Från Stockholms synkrets/Akta er för portföljen
| ← Mycket väsen för ingenting |
|
Huru rykten tillverkas → |
Akta er för portföljen!
(April 1868.)
Vi hafva haft en ministerkris eller, såsom några säga, en statsrådsstrejk. Krisen betraktas nämligen af åtskilliga som en mindre befogad arbetsvägran, hvilken ej kan föra till annat än att, som det nästan alltid sker i dylika fall, arbetaren slutligen nödgas på samma villkor som förut återtaga sitt arbete.
Emellertid har en viss oro herskat i hufvudstaden. Det är så många som fruktat, att de skulle pressas till statsrådstjenst. Man har hört talas om personer som hållit sig undan flere dagar, emedan de varit rädda att de skulle gripas och utan miskund släpas till finansportföljen. Det är i synnerhet den portföljen för hvilken man hyst största farhågorna.
Det ringer på tamburdörren.
»Se så, nu skall man få se, att det gäller mig!» hette det i flera hem, och herrn i huset kände kallsvetten fukta sin panna ända ned åt ryggraden.
Pigan kom in med ett bref.
»Det är ett stadsbud,» säger hon. »Han skall ha svar.»
»Ett stadsbud? Nå ja, det är sant, den största sparsamhet måste iakttagas. Ge hit brefvet!»
»Är herrn sjuk? Herrn darrar så grufligt. Skall jag ropa på frun?»
»Hvad pratar Kristin? . . . Ge hit brefvet, säger jag. Ingen kan undgå sitt öde . . . hm, hm!»
Han läser:
»Bäste bror! Det är så kusligt väder i dag. Vi hade nästan tänkt fara ut till Hasselbacken, men stanna hemma, och som jag längtar efter ett parti, kunde du gärna ta familjen med dig och komma hit i afton. Jag har bedt ett par andra bekanta också. Du får icke säga nej.»
»Nej, jag säger visst inte nej . . . Uff! Jag fick mig ett svettbad. Jag trodde, att det gälde något helt annat än ett oskyldigt parti . . . Ja, visst komma vi. Hälsa fabrikören och tacka så mycket . . . Säg åt frun, att vi äro bortbjudna. . . . Aha, där är du, min gumma. Du kan aldrig tänka dig, huru rädd jag vardt, då ett stadsbud kom och sökte mig.»
»Så enfaldig du är. Inte skickar man stadsbud med räkningar.»
»Det är visst fråga om räkningar nu . . . möjligtvis efterräkningar. Jag var ju rädd för att man skulle tvinga mig att ta emot finansportföljen.»
»Hu då, så du fantiserar!»
Scenen upprepades öfver alt i Stockholm, kanske äfven i Göteborg och Åmål.
——————