Från Stockholms synkrets/Nya och gamla krogar
| ← Prisse i fara |
|
Sundbyberg och storsill → |
Nya och gamla krogar.
(Okt. 1877.)
En revolution! Icke i Frankrike, den kommer sedan,
men i vårt eget grundlagsenligt stillsamma Stockholm!
Krogarnes antal minskadt till hälften mot förut!
Det är oerhördt, ofantligt och ofattligt, något som man ännu för få år sedan icke skulle hafva kunnat ana, knapt drömma om. Och denna revolution har i dessa dagar försiggått i allsköns stillhet, utan någon blodsutgjutelse, utan att garnisonen fått några skarpa patroner eller att ens poliskonstaplarne knäpt sablarne på sig.
Det är som hade alldeles ingenting förefallit, ungefär som då Gustaf IV Adolf afsattes, utan all slags skandal. Den del af hufvudstadsfolket som brukar besöka krogarne har med tålmodiga blickar sett, huru den ena efter den andra af de gamla, ofta ganska kära tillflyktsställena bommats igen. Det har icke ens knotat, detta folk, mycket mindre bygt barrikader, sjungit marseljäsen eller visat några andra upprorstecken. Och bränvinsprisens stegring har mottagits med samma tysta undergifvenhet. Märkvärdigt!
Den delen af Stockholms invånare som icke besöker andra krogar än dem som kallas källare, hotell eller något sådant af den finare sorten har visat sig mycket, mycket mindre undergifven. Inom den delen har förnummits ganska mycket knot öfver det stegrade priset på »bränvinsbord». Kamrer X., kunglig sekter Y. och löjtnant Z. hafva svurit på att aldrig mer ens se åt det håll där bränvinsbordet står.
»Vi skola göra som nordamerikanarne 1773», sade kamrern i måndags.
»Och slå alt bränvin i Norrström?» frågade en af hans vänner.
»Hm! Inte just det kanske, men hårdnackadt afhålla oss från all förtäring af den drycken, då vi varda så oförskämdt beskattade.»
»Vi skola följa norditalienarnes föredöme under det österrikiska väldet», förklarade kunglig sektern. »De rökte icke de österrikiska monopolcigarrerna. Vi smaka inte på bränvinsutskänkningsbolagets våtvaror. Låt oss vara fasta!»
Men kamrern, kunglig sektern och löjtnanten taga in några buteljer vin till sin middag, dricka ett halft dussin likörer på sitt kaffe och skiljas ej förrän de tömt åt minstone en butelj punsch. Och likväl klaga de öfver bränvinsbordets fördyrande, under det muraren, stenläggaren och åkaren icke, såsom det åt minstone offentligen förnimmes, säga någonting om krogarnes indragning eller om bränvinsprisets stegring.
»Hör du, Kalle, vet du hvad jag gör?» sporde en grofarbetare sin kamrat. »Jo, jag spar hela veckan, och när måndagen kommer och jag tar mig min ledighet, då far jag till Reimersholm. Ser du, det kostar inte något. Där tänker jag lägga ned mina besparingar.»
»Om vi skulle flytta ut till Reimersholm, du? Det ligger ju på landet, och det är fint att ligga på landet, har jag hört, på hösten.»
»Det är nog många som tänka flytta dit, skall du tro. Men vi ska’ skynda oss, innan de bättre platserna bli upptagna i Smithens sparbank.»
Redan har en liflig färdsel börjat till vin- och spirituosabolagets lilla sommarnöje på Reimersholm. Vädret är så vackert. Man kan behöfva att göra en liten sjötur och sedan få andas landtluft en stund, ju längre dess bättre. Paraply har man ej behof af i det här vackra vädret, och käpp är endast till hinder, när man far på sjön, men för att icke fara tomhändt så tager man en kutting med sig, till och med en ankare utan innehåll på bortfärden, men så mycket innehållsrikare, när man åter far till staden med någon af de fulla båtlaster som nu mer skickas från Reimersholm till Stockholm, och man kommer till baka med 500 kubiktum bränvin under armen. Det är en affär och det är en lusttur. Det är att förena det nyttiga med det angenäma.
Bland de många Bacchi tempel som med denna månads ingång försvunnit från den stockholmska synkretsen är också den under senare år mer än kanske för några tiotal sedan uppmärksammade Björngårdskällaren i hörnet af Björngårds- och S:t Paulsgatorna, hvars skylt redan för ett par månader sedan vandrade till d:r Hazelii etnografiska samlingar.
I några af hufvudstadens tidningar har man läst, att denna källare räknade anor sedan Bellmans tid och sannolikt ännu längre till baka, och med anledning däraf kunna vi meddela, att redan på 1720-talet fans källaren »Björn-Gården vid S:t Paulsgatan» och egdes då af källarmästaren Christian Noreus samt tillhörde antalet af de »Wijn-Källare, hvarest Inhemske, så vähl som Fremmande kunna blifva tracterade och inlogerade.»
Där kunde man då »både med Logiementen och Spisning samt andra Tracteringar efter åstundan blifva accomderat». De öfriga källarne på Södermalm voro vid den tiden: »Stadshuuset» som egdes af Olof Biörckman; »Horns-Gatan» som tillhörde Jurgen Bruns enka; »Hamborg» där Conrad Fischer var mästare; och »Gröna Jägaren» som innehades af Berend Kochs enka.
Samtidigt funnos på Norrmalm ett vida större antal källare, nämligen: »Kasten Håf» vid »Norr-Malms Torg» (nu Gustaf Adolfs torg); »Heidelbergske Wijn-Fatet», »Tre Remmare», »Äplet» och »Rosensberg» vid Regeringsgatan; »Tre Tunnor», »Barn-huus Kiällaren», »Cronan»; »Cassel» och »Keysers Cronan» vid Drottninggatan.
Vid S:t Olof (Adolf Fredriks kyrka) låg »Hollendske-Börsen»; vid Lilla Wattugränden »Mercurius»; vid Ålandsgatan »Wilde-Man» och vid Jakobs torg »Segers-Kiällare» som då ägdes af Greger Tuschers enka.
David Steen hade ett »caffe-huus» vid Norrmalmstorg, och Claude Thurou ett dylikt vid Norrbro, d. v. s. den i slutet af 1600-talet uppförda träbron mellan slottet och Norrmalmstorg.
Bland »tracteurer» tyckes blott en hafva funnits på Norrmalm, nämligen Mathias Blasius, som bodde i »Nya Funcske» huset vid Fredsgatan, och på hela Ladugårdslandet nämnas inga »tracteurer» eller kaffehus, men en källare, »Drufvan», vid Artillerigården.
Källarne i »staden» voro ganska många, de allra flesta vid Österlånggatan och Järntorget. Vid den nämda gatan: »Draken», »Duwan» (sannolikt den samma som sedan flyttades till Westerlånggatan), »Riga», »Stiernan», »Tre Kongar» och »Holländska Thun».
Vid Järntorget lågo: »Stora Christopher», »Tre Cronor», »Gyllene Freden».
Vid Westerlånggatan funnos: »Victoria», »Fahlu Grufva», »Wijn-Fatet», »Rostock». Vid Skomakaregatan »Leyonet»; vid Svartmangatan »Pehlekahn»; vid »stora Kyrckie-Brinken» källaren »Wijn-Pipan»; vid Stora Nygatan »Riddarehuus-Kiällaren»; vid Slussen »Qvarn-huus-Kiällaren»; vid Slottsbacken Johan Wiedmans källare; och vid »stora Torget» själfva »Stor-Kiällaren».
Åtskillige traktörer funnos också i »staden», af hvilka Johan Mörck på »Sju Stiernor» vid Myntgatan och Jean Podewein vid Lilla Nygatan lära hafva varit de förnämsta.
Kaffehusen i den stadsdelen voro ej häller få. De fleste innehafvarne hade främmande namn, såsom Berend Alternecks enka, Beraud, Guillimot, Saliiet, Saint-Paul o. s. v.
Det var på den tiden, för halft annat århundrade sedan. Tiderna förändras, och förfriskningsställena med dem. Af källarne i förra hälften af 1700-talet finnas, som man kan se af ofvan stående, visserligen ännu några kvar, men många äro de ej, och snart försvinna väl äfven dessa. De gamla gifva vika för de nya, mer på mat än dryck beräknade, och dryckesvarorna utan mat förvisas till de stora kaféerna. Det gamla källarlifvet i Stockholm är snart utdödt, men kafélifvet med eller utan musik blomstrar.
——————