Från Stockholms synkrets/Från riksdagen

←  Jubiléer

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Från riksdagen

Det ser mörkt ut  →

Från riksdagen.
(Maj 1876).

Nyss före de senaste riksdagsvalen föreföll följande samtal, för hvars sanningsenlighet vi skulle kunna gå i borgen, mellan ett par unga fruar som sammanträffade vid en järnvägsstation i södra Sverige:

»Är det sant, söta du, att din man skall väljas till medlem af Andra kammaren? Jag ville bra gärna veta, om vi träffas i Stockholm fram på nyåret, ty, ser du, min man kommer bestämdt med, och då sitter jag naturligtvis inte hemma.»

»Nog tror jag, att min man får de flesta rösterna. Han står väl med det rådande partiet.»

»Gud bevare oss! Är det det partiet som väljer honom. Då får du min sann inte för roligt.»

»Hur så, kära du?»

»Jo, hör han till hvad de kalla majoriteten, så sätta de in honom i ett utskott, och det är det förskräckligaste jag vet. Usch! jag har varit med om sådant en föregående riksdag. Majoriteten trodde, att min man skulle hålla med den, och därför fick han plats i ett utskott. Om morgnarne, när vi fingo Dagbladet till vår frukost, sade jag ofta, sedan jag kastat en blick på teaterannonserna:

Ack, i kväll ge de Hugenotterna! Då skola vi väl gå dit, kära Karl?

Men hvad svarade han? Jo, han hade så mycket att göra i utskottet, att han måste tillbringa aftonen med att läsa betänkanden, utlåtanden, memorialer och gud vet hvad alt det där kallas.

Jag frågade honom då, om han ej ville göra en liten lustvandring med mig på morgonen. Det är så roligt att gå ut i Stockholm på morgnarne. Men då skulle han genast upp i utskottet. De hade sammankomst klockan tio redan.

Nå, bjuder du mig ut på Hasselbacken till middagen? frågade jag. Hasselbacken är min förtjusning. Nej, han kunde inte komma från utskottet förr än mycket sent, och då skulle han gå på en politisk middag eller en liten öfverläggning mellan skål och vägg.

På eftermiddagen hade han en annan sammankomst för att förbereda en fråga till morgondagens utskott, och på kvällen skulle han, som sagdt, arbeta hemma, alt för utskottet. Jag hörde ej annat än »utskott» och »utskott».

Så förflöt dag efter dag. Det var endast onsdag och lördag som min man hade något ledigare, ty då var det plenum, d. v. s. att han satt både förmiddag och eftermiddag i kammaren och ofta äfven långt in på nätterna.

Jag hade ohyggligt tråkigt bara för att min man hörde eller ansågs höra till majoriteten. Men nästa riksdag hade majoriteten ej mer förtroende för min man. Jag hade af hat till denna majoritet, som tog min man från mig, förmått honom att uppträda själfständigt i utskottet, och, ser du, de själfständiga komma sedan aldrig in i något utskott, inte min man häller, men då var det jag som fick gudomligt trefligt. Vi roade oss alla dagar, utom onsdagar och lördagar, men då kunde jag ock behöfva hvila mig, ty stockholmsnöjena äro verkligen ansträngande.

Men nu längtar jag efter dem igen, och jag är så hjärtans glad öfver att min man kommer in i kammaren utan att hafva majoriteten att tacka för det. Han sättes inte in i något utskott, därpå är jag säker, och det är just min fröjd. Laga nu bara att det går på samma sätt med din man, söta du, så skola vi ha så roligt, så roligt i Stockholm!»

Vi vilja hoppas, att de muntra fruarna fingo det som de önskade. I annat fall beklaga vi dem af alt vårt hjärta, ty icke kan det vara mycket roligt att bo vid Norra Smedjegatan och sitta hela dagen och se på huset midt emot, under det den äkta mannen är i utskottet. Visserligen gifves det ännu ledsammare tidsfördrif, det medgifva vi, men det nämda kan vara tråkigt nog.

För vår del veta vi ej af något hårdare än att dömas till fyra timmars teatersalong, i fall straffet skall aftjänas på Stora teatern en af de riktigt varma aftnarne. Det är i sanning ett grymt straff, och slipper man ut osvedd, kan sådant ej tillskrifvas annat än ett underverk af samma slag som det hvilket hjälpte de tre männen i den brinnande ugnen.

Emellertid komma riksdagsmännen, med eller utan fruar, till Stockholm och de börja arbeta inom utskotten eller slå dank utom dessa. Har stockholmaren några »politiska vyer», skakar han hand med riksdagsmännen och egnar sig med dem åt det offentliga lifvet på Hôtel Rydberg, Grand Hôtel och Operakällarn, där man mellan skål och vägg offrar på fosterlandets altare. Hvad som synes vara af stor vigt, är den omedelbara förbindelse, som inrättats mellan Andra kammaren och »våningen inunder». En förbindelse dem emellan har visserligen förut icke helt och hållet saknats, men dock varit ganska slapp och ofullständig. Det händer nämligen, att aftonsammanträdena ofta nog draga ut på tiden och då det därför är rakt omöjligt att kunna sitta kvar på sin stol i kammaren. Ehuru folkombud, kan man dock känna hunger och törst eller behöfva räta på benen.

Hvad gör man då? Man går naturligtvis ned i källare- och schweizerirummen. Man stannar kanske en god stund, ty det går ej så snart att förfriska sig efter heta och långvariga strider där uppe, och dess utom har man så mycket att meddela hvar andra utanför protokollet, att höra den stora stadens »man säger», förtälja sina små historier, skratta åt några anekdoter — med ett ord att vederkvicka sig.

Där uppe fortgår emellertid den högtidliga öfverläggningen. Per talar mot Pål, och Pål svarar Per. Under stundom händer det, att det är endast Per och Pål som stannat kvar och hålla det offentliga ordet vid lif, naturligtvis i sällskap med talman, vice talman, sekreteraren, notarierne och kanslisterne, hvilka med den mest spända uppmärksamhet och det ifrigaste protokolliserande skänka sitt deltagande åt öfverläggningen.

Ändtligen anser kammaren, d. v. s. Per och Pål, på talmannens fråga öfverläggningen vara slutad. Talmannen framställer proposition. Per svarar ja, under det Pål säger nej. Talmannen tycker att ja är öfvervägande, men Per begär votering.

»Votering är begärd», säger talmannen och kastar en blick ut åt salen. Stolarne äro tomma. Det går ej gärna för sig, att Per och Pål rösta ensamma. Huru skulle man då göra med den förseglade sedeln?

En vaktmästare skickas för att kalla upp riksdagsmännen från »våningen inunder». Vaktmästaren kommer ned, sticker in hufvudet genom dörren och gifver till känna, att votering skall ske. Därmed har han fullgjort sin skyldighet.

Men är det sagdt, att de som vederkvicka sig där nere hafva hört den manande rösten? Man höll just på att tala om en rolig anekdot kanske eller man skrattade med full hals åt en redan omtalad, och den manande rösten har gått förlorad. Det kan också hända, att man tycker sig ännu hafva god tid. De fleste stanna ännu en stund, under det en eller annan sträfvar upp för trapporna och som hastigast deltager i omröstningen.

Per segrar, och Pål är ursinnig, ej så mycket på Per som ej mer på sina vänner, som ej kommit upp från förfriskningslägenheten. Han förebrår dem detta, men de ursäkta sig med att icke hafva hört tillsägelsen. De äro mycket ledsna däröfver, ej sällan riktigt förtviflade, men saken kan ej göras om.

Detta var således något som behöfde bättras. En bättring har redan skett, d. v. s. att en lufttelegraf nu mer är inrättad mellan Andra kammarens offentliga öfverläggningsrum och källaren samt schweizerirummen. Detta är sannerligen något af hvad man brukar kalla en »tidsenlig reform» och som kan varda af ofantligt inflytande på det svenska lagstiftningsarbetet.

Man behöfver blott trycka på en liten knapp, hvilken sitter i väggen till vänster om talmannen, där den föreläsande kanslisten har sin plats. Medelst denna enkla inrättning kan nämde riksdagstjänsteman ögonblickligen slå allarm och till stridsfältet uppkalla de djupa leden, vi mena de ledamöter af kammaren, som dväljas i djupet eller, såsom det häfdvunna uttrycket är, i »våningen inunder».

Det är ej möjligt att undgå att höra denna larmande signal, vore anekdoten än aldrig så rolig för tillfället och skrattsalvorna än aldrig så dånande. Huru många omröstningar komma ej att på detta sätt erhålla en helt annan utgång än hittils! Hvilken inverkan kan denna lufttelegraf ej komma att få på fosterlandets öden! Och dess utom huru mycken tid och huru många vaktmästarfjät komma ej att sparas! Vissheten att icke kunna försumma en omröstning bör också i väsentlig mån bidraga att göra riksdagsmännens vistande i »våningen inunder» lugnare och trefligare.

⁎              ⁎
⁎

Ingenting är fullkomligt. Därom erinrades vi ytterligare genom ett bref som vi mottogo med anledning af ofvan stående och som vi anse oss böra offentliggöra: Så länge telegrafen är i fullt tjänstbart skick, anmärker brefskrifvaren, kan det nog gå någorlunda bra, men — har ni ej tänkt er, att en sådan där tingest kan gå sönder? Hvad inträffar då?

Kammaren skall votera, och kanslisten trycker fullt samvetsgrant på den lilla knappen till vänster bak om talmannen samt är trygg i den öfvertygelsen, att nu är larm slaget där nere och nu komma lagstiftarne snart upp till voteringsurnan.

Men ingen af dessa lagstiftare synes till. Talmannen börjar känna sig orolig och frågar kanslisten, om han icke gifvit tecknet. Denne bedyrar sig hafva uppfylt sin pligt, men klämmer ännu en gång, två, tre gånger kanske på den ödesdigra knappen. Alt utan verkan.

Omröstningen kan ej längre uppskjutas, utan måste företagas af de få närvarande lagstiftarne. Följden kan man lätt tänka sig. Fosterlandets öden kunna få en föga behaglig vändning.

⁎              ⁎
⁎

Så går en riksdag än från oss bort och kommer icke mer. Hvilken saknad efter våra riksdagsmän på Rydberg och i Grand Hôtel samt på Hasselbacken, där så många glada riksdagsärenden afgjorts, för att icke tala om det nu mer europeiskt namnkunniga »Hôtel Freden»!

Man har hört så mycket talas om en viss märkvärdig sammankomst på Hotell Freden eller, såsom namnet ursprungligen är, »Gyllene Freden». Flera tidningar hafva berättat vidt och bredt därom; man och man emellan har ännu mer afhandlats; förfrågningar hafva ingått; bref hafva växlats. Ryktet var ofantligt verksamt och hade fullt upp att göra en hel vecka eller mycket längre. Huru hänger det egentligen i hop med »sammansvärjningen på Freden en vårkväll anno 76»?

Jo, därom kunna vi upplysa. Vi hafva det från säker hand. Det var en dag, då vårsolen sken mer än vanligt på Riddarholmen och vårkylan kändes mindre än vanligt skarp. Det lockade till en liten utflygt.

»Vi skola ha oss en glad middag», sade en glad medlem af den visst icke öfverdrifvet glada Första kammaren.

»På Grand Hôtel?» invände en annan medlem.

»Ingalunda!» utropade den förste talaren. »Där ha värnpligtens vänner stört freden för oss. Hasselbacken duger ej häller, ty där öfverflödar det af militarism. Nej, jag vet ett ställe, där vi få vara i fred, dit ingen väpnad hand tränger, där intet luftdrag kännes och vi äro i skydd för en näsvis sol, långt bort från den bullersamma verlden och likväl midt i stockholmslifvet.»

»På Medborgarkronan!» hördes en röst i hopen.

»Någon medborgarekrona fins ej mer», förklarade förslagsställaren. »Så har man åt minstone sagt mig. Tennknappen lär också hafva försvunnit. Messingsstången håller sig ännu blank, men är inte så lysande som Gyllene Freden. En glad vårdag vid Österlånggatan, kan man tänka sig något mer vederkvickande? Och namnet sedan! Det är ju enkom gjordt för oss, ett helt program. Skylten hänger redan ute. Vi ha intet annat att göra än slå oss ned där och börja med smörgåsbordet.»

Nå ja, man slog sig ned på källaren Freden, man åt och drack och vardt glad.

»Om vi nu skulle tala till Europa?» föreslog den gladaste bland de glade. »Ett telegram till Génève kunde icke skada. Kypare . . .»

»Duger inte», sade det öfriga sällskapet.

»Nå, till Danmark då? Äfven där finnas folkombud, som inse att ett lands försvarsverk inte behöfver ordnas förr än man hunnit skaffa sig en fiende, insigtsfullt och praktiskt folk. Må vi telegrafera till dem, mina herrar, och låta dem veta, att vi för närvarande njuta Fredens välsignelse och derför inte oroa oss öfver någon ofred!»

Glädjen steg till sin höjd under detta tal. Deltagarne i Fredsbanketten talade alla på en gång och om de mest olika föremål.

»I den Gyllene Fredens namn tackar jag er för den beredvillighet hvarmed ni svarat på mitt förslag», förklarade den glade förslagsmakaren. »Nu skall åt minstone Danmark få höra af oss . . . Kypare, här skall telegraferas!»

Telegrammet skrefs, fick två underskrifter och afsändes i namn af de folkrepresentanter hvilka på den glada vårdagen voro samlade på Gyllene Freden. Danske riksdagsmannen Högsbro tog emot telegrammet, läste det, satte sig i en spårvagn och for till sin vän Balthazar Christensen.

»Det er s’gu magelöst!» sade Balthazar, och så satte han och Sofus Högsbro sig ned och tackade pr telegraf.

Det är hela historien. Skola de tjugu svenske riksdagsmännen kanske icke hafva lof att göra sig en glad dag på Österlånggatan? Var det kanske icke lämpligt, att de valde Gyllene Freden? Att Europas ögon nu mer äro riktade på Österlånggatan skadar sannerligen icke.

»Ergötzlich! Wunderschön! Famos!» heter det i Tyskland, ända från Wilhelmstrasse långt ned till Bodensjön. Det är ganska smickrande. Så kommer »Times» med en lång ledare, och det är också smickrande för oss. Alcibiades högg svansen af sin hund, han, för att man skulle tala om honom själf. Nu telegraferade man bara från Freden, och samma verkan uppnåddes, utan att någon behöfde släppa till svansen.

——————