Från Stockholms synkrets/Forntid och framtid
| ← Hvilken rang har ni |
|
Hr Mörk och hr Munter → |
Forntid och framtid.
(April 1875.)
Det kommer en tid, då man skall förvåna sig öfver
att en god del af svenska folket ville hällre hafva
smutsiga och trasiga papperslappar än snygga silfverslantar.
»En krona i papper! Nej, det var då för tokigt!» skall ungdomen utropa. Framtidens ungdom kommer naturligtvis att vara fullkomligt hemma på det finansiela området, och lagarne för penningomloppet och myntförhållandena har den ungdomen på sina fem fingrar.
»Tänker farfar, att vi skola tro något så orimligt?» spörjer ungdomen och skrattar.
»Som jag säger,» bedyrar farfar, »och det äfven efter guldmyntfotens införande.»
»Nå, hur bar man sig då åt med inlösningen?» spörjer ungdomen vidare och tänker snärja farfar och komma på honom med tvetalan.
»På sedlarne stod det», försäkrar farfar med fullkomligt allvar, »att Sveriges riksbank inlöser, vid anfordran, denna sedel å krona En krona med guldmynt enligt lagen om rikets mynt af den 30 Maj 1873.»
»Skulle banken inlösa en krona med guld? Huru skulle banken då bära sig åt? Nej, tack, farfar lilla! Nu kan det vara nog med det skämtet.»
Det hjälper icke, att den gamle försäkrar, det någon inlösning aldrig kom i fråga, enär man ansåg själfva papperslappen såsom mynt och alldeles icke ville hafva något verkligt sådant, ty på den försäkran tro barnbarnen icke, och så kommer farfar att stå där som en gammal toker, hvilken icke vet hvad han pratar eller hvilken velat göra sig intressant med ett misslyckadt skämt.
Det är hvad framtiden kommer att tänka om saken. Men så kommer hon naturligtvis också att i sin ordning utskrattas af en ännu längre bort liggande framtid, och så i oändlighet. Det är detta, som får trösta oss, under det vi ännu slitas med de slitna papperslapparne och skrapa dem till samman för att gälda de dryga hyrorna och de dyra lifsmedlen.
Att Stockholm någonsin kunnat undvara spårvägar, skall också i en framtid anses såsom nästan otroligt.
»Huru bar man sig åt då för tiden?» skall det tjugonde århundradets ungdom fråga.
»Man gick», svara de i det nittonde århundradets krönika hemmastadda.
»Gick man!» utropar framtidsungdomen. »Det var ett förskräckligt slöseri med tid. Att gå från sina hem vid Roslagstull och Drottning Kristinas väg eller från villorna mellan Hammarby och Skanstull ända in i det inre af staden! Ty det var ju i det inre af staden som ämbetsverken och handelskontoren då lågo?»
»Ja visst, men man bodde alldeles inte i Stockholms utkanter. Där hade man sina tobakslador och afstjälpningsplatser samt en och annan usel koja. Man bodde vid de trånga gatorna i det inre af staden eller vid Drottninggatan och Regeringsgatan, i fall det skulle vara riktigt fint, ty de gatorna voro ej då ännu helt och hållet upptagna af handelsbodar. Dessa funnos visserligen i bottenvåningarne, men de öfre våningarne voro bostadslägenheter.»
Framtidsungdomen afhör detta med stor förvåning och kan icke fatta, hur man kunde bo vid så trånga gator, och förvåningen stiger, när det omtalas, att Stockholm då icke ännu hade något ordentligt kloaksystem, att orenlighetsvattnet flöt i öppna rännstenar samt att gaturenhållningen fann sig i ursprunglighetens tillstånd, att det var långt flere krogar än lånbibliotek och läserum samt alt annat i samma förhållande.
»Och man kunde likväl lefva i en sådan stad!» utropa det tjugonde århundradets nya medborgare och medborgarinnor.
»Ja, man klagade aldrig. Det ansågs åt minstone inte höra till god ton, i fall man lät höra några klagoljud. För öfrigt hade man fullt upp med nöjen, spektakel i oändlighet, musik öfver alt, och punschen flöt i väldiga floder. Om det inte alltid var bröd och skådespel, så var det åt minstone starka våtvaror och skådespel. Å, det lär nog hafva varit en glad tid.»
»Men samfärdseln underhölls väl då endast med apostlahästarne, när man ej kunde fara på sjön?»
»Å nej, man hade en omnibus, som knogade mellan Kungsbacken och Slussen, och det var nog en god kroppsrörelse både för människor och hästar. Och så hade man åkardroskor, som visade ett stort framsteg mot under den tid som låg ännu längre till baka. De flesta af dessa droskor voro öppna och utan fotsack, men stundom ganska snygga, i fall de borstades.
Kuskarne fingo på 1870:talet en för dem alla liknande klädnad, som i början också var tämligen snygg, men snart förföll. Kuskarne själfva voro stundom höfliga, i fall de fingo duktigt med drickspengar. Men hästarne åtnjöto ingen annan uppmuntran än med piskan och sågo ofta modfälda ut. På dem tänkte för öfrigt ingen människa, och ännu mindre kunde man tro det vara möjligt, att en tid skulle komma, då spårvagnar framskaffades med ånga på dittills oupptagna vägar. När man inte hade råd att åka med droskor, hvilket var händelsen med de allra flesta af hufvudstadens invånare, gick man öfver de längsta sträckor och slösade bort en dyrbar tid.»
»Nå, men hur fortskaffades posten inom Stockholm från den ena stadsdelen till den andra?»
»Brefbärarne knogade till fots naturligtvis. Inte hade postverket då råd att låta dem åka. Det rörde inte postverket, tyckte man väl, och brefmottagarne fingo gifva sig godt tålamod. Inte var det så noga, om brefven kommo fram några timmar förr eller senare. Det var i medlet af 1870:talet som man bygde det nya posthuset, hvilket snart därefter utdömdes såsom otillräckligt.»
——————