Från Stockholms synkrets/Jubiléer
Jubiléer.
(April 1876.)
Vi hafva icke haft några »jubiléer» nu på länge.
Sådana bruka annars aldrig tryta. Det må väl ej
komma i fråga, att man här tänker på inskränkandet af
»jubiléer»?
I Ryssland har man verkligen fallit på en sådan tanke, men ännu äro vi icke ryssar. Det går strängt till i det landet. Ingen får där hädanefter fira någon jubelfest, om han ej i minst 25 år oafbrutet förvaltat samma ämbete eller om han såsom krigsman icke i minst 50 år tjänt i officersgrad. Verk, inrättningar och sällskap få fira jubelfester först efter hvarje halft århundrade af sin tillvaro.
Med sådana inskränkningar i jubelfestfriheten är det sannerligen icke roligt att vara rysk undersåte. Vi kunna ännu fira sådana fester hvart tionde år, ja hvart femte, och skulle det riktigt knipa, så ställa vi till ett lika vackert som högtidligt »jubileum» ett år efter det eller det sällskapets stiftande. Sådant främjar det äkta samfundslifvets utveckling. Men nu har det verkligen varit alt för tyst under några veckor. Måtte det icke tyda på några ryska sträfvanden!
Ej häller har man hört talas om några »arbetarfester», tillstälda af arbetsgifvare. Ännu för ett år sedan fick man ofta erfara, att skomakarmästaren den och den eller skräddarmästaren den och den eller snickaren eller hvad det var för en mästare — hälst kallas han naturligtvis »fabrikör» — stält till en fest för sina arbetare, hvarvid »fabrikören» hållit ett tal och den långa raden af skålar slutats med en af verkgesällen — nyare läsart: verkmästaren — i ett »anslående tal föreslagen skål för festens ädle tillställare».
Alt det där skulle naturligtvis in i tidningarna, ty det borde göras kändt från Stockholm till Ystad och från Ystad till Haparanda.
»Anfäkta, står det inte nu en hel lång historia om Kalle Petterssons sexa i går för sina gesäller!» utropade Janne Pettersson en morgon, då han läste tidningarna, och han började grubbla öfver möjligheten att själf komma i samma ställning. Det kunde ej gå för sig att vara sämre än yrkesbrodern.
»Mor, om vi skulle bjuda Andersson och Lundström på en sexa i kväll?»
Det vardt följden af mästarens-fabrikörens grubblande.
Det gick mor in på. Andersson och Lundström, hr Petterssons »talrika arbetare», bjödos på sexa, och Isidor och Fabian, de bägge lärgossarne, fingo också vara med, d. v. s. att de fingo öfverlefvorna. Lärgossarne heta nu mer icke Anders och Erik, utan något i den nyss nämda stilen, men de få icke därför mer än kvarlefvorna.
Hr Pettersson höll ett tal för sina »talrika arbetare», och hr Andersson, »fabrikens verkmästare», föreslog »arbetsgifvarens» och sexgifvarens skål i ett glas punsch.
Följande dagen stod det i alla tidningar omtaladt, att fabrikören Johan Pettersson aftonen förut stält till en fest för sina talrika arbetare, ett prof på det goda förhållande, som eger rum mellan arbetsgifvare och arbetstagare i detta »industriela etablissement», att tal hållits och skålar föreslagits samt att festen icke slutat förr än närmare midnatt. Det stod ingenting om efterspelet, då hrr Andersson och Lundström bägge dukade under för en inbördes strid.
Inga arbetarfester ännu i år? Hvad vill det säga? Och offentliga middagar sedan på Grand Hôtel eller Phœnix eller Hasselbacken? Skulle vi icke mer ega några store män? Eller hafva vi icke något utmärkt att fira? Eller är det ondt om kronorna? Med sedelettorna är det snart slut, det är säkert.
Skulle det vara möjligt, att man håller mer på silfverkronorna än på papperspengarne? Hvilken omstörtning då i våra hufvudstadsförhållanden! Det vissa är, att det varit mycket tyst i de vanliga högtidssalarne och en nästan fullständig missväxt på offentliga fester.
——————