Från Stockholms synkrets/Alt faller men stallet står
Alt faller, men stallet står.
(Dec. 1879.)
Helgeandsholmen är en ypperlig plats, med ett läge
som torde öfverträffa de flesta andra stadsplatser i
Europa, midt uti en stor stad, midt emellan två stora
vatten, midt uti en liflig samfärdsel, vid foten af ett
storartadt byggnadsverk, en vacker plats, en frisk plats, en
plats som bjuder vandraren att stanna och njuta af en
skön utsigt, en på alt sätt intagande, tilltalande, vänligt
fängslande plats — och därför står ett stall på den
platsen, ett stort stall, ett högt stall, ett långt stall, ett
doftande stall.
Någonting motsvarande har man icke kunnat hitta på i Paris, London, Berlin eller Wien. Man skulle knapt hafva kommit på en dylik tanke i Abdera, som dock var känd för ganska snillrika idéer. Ett storartadt stall med stallgårdar, höskullar, gödselhögar på den skönaste plats . . . nej, så långt var man icke kommen i nyss nämde trakiska stad.
Men vi kunglige svenskar, vi hafva hittat på det. Vi hafva det stora stallet på Helgeandsholmen och vi kunna vara säkra på att få behålla det där i alla tider, åt minstone så länge Stockholm står, och det är för oss alldeles tillräckligt.
Tiderna växla, men stallet står kvar. Sverige kan hafva oinskränkt monarkisk styrelseform, därpå få mycket inskränkt, öfverlemnas åt rikets ständers styrelse, återgå till strängare monarkisk, ännu en gång underkastas allenastyrelse, sedan å nyo erhålla inskränkt monarki, släppa af rikets ständer, skaffa sig en riksdag med två kamrar, än hafva herr-regering, än s. k. bondregemente — under alt detta står stallet lika orubbligt!
Norrbro bygges; basaren bygges; den lilla spången från Mynttorget bygges om ett par gånger, med trettio eller fyrtio års mellantid; järnvägens sammanbindningsbro drages öfver Mälaren; Vasabron uppföres, alla hus i granskapet undergå förändringar, byta om egare och bestämmelse — stallet är oföränderligt!
Konungaborgen växlar invånare, och invånarne kunna växla tycken och åsigter — stallet håller sig lika! Af alla de människor som vandrat öfver Norrbro och på Mynttorget hållit för näsan i anseende till de skarpa dofter från Helgeandsholmen, dör det ena slägtet efter det andra! — stallet lefver!
Hvilken ihärdighet! Hvilken lifskraft! Allting förvandlas, alt går omkull, sjöng Bellman, men då tänkte han icke på det kungliga stallet. Det kan ej falla, det är en »representant för den eviga lifsprincipen». Det är något oföränderligt och därför tillbedjansvärdt.
En gång, då doften var alt för stark, började man tänka på att söka ny plats för det tillbedjansvärda stallet, och så gick man ut och sökte och sökte. Men det var alldeles omöjligt att finna någon så utmärkt plats som Helgeandsholmen. Man tittade på Kungsholmen, på Artilleriplanen, på Sjöhästen — omöjligt! Nej, sådan plats som Helgeandsholmen finnes bestämdt icke.
Så kom man att tänka på riksdagen, som bor ganska trångt i sitt hus på Riddarholmen. Riksdagen behöfver ett nytt hus. Hvar skall man lägga det? På Helgeandsholmen naturligtvis.
Och riksbanken skulle också hafva ett nytt hus. Han kan väl icke i all evighet bo kvar vid Järntorget, som är ett så oansenligt torg. Hvart skall man flytta riksbanken? Till Helgeandsholmen. Det är klart.
Det finnes stockholmare som ifra för att Helgeandsholmen skulle göras till en fullkomligt fri plats med planteringar och möjligtvis en låg byggnad åt Mälarsidan, ungefär på det sätt som hr Karl Wetterhoffs vackra förslag innehöll. De togo illa vid sig, då de först hörde talas om riksdagshuset, och ännu värre, när bankhuset kom med i spelet. Men det var en sak som tröstade dem, och det var, att då skulle stallet ovilkorligen flyttas från holmen. Hvilken enfald!
Om man också bygger tio stora hus på holmen, om man där reser upp boningar åt riksdagen, riksbanken, riksmuseum kanske, åt Hazelii etnografiska museum, åt en ny nationalteater, som väl förr eller senare måste byggas, så stannar stallet likväl kvar.
Nu komma hrr fullmäktige i riksbanken att lägga sitt ganska vigtiga ord — hinc robur & securitas stod det på de gamla sedlarne — i vågskålen. De måste hafva det nya bankhuset bygdt på Helgeandsholmen, men som de mycket väl veta, att stallet är heligt och okränkbart, så besvärar det dem alldeles icke att bygga sitt nya bankhus midt uti stallgården.
De äro likväl icke ensidiga, utan mena, att saken kan ses från två sidor, men på ingen af dessa sidor får stallet saknas. Antingen skall stallet ligga där det nu ligger och med sina gyllene förråd öka värdet af bankens metalliska valuta eller också skall det flyttas, men visst icke från Helgeandsholmen, hvilket vore orimligt, utan blott litet längre ned åt vestra stranden.
I hvilket fall som hälst skola riksbanken och riksstallet — ty det kungliga stallet är onekligen en riksinstitution — verka samfäldt till ett stort fosterländskt syfte i rent praktisk riktning. Under det banken samlar högar af bara guld, så gör stallet alldeles det samma, och det i Stockholms medelpunkt.
Konungamakt och folkmakt komma att hafva hvar sin företrädare på Helgeandsholmen. Det är ju alldeles som det bör vara i en stat, der maktställningen är så klokt afvägd. Bankokommissarier och stallmästare komma att rida vid hvar andras sida till det gemensamma fäderneslandets fromma. Kamrerare och hingstridare, kontorsskrifvare, kuskar och alla andra bank- och stalltjänstemän skola till samman arbeta för det allmännas väl, hålla kursen uppe och låta det gå i raskt traf.
Men när man är som bäst i farten, åt minstone med det vackra förslaget, kommer hr Liss Olof Larsson och stör den sköna framtidsplanen. Den där Liss Olof är för svår. Han talar om eldfara. Hvem bryr sig om sådan, blott man kan bibehålla stallet? Banken må gärna brinna, endast stallet kan räddas. Stallet är ju hufvudsak här och riksbanken bisak.
Så talar hr Liss Olof Larsson om, att det skulle se fult ut på holmen. Att han kan vara så opraktisk! Hvem bekymrar sig om det fula, blott Helgeandsholmen får behålla stallet? Helgeandsholmsfrågan ligger ju egentligen i stallet med dess »dépendancer», och däruti ligger hon både mjukt och varmt och väl bevarad för alla tider.
———♦———