Från Stockholms synkrets/Första Maj

←  Dåliga tider

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Första Maj

Alt faller, men stallet står  →

Första Maj.
(Maj 1879.)

Det äldre slägtet har påstått, att första Maj, äfven efter den nya stilen, varit mycket vackrare än i våra dagar. Då skulle stockholmaren ovilkorligen börja sitt glada sommarlif. Då tog han på sig de gula »kitajspantalongerna» och den hvita halmhatten eller den bruna rothatten, gick till Klingbergs och anstälde en högtidlig invigningsfest i stora källarsalen, förklarande sommarfälttåget vara öppnadt.

Hasselbacken fans icke då ännu, åt minstone icke Davidsons Hasselbacken, och sedan man gått och drifvit på slätten, hade den »burgna borgarklassen» ingen annan utväg än att återvända till Blå Porten. Det förtäljes dock, att man i den gamla goda tiden kunde slå sig ned i gröngräset redan på första Maj, taga fram matkorgen, i fall man hade någon med sig och göra sig en glad eftermiddag i guds fria natur.

När Karl Johan då red förbi, i spetsen för ett lysande följe, lemnade man korgen, höll smörgåsen i vädret, rusade utför backen och hurrade för gamle kungen. Fruntimmerna nego och viftade med näsdukarne, så innerligt belåtna att hafva fått se en skymt af majestätet. Efter denna undersåtliga hyllning återvände man till de hårdkokta äggen och den stekta strömmingen samt ansåg sig hafva förtjänt en ny styrkedryck.

Ej nog med att majfesten försiggick på Djurgården; han firades äfven under hela vägen dit, och den var ej sjöledes med ångbåt eller landvägen på Ladugårdslands Strandgata och sådana där nymodiga tillställningar, utan den gamla hederliga vägen, i de farandes egna åkdon eller i hyrkuskarne Blanks och Winters kalescher eller med styfva steg i kitajspantalongerna upp för Nybrogatan, öfver Ladugårdslands torg och Storgatan framåt. Man viste icke af ångbåtar, utan på sin höjd några få roddarmadamsbåtar, icke hade man någon aning om en strandväg till Djurgården och ännu mindre om några spårvägar.

Folket samlade sig i massa på Ladugårdslandet och i massa drog det stråten ut till Djurgården, då man fick se det kungliga tåget på nära håll och på köpet alla de af kvinligt behag lysande fönstren vid Nybrogatan och Storgatan.

Den 1 Maj var i den där »gamla goda tiden» en fest, till hvilken man rustade sig redan flera veckor förut. Till den dagen skulle alt nytt och fint i klädnadsväg vara färdigt, och olycklig den skräddare eller sömmerska som ej då fullgjort beställningarna.

Tiderna ändras, och vi med dem. Väderleken till och med tycktes ej vilja vara med om majfesten. Man for visserligen till Djurgården, men man tog ej alltid vägen öfver Ladugårdslandet. Det var således ingenting att där se på och således ej häller skäl att sitta i fönstren. Ungkarlar måste hitta på något annat för att vara fruntimren behaglige. Det var slut med den tiden, då en friare kunde afgöra sitt lifs lycka genom att bjuda föremålet och föremålets pappa och mamma, systrar, bröder och tanter på några »fönsterlufter».

»Första Maj har» — skrifver Johan Erik Rydqvist i »Svenska språkets lagar», nej, vi mena i »Djurgården förr och nu» (Stockholm, tryckt hos Johan Hörberg 1833) — »första Maj har, sedan en lång följd af år, utkallat en stor del af hufvudstadens befolkning; och ej ens den, hälst på senare åren, ofta inträffande kalla och motbjudande väderleken, har kunnat utplåna den kära vanan att denna dag besöka Djurgården, eller förhindra den vackra verlden att med sin närvaro gifva glans åt dagen.»

Kan man se bara, redan för så många år sedan klagades öfver den »kalla och motbjudande väderleken», och det var likväl ännu i den gamla goda tiden. Eller skulle hon då redan hafva slutat sina dagar? Vi veta likväl, att man redan då tröstade sig med, att alt skulle varda godt, blott »det komme ned».

Ej häller ett par årtionden senare var 1 Maj någon varm soldag. Den 2 Maj 1854 lästes i Dagbladet: »Första Maj i år var liksom förlidet år föga gynnande i afseende på väderleken.» Man tröstade sig med, att det regn som föll skulle vara en välsignelse för jordbruket. »Dock var det», heter det vidare, »långt ifrån tomt på Djurgården; promenerande visade sig både till fots och i ekipager, och särskilda tillställningar saknades ej häller. En sådan hade presteståndet på Hasselbacken, och hästgardets officerskår i staden på Lilla Sällskapet. Af de kungl. personerna syntes blott H. M. enkedrottningen och H. K. H. kronprinsen, den sist nämde till häst.»

Men den 22 Maj, nutidens 1 Maj, hvilken möjligtvis kan komma att en annan gång flyttas till den sista dagen i månaden, var år 1879 i ordets fulla bemärkelse lysande, alt ofvan från och alt nedan till: strålande sol, glänsande uniformer, skinande hästar, lackerade vagnar med inneliggande damer, blommor, om icke så många på marken, så dess flera på damernas kinder och i synnerhet på deras hattar. Och alla dessa fönster med högtids-sommarklädda damer längs hela Storgatan!

Blommor, sade vi, och få ej glömma, att sådana kastades på både konungen och drottningen. Från ett hus vid Storgatan, nära Ladugårdslands torg, föll ett helt blomsterregn, idel rosor, på de kungliga, hvilka tycktes finna regnet ganska uppfriskande och lönade regnets upphof med välvilliga småleenden.

Tänk, om till följd af alt detta hyrorna vid Storgatan skulle stiga! Nå, då få hyresgästerna flytta till trakten norr om Humlegården, den närmaste framtidsstaden, innan Ladugårdsgärdet ännu hinner förvandlas till stadsdel och innan Djurgården byter ut sina ekar mot sex våningars stenhus.

Huru är det med Djurgårdslifvet? Vi mena med folklifvet på Djurgården. På 1879 års majfest fans där ju ofantligt mycket folk — 20,000 eller 50,000 eller hvilken hög siffra vi kunna komma öfverens om — men egentligt folklif var där kanske icke. Det är betänkligt.

»Öfver hufvud kan man i det närvarände Djurgårdslifvet alt för ofta anmärka en viss stel högtidlighet, en metodisk afsägelse af alla glädjeyttringar, en konvenans, som kanske närmar sig mera det tråkiga än det värdiga, och som ofta skulle falla tyngande på sinnet, därest ej intrycket af en blid och älsklig natur verkade en glömska af samhällsformernas själlöshet och lade öfver den anspråksfulla hvardagligheten en synvilla af fantasiens bilder och hjärtats själfskapade lycka.»

Det där skrefs icke i går och ej ens i förgår, utan år 1833, af samme oförgätlige J. E. Rydqvist, hvilken vi här ofvan åberopat. Således hade man hvarken vackert väder eller något folklif redan för snart ett halft århundrade sedan. Har man någonsin haft det här uppe i norden? Man kan komma på vissa tvifvel i det afseendet, och därför lönar det kanske icke så mycket mödan att klaga öfver nutiden och skryta med framfarna glada dagar. Men Bellman! Har han icke skildrat Djurgårdens folklif? Det kan ej nekas, men skulle man möjligtvis icke få smyga in en liten förmodan, att den store skalden ofta låtit sin egen rika inbillningskraft gifva färg åt taflan?

J. E. Rydqvist talar med hänförelse om Djurgårdslifvet på Bellmans tid. Han erinrar om Blå Porten och Gröna Lund samt nämner äfven Hasselbacken, förr ett värdshus af lägsta rang.

»En röd koja låg», säger Rydqvist, »på höjden af det nuvarande Ludvigsro (hvarest hr Pierre Bichard har sin restauration); det var Hasselbackskrogen. Planen nedanför, som nu (år 1833) intages af hr Pohls konditori, Manégen, den nybygda Vauxhallen m. m., var ännu öfverväxt af täta hassel- och hagtornsbuskar, hvilka sist nämda med sin hvita blombeklädnad gåfvo det vackraste afbrott åt den för öfrigt gröna bottnen. Beläget mot solsidan, blef detta ställe tidigt grönt, och redan de första sommardagarne såg man en skara utvandrare med matknyten, lägrande sig på den af buskar och träd skuggrika platsen, där sjömän, arbetare, gemenskap och betjening samt allehanda folk af de fattigare klasserna på flerfaldigt vis förlustade sig och äfven kunde i rikare mått njuta vederkvickelsens sparsamma ögonblick, på en tid då källar- och kroglifvet ännu ej utgjorde hvardagslif. Här funnos repgungor, här dansades och lektes, här hördes fioler, nyckelharpor, gigor och valdthorn; här samlades fågelfängare och birfilare, marktschrejare och tiggare, månglerskor och gycklare i ett brokigt vimmel; här glammades och grältes, sjöngs och väsnades, o. s. v.»

Förf. medgifver dock, att »stundom voro orgierna så vilda och saturnalierna så fria, att man endast under förklädnad kunde till dem vara vitne» samt att folklifvet »urartade till dobbel och kif, slagsmål och osedlighet eller till alla de arter af öfverdåd, hvaråt den råa naturmänniskan öfverlemnar sig, när den bildades mellankomst uteblifver.»

Beklaga måste man med Rydqvist, att, i stället för att blott förebygga själfsvåld, företog man sig nu att undanrödja själfva anledningen till en friare förlustelse; men det är ock hos nordbon eget, att han i samkväm gemenligen ej vet att träffa medelvägen af öfvermodig fröjd och glädjelös anständighet. Sant talar vår nu meromnämde författare, då han erinrar om inflytelsen af ett luftstreck, hvilket ej öppnar sinnet för en lugn njutning af hvad som står människan nära, utan fast mer drifver henne att långväga ifrån söka sina fröjder och uppfyllelsen af sina önskningar.

Och kan man ej få tag i några riktigt långväga fröjder, så söker stockholmaren, så vida han har något medel därtill, dem åt minstone längre bort än på Djurgårdsslätten. Han är gärna med om sommarens invigning på Djurgården, men sedan flyger han hälst därifrån. Ofta är han af nödvändigheten därtill tvungen. Han behöfver hjälpa upp sin under vintern illa medfarna lekamen hvilken, sedan balerna och supéerna upphört, nötes på nio teatrar. Vi hafva verkligen stundom nio sådana i full verksamhet: två kungliga, Nya, Mindre, Blanchs, Djurgårds-, Djurgårdsmanégens, Variétés och hästoperan vid Grefthuregatan.

Det är ganska nätt för ett samhälle på något öfver 160,000 personer.

——————