Från Stockholms synkrets/Sundbyberg och storsill
| ← Nya och gamla krogar |
|
Stockholms förströelser → |
Sundbyberg och storsill.
(Dec. 1877.)
Snart kommer det nya året. Då skall man få se
på något annat. Hvilka förhoppningar skola då ej
verkliggöras! För det första kommer Stockholm att få sin
nya förstad vid Sundbyberg i ordning. Det värsta är
redan undangjordt: ett kafé är där redan öppnadt.
Det första man gör, när man i Nordamerika anlägger en stad, är att utstaka plats för en kyrka. I Sverige öppnar man ett kafé. I bägge fallen anses den nya stadens framtid därmed betryggad. Nu har Sundbyberg sitt kafé, odlingens förpost, det bildade samhällets vägbrytare, och då kan man också vara lugn för det samhällets framtid.
När man först hörde talas om Sundbyberg såsom förstad och tillflyktsort för de höga hushyrornas offer i Stockholm, slogo två af hufvudstadens husegare sina kloka hufvuden tillsamman.
»Vet du, bror, att det där ser betänkligt ut», sade den ene.
»Å strunt!» sade den andre. »Jag har hört talas om flere sådana omogna företag förut.»
»Kanske att vi skulle göra eftergifter?»
»Kommer aldrig i fråga. Stå stark, min bror!»
Men en dag kom den ene af de två och förkunnade den andre, att nu vore ett kafé öppnadt i Sundbyberg.
»Hvad säger du, min hedersbror!» utropade den andre, obehagligt öfverraskad. »Det är således fullt allvar? Hvem hade kunnat tro det? Ja, ja, då torde det vara tid att tänka på eftergifter.»
»Jag har funderat på, om jag skulle tillåta mina hyresgäster att ha barn . . . förstå mig rätt, bara ett barn tills vidare för hvarje hushåll.»
»Hm! Det kunde vara ett dåligt föredöme. Låt oss inte förifra oss! Kunde vi inte till en början medgifva en katts tillvaro? Det visar alltid god vilja och bör motverka det ogudaktiga pratet om husvärdarnes tyranni. Skulle man, oaktadt denna om sann människokärlek vitnande eftergift för kattslägtet, likväl visa håg att flytta ut till Sundbyberg, är det ju alltid tid att närmare tänka på barnfrågan.»
Så står saken vid det gamla årets utgång. Ett stycke in på det nya hafva vi Sundbyberg i full förstadsblomstring, men låt oss icke gå händelserna i förväg. Förhoppningarna må tills vidare vara oss nog.
Om Stockholm får sig en förstad med alla därtill hörande förmåner, är det ej häller omöjligt att Göteborg får sin sill igen.
Vi hafva åt minstone hört glunkas därom från vestkusten. »Än en gång kan vår herre ge göteborgarne sill», säger ordspråket, men det har varit ett af de ordspråk, på hvilka ingen människa fäst något egentligt afseende, nästan bara ett tomt tal som man gripit till alldeles som pratet om Lambertska arfvet, då man ej haft något annat för att hålla samtalet vid makt.
Nu skall det emellertid vara fullt allvar. Det försäkras åt minstone från Uddevalla, men kommer sillen till Uddevalla, så kan hon naturligtvis ej vara så oartig, att hon icke också går till Göteborg, kanske ända upp till Stora Bommen.
I Uddevalla har man sett en sill, som har alldeles förvånande slägttycke med den storsill som i århundradets början lyckliggjorde bohuslänska kusten och skapade en och annan rikedom i Göteborg och andra vestliga orter.
»Det är samma hufvud!» utropa kännarne.
»Samma blick!»
»Samma sätt att uppträda!»
Och så har man börjat fira den länge saknades återkomst. För att visa sin stora glädje öfver en så lycklig tilldragelse har man hedrat den kära gästen genom att steka honom färsk, halstra honom rimsaltad, förtära honom spicken, göra sillsallad af honom, steka honom i papper.
Det är på det viset man firar en länge saknad väns återkomst. Man äter upp honom. Det är enligt den nyaste tyska filosofien, efter Edvard von Hartmanns system. Man slukar den käre vännen för att därigenom fria honom från tillvarons olycka och skaffa honom förintelsens lycksalighet. Men innan man gör af med honom, utnämner man honom till storsill från århundradets början, hvilket lär vara nästan lika förnämt som riddare af Karl den trettondes orden.
Kommer storsillen åter till svenska kusten, kan det ju hända, att hon i följd af den nu mer så betydligt lättade samfärdseln letar sig väg äfven till våra farvatten här på ostkusten. Ostron och hummer hafva vi redan här, till och med i Brunnsviken. Det hafva vi sett i féeriskådespelet »Urdur eller Neckens dotter» på Nya teatern. Hvarför skulle vi icke då kunna få storsill äfven?
——————