Från Stockholms synkrets/Hr Mörk och hr Munter
Herr Mörk och herr Munter.
(Maj 1875.)
»Nå hvad sägs?» Det är naturligtvis väderleken
frågan gäller, och det är hr Munter (icke Jeremias, utan
Hilarius Munter) som frågar.
»Å jo», svarar hr Mörk och ser icke särdeles förtjust ut.
»Hvad behagas? Skulle ni händelsevis inte vara nöjd? Vill ni kanske hafva igen snödrifvorna och tjugu graders köld? Är solen inte er i smaken?»
»Jo-o, men det är så förskräckligt varmt och tort, och så dammar det.»
»Ni är bra svår att tillfredsställa, hr Mörk. Jag fröjdar mig åt den klarblå himmeln med de små silfverskyarne, åt värmen, åt den vaknade naturens glädje öfver att hafva sluppit från den långa, otäcka vinterdrömmen och snömaran och isspökena.»
»Ja, ja, det är visst mycket bra, alt det där, hr Munter, men vi behöfva regn, och så skall jag säga er, att vi nog få bot för den här värmen. Tro mig, att vi snart få ett förskräckligt väder.»
»Nå, då kommer ni att se nöjdare ut, förmodar jag.»
»Hm, det vill jag just inte säga. Hvad har man egentligen att glädja sig åt här i verlden?»
Hr Munter förlorar tålamodet, svänger sig om och ilar från hr Mörk, hvilken med dystra blickar står och stirrar på det solglittrande vattnet, som så öfverdådigt lekfullt kilar från Mälaren ut i Saltsjön och hoppar omkring Strömkarlen, som dag ut och dag in bär människor från Slottsbacken till Museum och från Museum till Slottsbacken.
»Se icke ledsen ut, Strömkarl!» säger vågen och smeker honom på långsidorna, skvätter omkring bogen och drifver allehanda upptåg bak om aktern.
»Puff, puff, puff», säger Strömkarlen, »inte är jag ledsen, fastän det här är ett släpgöra, men jag gör många angenäma bekantskaper och har förvärfvat stor människokännedom.»
»Det tror jag, det», säger vågen och kilar af för att lemna plats åt kamraterna, som alla komma upp från Mälaren, från gamla Björkö och Strengnäs och ännu längre bort, och alla äro glada och uppsluppna och fröjda sig åt sjölifvet i solglansen. De dansa sedan ut i verlden, långt, långt bort, förbi både Skeppsholmen och Kastelholmen, längs Biskopsudden, Täcka Udden och Blockhustullen, och hitta de några isbitar vid stränderna, så spotta de på dem och ropa: »gå och lägg er där nere på botten!»
Se där på södra stranden sitter ännu »Finska jungfrun», ett gammalt vinterspöke, som underrättar om att finska viken ännu är isbelagd. När hon försvinner, kan man vara säker på — så förkunnar folksägnen — att segelfarten är öppen långt öster ut.
Men ingen tittar åt »jungfrun.» Det är ej tid med någon kurtis, ty man skall ju ut till Vaxholm, inspektera badhusen i skärgården och skölja stränderna rena till dess sommarmänniskorna komma för att bo »på landet», hvilket ofta vill säga på en liten klippa midt i sjön med strömmingarne till grannar och måsarne till umgängesvänner så länge sommaren räcker.
»När komma de?» fråga måsarne, som visa sig mycket intresserade för vännerna från hufvudstaden.
»Det dröjer inte länge», svarar vågen. »Jag har redan hjälpt fram en och annan ångbåt.»
»Då tro vi, att vi hålla oss undan», säga strömmingarne, »ty annars gäller det våra nackar. Med måsarne kunna vi nog reda oss, men värre är det med hufvudstadens pimplare.»
Så är det att vara känd som väldig fiskare.
Och strömmingarne vilja göra upp frakt med vågen, att hon skall föra dem långt ut i sjön, hälst bortom Sandhamn, men vågen kilar undan, och strömmingarne försöka sin lycka hos hennes många efterträdare. Huru det går, får man väl veta, när man kommer ut för att pimpla sin strömming.
Emellertid sitter hr Mörk i Strömparterren och smuttar på en toddy, också mörk förstås.
»I morgon få vi nog oväder», säger han. »Usch, hvad det kommer att regna, och kallt blir det. Ja, ja, vi kunna nog få så också .... Se på den der token Munter, som ger sig af ut till Djurgården i dammet. Och så fulla ångsluparne äro. Nå, nå, de törna väl emot under Skeppsholmsbron. Då vill jag just se min kära Munter. Hvad gör han för öfrigt på Djurgården? Han far naturligtvis bara dit för att förstöra pengar och rikta Davidson. Nej, jag tackar .... Vaktmästare! Ge mig en toddy till!»
Hr Mörk tömmer både den toddyn och ännu en till, men han är icke gladare för det. Hr Munter far till Djurgården och ser på huru gräset växer och återvänder till staden för att göra en kurs i »Tadelskolan» och lära sig ett nytt sätt för engelskt uttal eller titta in hos »Barberaren» vid Gustaf Adolfs torg och höra på fröken Basilier och hr Westberg, hvars »lätta aristokratiska ton», enligt W. B:s utsago, skall vara så förträfflig.
Tröttnar hr Munter på de lätta aristokratiska tonerna och ej af vår egen ministerkris skrämts från att på ministeriel väg söka sitt nöje, går han till Mindre teatern och gör uppvaktning hos »Lucifers minister». Hufvudsaken är att man roar sig, att man icke är hr Mörk, utan hr Munter, och nyttjar tillfället att förena sommarens och vinterns nöjen, lustfärderna till Djurgården och besöken å stadsteatrarne. De längre resorna och sommarnöjena på fullt allvar komma sedermera.
Det är alltid ett för de kungliga teatrarne betänkligt tecken, då Kungsträdgårdens östra allé helt hastigt varder folktom, men den vestra allén däremot så mycket folkrikare. Då vet man, att sommaren är här och att de kungliga teatrarne icke hafva något att hoppas under de närmaste tre månaderna.
Hvarför denna öfverflyttning från öster till vester så plötsligt inträffar, kunna vi icke uppgifva, men förändringen är redan gjord. Den vestra allén har för närvarande icke mera skugga att bjuda än hvad den östra kan bestå, men man tycks tänka: kan hända att träden ett, tu, tre få sitt löfverk i ordning, och då är det rådligast att redan vara i vestra allén, där det finnes verkliga träd med riktiga blad som kunna skänka skydd mot solen, samt ej låta öfverraska sig i den östra, där de gamla träden dött ut och de unga icke ens gifva en aning om skugga, knapt veta hvad blad vilja säga.
En sådan där bladlös allé kan vara god nog som vinterpromenad, men till sommarförlustelser duger han icke. Därför har Kungsträdgården sin vinterallé och sin sommarallé, af hvilka den senare åt minstone under ett par veckor är lika »fashionabel» som den förre, om han också både förut och sedermera ingalunda kan mäta sig med sin östra granne. Alt har sin tid; tiderna förändras och promenaderna med dem, det är hela saken. Sådant där förargar kanske hr Mörk, men det gläder hr Munter, hvilken tycker om omväxling och vill ha lif i spelet och som icke har något emot att gå och sola sig på en plats, som längre fram kan varda ganska skuggrik, åt minstone sedan solen gått ned.
——————