Från Stockholms synkrets/När det töar

←  På nyåret

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin När det töar

Vid påsk  →

När det töar.
(Mars 1874.)

Författaren har fått den för honom okända, men utan tvifvel högst älskvärda brefskrifverskans tillstånd att offentliggöra följande utdrag ur ett enskildt bref till en väninna i landsorten:

Du kan nog föreställa dig, huru rysligt glad jag blef, då onkel en dag kom hem från sin bank och talade om att slädföret vore ganska passabelt samt att han lofvat ett par löjtnanter, en ung bankdirektör och två kungliga sekreterare att låta oss flickor, tant skulle naturligtvis också med, deltaga i ett mycket fint slädparti, det första i vinter. Ändtligen skulle jag få vara med om något sådant i Stockholm! Slädpartierna i Tullköping kunna nog vara roliga, det vet du nog, men icke gå de upp, det kan man väl begripa, mot hvad en stor stad kan bjuda. Jag hoppade af glädje, fastän jag verkligen var litet matt sedan natten förut, då vi varit på stor bal och jag fått dansa hvar enda dans. Ack, du skulle se min lilla bok, damernas kalender, som är alldeles fullklottrad med hela noblessen vid gardet hvilken i går var bjuden till herskapet Bankmans, som hör till den högre finansen, såsom onkel brukar säga.

Men jag hoppade genast ut för att först hos Forssell vid Drottninggatan och sedan hos Bergström i Storkyrkbrinken köpa mig litet nytt i pelsväg. Hvilka salonger, de där pelshandlarne ha! Bara mård och bäfver och utter och bisam och hermeliner från golf till tak i de mest förföriska former. Tänk dig, ingen människa har köpt något af alt detta nu i vinter. Hvem vill väl gå och förderfva sig med skinnvaror, när det är blidvinter? Men nu vardt det annat lif bland dessa skogens djur. I fall jag kommer hem till påsk, skall du få se hvad jag köpte. Tant var med och hjälpte mig, ty hon är infödd stockholmska och har smak. Lydia skrek af förtjusning, då hon fick se hvad jag handlat, och Gunhild fick tårarne i ögonen, men då kyste jag henne och lofvade henne något vackert, och hon föll mig om halsen och var mycket snäll hela dagen.

På eftermiddagen fingo vi besök af flere ungherrar som formligen inbjödo oss att deltaga i slädpartiet, och det vardt uppgjordt, att herr Z. — när jag kommer hem skall du få veta hvad han heter — en ganska hygglig bankir, skulle köra för mig. Hälst hade jag velat åka med löjtnant Y. som är ännu hyggligare, tycker jag, men både onkel och tant säga, att Z. har mycket bättre affärshufvud. Jag tror också, att han har egna hästar. Han smickrade sig med att jag nog skulle bli nöjd och talade om slädnätet, ett riktigt konstverk, som var på utställningen i Wien hos fröken Rossander i jagtpaviljongen.

Jag kunde ej sofva på flera nätter, hvarför jag måste ligga till långt på förmiddagarne.

Ändtligen kom den efterlängtade dagen. Det hällregnade! Visst har jag upplefvat mycket ledsamt både i pensionen och på de tråkiga tésupéerna i Tullköping, men aldrig har jag känt mig så förkrossad som på denna slädpartidag med hällregn. Du som är min bästa vän och som jag aldrig, aldrig skall glömma, skulle jag också i alla mina dar stanna i Stockholm, du kan må hända fatta mina känslor.

Onkel var förargad, men det var icke för slädpartiets misslyckande, utan för att skogskörslorna vid bruket som han har i Bergslagen icke kunde göras i töväder. Gud, så prosaiskt! Att någon kan tänka på skogskörslor, när det är fråga om slädparti!

Tant var för underligt lugn och talade nästan mer om Fehr i Storkyrkan än om vår gudomligt roliga tillställning. Lydia såg ond ut. Gunhild bara gret.

»Det faller af sig själft, att intet slädparti blir af,» sade tant, »och det tjänar därför till ingenting att ni klär er, flickor.»

Men se, det gjorde jag ändå, trots tants alla invändningar. Jag tog på mig mitt nya pelsverk och satte mig vid fönstret. Du milda, hvad det skvalade ur rännorna! Och så gatan såg ut!

»Men hvad är det?» skrek jag till helt hastigt. En släde, en riktig släde med både hästar och nät och en elegant herre i kokett pelsmössa och en liten nätt lifpels med snören. Han körde så att det gnisslade om medarne, och vattnet från gatan stänkte öfver hela nätet, medan vattnet ofvan från sköljde öfver både hästar och herre.

Det var icke hr Z. Det var löjtnant Y. som skulle köra för Lydia. Trogen sitt löfte, infann han sig på utsatt klockslag utanför onkels port. Han slog ett par praktfulla smällar med piskan, men ljudet öfverröstades af hällregnets smattrande.

Lydia vardt utom sig af förtjusning och hade bestämdt sprungit ned i släden, om icke tant på det häftigaste satt sig däremot.

»Men hvad skall löjtnanten säga?» klagade Lydia.

Löjtnanten satt där nere och blickade svårmodigt upp till högre rymder, till oss, där vi stodo i fönstret och gjorde beklagande åtbörder ända till dess tant kom och sade, att detta icke passade sig. Men just då fingo vi sigte på kunglig sektern som skulle köra för Gunhild. Han såg ännu bedröfligare ut än löjtnanten, men hade bak på släden en karl som höll ett litet paraply öfver honom. Hästarne ville ej fortsätta. De stannade midt på gatan, ruskade på sina drypande hufvuden. Omnibusen skulle fara förbi, men kom ej fram för de båda slädarne. Det vardt ett rysligt krångel och hiskeliga svordomar. Fastän det hällregnade, så uppstod folksamling. I Stockholm uppstår alltid folksamling. Man gapskrattade åt slädpartiet.

Vi viste icke, om vi skulle skratta eller gråta. Slutligen bestämde jag mig för det förra, och själfva Gunhild, som dock är mycket känslosam, kunde icke hålla till baka sitt skratt, när hon såg på kunglig sektern som satt och ryckte i tömmarne, medan karlen höll blott ena sidan af paraplyet öfver den illa tilltygade eleganten. Han slokade lika mycket som slädnätet, och detta såg ut som en våt trasa.

De hade dock infunnit sig, desse riddersmän. Men hvar höll min bankir hus?

»Herr Z. är alt för praktisk för att ge sig ut i sådant väder,» förklarade onkel.

Emellertid lyckades de båda herrarne slutligen komma ur slädarne och presenterade sig uppe hos oss. Vi öfverlade om hvad som vore att göra. Man kom öfver ens om, att det vore bäst, om vi kunde få hyra en ångslup för att fortsätta ett slädparti som vi väntat oss så mycket nöje af, men förslaget sattes dock icke i verket.

Men så led klockan till sju. Skulle vi gå på spektaklet? Tant förklarade, att efter som det ej blifvit något annat nöje af, kunde vi gärna gå och höra på kandidat Arvesens föreläsning. Förslaget smakade oss flickor ej synnerligt, men vi vågade icke göra invändningar, utan klädde oss efter omständigheterna och kröpo in i en droska. Onkel hade sagt ifrån, att han visst icke släpte till vagnshästarne i ett sådant väder. Så foro vi till föreläsningen. Det var i slöjdskolans stora hörsal.

Vet du, kära Malla, det var för besynnerligt, men jag hade icke länge hört på Arvesen, förr än jag glömt både den löjliga synen af kunglig sektern under paraply på slädparti och den hyggliga löjtnanten i hans nätta pelsmössa. Jag förargade mig icke längre öfver att herr Z. varit så oartig och försummat mig. Alt det där var bara småsaker, tyckte jag. Så upptagen hade jag blifvit af det ovanliga föredraget. Lydia och Gunhild tycktes vara lika allvarligt stämda.

När vi åter kommit hem och sutto omkring vårt trefliga tébord, talade vi icke om det misslyckade slädpartiet, utan bara om Arvesens föreläsning.

»Pappa har ju blifvit bekant med kandidat Arvesen?» sade Gunhild. »Skulle pappa inte bjuda honom hit en afton?»

»Jo-o, det kunde nog gå an,» svarade onkel, »men jag undrar, om han spelar préférence.»

»Det kunna vi inte tro,» utropade vi flickor på en gång, och vi skämdes nästan öfver frågan.

»Han tycker kanske inte om dans häller,» menade onkel. »Hvad har vårt sällskapslif då att bjuda på.»

Det har onkel rätt uti. Hummer och préférence, sherry, hjärpe, Mumm och glacepudding räcka kanske ej till för alla naturer.

Men hvad tänker jag på som sitter här och filosoferar!

——————