Fortsättning af Berättelsen om Konung Junân och den vise Dubân
| ← Berättelsen om den afundsamma Veziren och Prinsen samt Gasten |
|
Fortsättning af Berättelsen om Fiskaren → |
Fortsättning af Berättelsen om Konung Junan och den vise Duban.
Tro mig, o konung, — fortsatte veziren till konung Junân, — om du fortfar att hysa förtroende till denna vise, skall han döda dig på det nedrigaste sätt. Om du fortfar att visa honom ynnest och att göra honom till din förtroligaste följeslagare, så skall han stämpla till ditt förderf. Ser du icke, att han botat dig för din sjukdom genom utvärtes medel, genom någonting, som du höll uti din hand? Derföre är du icke trygg för att han icke kan döda dig med någonting, som du skall fatta uti på samma sätt. Konung Junân svarade: du har talat sanning; förhållandet är sådant, som du har sagt, du trogna vezir. Det är sannolikt, att den vise kommit hit som en kunskapare för att stämpla till min död; och om han botade mig med någonting, som jag höll i min hand, så kan han döda mig genom någonting, hvarpå jag skall lukta; säg mig derföre, o vezir, hvad som bör göras med hänseende till honom? Veziren svarade: Sänd genast till honom och kalla honom hit; och, när han kommit, så afslå hans hufvud; derigenom skall du från dig afvända hans onda anslag och bli trygg for honom! Bedrag honom, förrän han bedrager dig! — Konungen sade: du har talat rätt.
Han sände genast efter den vise, och denne kom full af glädje och utan att veta, hvad den Barmhertige beslutit om honom. Han tilltalade konungen med dessa skaldens ord:
Om jag någon dag försummar att egna dig tillbörlig tacksamhet, så säg mig, för hvem jag diktat mina verser och min prosa!
Du har öfverhopat mig med ynnestbetygelser, som jag icke kunnat begära, och hvilka du utan uppehör egnat mig.
Huru skulle jag då kunna afstå ifrån att prisa dig såsom du förtjenar och lofva dig med både hjärta och röst!
Nej, jag vill tacka dig for dina välgerningar emot mig; de äro lätta på min tunga, ehuru de hvila tungt på min rygg.
Vet du, — sade konungen, — hvarföre jag har kallat dig? Den vise svarade: ingen vet det, som lönligt är, utom Gud, hvars namn vare prisadt. Konungen sade: jag har kallat dig, på det jag måtte taga ditt lif. Ytterligt förvånad öfver detta, sade den vise: o konung, hvarföre vill du döda mig, och hvilket brott har väl jag begått? Konungen sade: det har blifvit mig berättadt, att du är en kunskapare, och att du kommit hit för att döda mig; men jag vill förekomma dig genom att först taga ditt lif. Med dessa ord ropade han till bödeln: hugg af denna förrädares hufvud och befria mig från åsynen af den nedrige! — Skona mig, — sade den vise, — och Gud skall skona dig, och förgör mig icke, på det Gud icke måtte förgöra dig! Och han upprepade dessa ord flera gånger, likasom jag gjort inför dig, o ande; men du ville icke släppa mig, utan det var din önskan att förgöra mig.
Nu sade konung Junân till den vise Dubân: jag skall icke vara trygg, så framt jag icke låter döda dig, ty du botade mig med någonting, som jag höll i min hand, och jag har ingen trygghet mot det, att du kan döda mig genom någonting, hvarpå jag skall lukta, eller på något annat sätt — O konung, — sade den vise, — är detta min belöning af dig? Vedergäller du godt med ondt? Konungen svarade: du måste dö utan skonsmål. När den vise sålunda var öfvertygad, att konungen hade för afsigt att låta döda honom, och att hans öde var oundvikligt, beklagade han den välgerning, som han bevisat en man, hvilken icke förtjenat densamma. Nu nalkades bödeln, band för hans ögon, drog sitt svärd och sade: gif tillåtelse! Den vise började gråta och sade återigen: skona mig, så skall Gud skona dig, och förgör mig icke, på det Gud icke måtte förgöra dig! Vill du belöna mig på samma sätt som krokodilen gjorde? — Hurudan är berättelsen om krokodilen? — inföll konungen. Den vise svarade: jag kan icke omtala den, medan jag befinner mig uti detta tillstånd; men jag besvär dig vid Allah att skona mig, så skall Han skona dig. Och han grät bitterligen. Då uppsteg en bland konungens yppersta tjenare och sade: o konung, afstå denne vises blod åt mig, ty vi hafva icke sett honom begå något brott emot dig; icke heller hafva vi sett honom göra annat än bota dig från din sjukdom, hvilket de öfriga läkarne och vise icke förstodo. Konungen sade: J kännen icke orsaken, hvarföre jag vill taga denne vises lif; orsaken är den, att, om jag låter honom lefva, så skulle jag sjelf oundvikligen omkomma, ty den, som botade min sjukdom med någonting, som jag kunde hålla i min hand, kan möjligtvis döda mig med någonting, hvarpå jag skall lukta, och jag fruktar, att han skall göra det samt att han af någon väntar belöning derför. Jag ser nämligen, att han sannolikt är en kunskapare, som kommit hit för att döda mig; jag måste derföre taga hans lif, och då först skall jag sjelf vara trygg. Den vise sade återigen: skona mig, så skall Gud skona dig, och förgör mig icke, på det icke Gud måtte förgöra dig!
Men nu var han öfvertygad, o ande, att konungen skulle taga hans lif, och att det för honom icke fanns någon räddning. Derföre sade han: o konung, om min död är oundviklig, så förunna mig något uppskof, att jag måtte återvända till mitt hus och fullgöra mina skyldigheter och anmoda mina grannar att begrafva mig samt bestämma öfver mina böcker. Bland dessa böcker finnes det en af synnerligt värde, hvilken jag bjuder dig som gåfva, på det du måtte förvara henne i din boksamling. — Hvad är detta för en bok? — frågade konungen. Han svarade: hon innehåller saker, som icke kunna uppräknas; och den minsta bland de hemliga krafter hon eger är följande. När du låtit afhugga mitt hufvud och sedan öppnar denna bok samt slår om tre blad och derefter läser tre rader på sidan till venster, så skall hufvudet tala till dig och svara på hvad du vill fråga. — Häröfver blef konungen ytterligt förvånad och glad samt yttrade till honom: du vise, skall ditt hufvud tala, när jag låtit afhugga det? Han svarade: ja, o konung; och detta är en underbar sak.
Konungen lät honom gå under bevakning, och den vise begaf sig till sitt hus och uppgjorde alla sina angelägenheter på denna dag; men följande dagen kom han åter till palatset, dit emirerna och vezirerna och alla de höga embetsmännen likaledes samlat sig, så att hofvet liknade en blomstergård. Och när den vise kommit in, föreställde han sig för konungen, bärande en gammal bok och en liten dosa, som innehöll ett pulver. Han satte sig ned och sade: Hemta mig en bricka! Man hemtade honom en sådan, och han slog ut pulvret derpå och bredde ut det. Derpå sade han: o konung, tag denna bok och gör ingenting dermed, förrän du afslagit mitt hufvud, och när du det gjort, så ställ det på denna bricka och befall någon att trycka ned det mot pulvret; när detta är gjordt, skall bloden stadna, och då kan du öppna boken. Så snart den vise sagt detta, befallde konungen, att hans hufvud skulle afhuggas; och detta skedde. Nu öppnade konungen boken och fann, att bladen deri hängde ihop med hvarandra; derföre förde han fingret till sin mun och fuktade det med sin spott och öppnade det första bladet, det andra och det tredje; men bladen läto icke öppna sig utan svårighet Han slog upp sex blad och betraktade dem, men fann ingenting skrifvet på dem. Då sade han: o vise, här finnes ingenting skrifvet! Den vises hufvud svarade: vänd om flera blad! konungen gjorde det; men efter en liten stund hade giftet trängt in i hans kropp, ty boken var förgiftad, och konungen föll baklänges och ropade: giftet har trängt in uti mig! Då upprepade den vise Dubàns hufvud följande verser:
De begagnade sin magt och nyttjade den tyranniskt; men snart blef den som skulle den aldrig hafva funnits.
Om de handlat med billighet, skulle de fått erfara billighet; men de förtryckte; derföre har ödet hemsökt dem med faror och pröfningar.
Derföre förkunnade utgången sjelf för dem: detta är vedergällningen för hvad ni gjort, och mot ödet kunnen ni ingenting uträtta.
När den vise Dubàns hufvud sagt dessa ord, föll konungen genast död till golfvet.