, hurrej, hurrej! [ 24 ]

Fiskmåsarnas sång.

En mås.

Farväl, du höga
Sandhamnska strand,
Der vi fått löga
I solens brand!
Der vi ha plumsat
Med lif och själ,
Och strömming mumsat,
Farväl, farväl!

En annan.

J skär och hällar,
Farväl, farväl!
J knallhatts-smällar,
Som ment oss väl!
På vingar sträckta
Vi fly med skäl;
Kyss oss — ursägta!
Farväl, farväl!

En tredje.

Vi tändren hacka
Ju redan så.
Låt bli att snacka:
Flyg på, flyg på!
Oss söder lockar,
Långt bort likväl.
J getabockar,
Farväl! farväl!

[ 25 ]

Chör.

Fiskmåsar äro muntra bröder,
Och helst på denna glada jord,
Vi segla nu till varma Söder,
Ty nu är fan så kallt i Nord.
Men sorg må hönsena betunga:
Fiskmåsarna de glada sjunga,
De sjunga.

En mängd småfisk sticka upp sina hufvuden och betrakta affärden. De hurra och jubla — alla med stjertarna i vattenbrynet:

Lycklig resa! åt helfvete med er, Sångare! Låt oss sjunga för måsarna. Klara struparna! Lefve friheten!

Fiskarnas sång.

Hösten är kommen och måsarna fly,
Hör hur de skråla derborta i sky!
Vi känna packet i botten, gunås:
Finns någon större tyrann, än en mås?
Jemt öfver vågen han snoka och fot:
Än tog han mor min, och än tog han bror.

En löja.

Ja, tittar man bara
I vågornas bryn,
Vipps kommer en skara
Af måsar ur skyn.
Och näbb ha de rackare,
Liksom en tång.
Det ha vi nog stackare,
Kännt mången gång.

[ 26 ]

En annan.

Ni mins, hur jag slog mig
På myggjagt en dag.
Då fiskmåsen tog mig
Ock slök i ett tag.
Jag sväljdes — och som jag
Nu kände mitt slut,
Besynnerligt, kom jag
En annan väg ut.

En mört.

Nu kan man få hjula
På böljornas rygg,
Ej ringaste smula
Förskräckt eller skygg.
Men fria och glade
Från topp och till tå —
Ack! om vi hade
Go vänner, en så!

En annan.

Ja, låt om oss svärja
Ett fostbrödralag!

Några röster.

Tyst! inga revolutions-sånger! Inga fula fiskar!

Flere röster.

Jo! lefve friheten! Inga aristokrater, inga måsar, inga måsar! inga luftiga fiskätare! Låtom oss göra oss fria! Inga fiskätare alls! Inga nät och skötar, inga stekpannor, inga fiskrätter! Sångare! Marseljäsen! [ 27 ]

Flere röster

Nej, nej! ”Hvad den är säll, som i sin egen hydda,
Ser utan oro morgondagen gry!”

Dans och lekar i vattenytan. Solen stiger gravitetiskt ned i Kanholms-fjärden och kastar i förbigående en flik af sin purpurmantel öfver det hvita sjömärket. En lätt vind susar genom rymden. Vågorna börja bli oroliga och skjuta rygg. Fiskarna försvinna i djupet. Stormen är i annalkande. Hafvet våndas. Himlen är blåsvart. Stränderna sucka. Qväll och mörker, skum och dån och tjut! Här duger ej att stå längre på klippan. Hufvudet svindlar. Hjertat skälfver. Håret reser sig!

Och benen som rankiga nystfötter darra,
Och blåsten mig trillar precis som en boll.
På flinthårda berget galoscherna knarra:
Det tassar bakefter som spöken och troll.
Och sanden kring backarna ryker och yrar,
Och dugget från skyhöga hafsvågen stänks.
Men hittar jag hem, jag vid Bachus bedyrar:
Jag tar mig en tuting och kryper till sängs.