Från Stockholms synkrets/Under en fältmanöver

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Under en fältmanöver

Mycket väsen för ingenting  →

Under en fältmanöver.
(Juli 1867.)

Fredliga idrotter hafva olyckligtvis ofta fått gifva vika för krigiska bedrifter. Så har det också gått i dessa dagar. Hvem tänker nu längre på kalfvarne vid Welamsund? Och likväl voro de kalfvarne lejon för blott en vecka sedan!

Det stora landtbruksmötet på Welamsund ansågs då värdigt att sysselsätta själfva hufvudstadens uppmärksamhet, och den prisbelönte boskapens råmande hördes med lifligt intresse.

Nu har detta för länge sedan tystnat, och man förvånar sig ej ens mer öfver att några svin icke funnos på mötet, en omständighet som likväl för blott åtta dagar sedan utgjorde föremål för åtskilliga utläggningar.

»Inga svin på ett så stort möte!» utropade med smärtsam öfverraskning flere hedervärde landtmän.

Alt glömdes dock snart, både kalfvarne som funnos och svinen som icke funnos. Det var för idylliskt för att kunna länge sysselsätta ett folk med krigiska föregåenden, det var för enfaldigt fredligt, för tråkigt.

Kanonernas dunder öfverröstade slutligen själfve friherre Knut Bonde, hvilken ännu i sista stund sökte på sitt vanliga spirituela sätt vinna uppmärksamhet för fredens värf. Krigstrumpeterne skallade, trummorna hvirflade, kommandoropen hördes i hela Stockholms län. Kriget rasade i hufvudstadens granskap.

»Lefve kriget!» utropade stockholmaren, »nordens parisare», och skyndade från lästen, synålen och hyfveln, från disken, pulpeten och ämbetsverket, ilade från alt samman med den »bravour» som är honom medfödd. Han sprang med andan i halsgropen ut till Ladugårdsgärdet eller tog vägen genom Roslagstull.

»Herre gud, jag kommer för sent», skrek han till en vän som han mötte på Träskängen. »Först måste jag ut till Ålkistan för att se på dimman som hindrar flotiljen att landsätta förstärkningstrupper. Det står i programmet, att det skall bli mist vid Ålkistan, och det måste jag se. Jag har aldrig sett hur man gör sjötjocka, för jag bor midt inne i sta’n. Se’n följer jag med prins Oskar och drifver fienden från den ena ställningen till den andra, ända till dess jag får honom fast på Svartsjölandet. Där går jag öfver på fiendens sida, sällar mig till general Björnstjerna och drifver prinsen till baka till gärdet. Man måste alltid se till, att man är på den sida där segern vinnes.»

Och så rusade hr Pettersson vägen framåt, förbi Albano, Kräftriket och Experimentalfältet, till dess han fastnade på vägen vid Frescati.

Det hällregnade, men det gjorde ingenting. I krig får man ej vara så nogräknad. Klockan har slagit sju på morgonen, men ännu ser hr Pettersson icke till några trupper.

Tänk, om han skulle ha tid att springa till baka till staden och öppna boden, innan slaget började! . . . Nej, det går väl icke för sig. Det kunde hända, att man började utan honom.

»Nå, gud ske lof, där komma de ändtligen?»

En afdelning gamle hederlige båtsmansgubbar från Småland kommer släpande på två kanoner.

»Ptro!» kommenderar officern.

Gubbarne stanna och pusta.

Hr Pettersson faller i hänryckning öfver att ändtligen få se något krigiskt.

»Å, det är schangtilt!» utropar han. »Riktiga båtsmän och riktiga kanoner! Tappre landsmän, vi skola hålla i oss. Hvarmed kan jag tjäna fäderneslandet?»

»Har herrn någon tuggtobak?»

»Ja, gud bevar’s, äkta amerikansk, prima vara, godt pris och rabatt, om man tar flere rullar på en gång . . . Men på mig har jag ingen, bara hemma i boden.»

Officern smackar åt dragarne. Båtsmansgubbarne spänna i, taga ny fart på den slippriga vägen och knoga af med kanonerna i hällregnet, styrande kurs ned åt Brunnsviken, midt emellan Gustafsborg och Armfelts gamla Frescati.

Vår vän från Stockholm skyndar däremot vidare, framåt Ålkistan, där dagens öde skall, såsom han tror, afgöras.

»Här skall slaget stå!» utropar han och sjunker utmattad ned på bron öfver Ålkistekanalen. »Här skall jag också deltaga i striden, icke som skarpskytt, men som frivillig i hären. Folkväpningen skall i mig finna en riktig schweizare, fast jag egentligen är minuthandlare.»

Men hvar är dimman? Regn är det nog, och det i stora floder, men någon dimma står ej att upptäcka.

Det måste dock vara dimma, fastän man ej kan se henne.

»I programmet är det dimma, så mycket vet jag,» säger hr Pettersson.

Han går in på krogen vid Ålkistan för att späja. Där fans dimman, och hon fortfor där hela dagen.

Midt uti dimman kom den underrättelsen, att general Björnstjerna redan lidit nederlag på Ladugårdsgärdet och att prins Oskar förföljde honom ut på Drottning Kristinas väg.

»Och jag som inte är med!» utropade stockholmsherrn med ängsligt uttryck och ilade till baka till Roslagstull och Bellevue. Han kom ty värr för sent, äfven dit. En ytterligare träffning hade egt rum. Skotten hade han haft nöjet höra på vägen, men krutröken var redan skingrad när han kom fram. General Björnstjerna var ännu en gång slagen.

»Det är otur för mig,» sade hr Pettersson och skyndade öfver Bellevue rakt ned på Stallmästaregården, in i värdshussalen, där han begärde tre biffstekar och en half butelj porter.

»Sjön suger,» sade han och blickade ut åt Brunnsviken.

Han hade hoppats att på värdshuset få träffa hela den segrande hären, men såg där icke till en enda krigsman. Däremot träffade han flere andra herrar Pettersson, idel bekanta från Stockholm, hvilka också gifvit sig ut i krig och som omtalade, att äfven fruarna följt med och dels hjälpte till med att se på, huru pontoniererne bygde broar, dels drucko kaffe i Hagaparken samt sedan skulle träffa herrarne vid en liten sexa i Solnaskogen.

»Fältlifvet har ändå sina behag, säga hvad man vill,» yttrade herrarne och begärde in några buteljer punsch samt ett par dussin tutingar.

»Pang! Nu smäller det! Ska’ vi inte gå och se när kåren A stormar öfver pontonbryggan? . . . Det är kåren A, säger jag, för jag känner taktiken och har läst programmet.»

»Åhå, vi ska’ väl dricka ur först.»

»Det är klart. Det är väl inte så fjäskigt häller.»

Man drack och talade om krigshistorier, under det kanonerna smälde från Norrbacka, Bellevue och Brunnsviken. Det var ganska roligt att komma ut på en fältmanöver, tyckte alla herrarne, fastän nog borde man sätta sig mot kostnaderna.

»Ni skall få se, att vi få högre kontribution, men det må fan betala . . . Tag hit ett par buteljer punsch till. Det var tusan hvad det smattrar!»

»Se så, nu är kriget slut för i dag,» yttrade en ny gäst, som inträdde när dagen led till ända.

»Är det slut?» utropade hr Pettersson. »Och jag som inte fick vara med! Det går för häftigt. De skjuta bestämdt för fort. Man får ju ingen valuta för sina pengar. Hvad är det här för taktik?»

Och han gick i vredesmod hem till staden. Han var vid mycket dåligt lynne. Ingenting var honom i lag, allra minst Norrtullsgatans kantiga stenläggning.

När han kom hem, stod bodgossen sysslolös utanför den tillbommade boden.

»Har du stängt boden redan?» röt husbonden. »Hvad är det för ordning på en sommarafton?»

»Jag har ju inte öppnat ännu. Jag har stått och väntat på herrn hela dagen. Det är herrn som har nycklarne.»

»Nå, du helige Markolfus, har man någonsin sett dylikt spektakel? Nu skall hela trakten tro, att jag slagit vantarne i bordet eller att jag är död och kanske rymt min väg . . . Boden inte öppnad på hela dagen Och af det stora kriget har jag inte fått se ett fnask, inte mer än båtsmansgubbarne i morse . . . Se här, tag och vrid vattnet ur mina kläder och försök, om du kan få stöflarne torra till i morgon bittida. Det vore väl fan, om jag inte skulle få se fältmanövern i morgon häller. Du skall väcka mig klockan precis tre, och så skall du ta nycklarne och öppna boden klockan fyra, så att man kan se, att rörelsen inte tagit slut . . . Nej, rörelsen börjar i morgon igen, i daggryningen vid Bällstabro. Dit måste jag ge mig af.»

Efter en orolig sömn, fyld af drömmens trumhvirflar, spratt han upp, i det han tyckte, att man ville taga honom tillfånga.

»Jag ger mig aldrig!» ropade han i sömnyrseln, under det bodgossen sökte sätta lif i honom.

»Patron skulle ge sig af klockan tre, och nu är hon slagen half fyra.»

Han fick åter stor brådska och skyndade till fots till Bällstabro. Efter flere timmars tröttsam vandring kom han till det ställe där trupperna, enligt hvad han förmodade, skulle vara lägrade, men han fann icke ens en tornister.

Han förskräcktes och trodde, att han åter kommit för sent. Lyckligtvis kom han in i skogen, söder om Bällstabro, och fann sig plötsligt midt bland general Björnstjernas trupper som där dolt sig.

Det var ej alldeles efter uträkning, ty hr Pettersson ville ej gå på den generalens sida, förr än krigslyckan förklarat sig mot prins Oskar.

Men hvad var att göra? Han måste foga sig i sitt öde och fick således hela dagen retirera med kåren B samt följde denne på aftonen till Drottningholm, där han frågade, om icke träffningen snart skulle börja.

»Träffningen! Vi ha ju hela dagen inte gjort annat än skjutit och slagits.»

Det hade hr Pettersson icke sett. Han hade följt med ett regemente som icke lossat ett enda skott. Och dess utom hade man ju icke stått uppstäld.

»Tror ni, att jag inte vet, huru ett fältslag skall göras?» utropade hr Pettersson. »Då ställer man upp sig på två linier, midt emot hvar andra, och så börjar man skjuta. Artilleriet står i midten, och kavalleriet är på bägge flyglarne. Så gick det till i Sveriges ärofulla tid, och det dugde det, skulle jag tro. Hvad är det för taktik, att slåss huller om buller, det ena regementet här och det andra där bland skogssnår och bärgsskrefvor . . . Men, hvad är det jag ser? Är det du, Kalle? Hur har du kommit hit?»

»Jag följde med Garibaldi från Riddarholmen klockan half tu, för si, patron, jag hörde hur de sköto hela dagen och till sluts kunde jag inte hålla mig längre. Det är min lille bror som ser efter boden, och skulle han behöfva gå ut, så stannar nog Surre kvar. Jag lade för säkerhets skull ett godt ben bak om disken . . . Jag kan annars säga patron, att det inte är någon enda människa i sta’n. Hela Stockholm är med på fältmanövern.»

Patron hade lyckligtvis funnit ett natthärbärge i ett uthus på Drottningholm. Han dignade ned af trötthet och förargelse. Om hans krafter för tillfället medgifvit det, skulle han gifvit bodgossen en handgriplig föreställning om hvad en fältmanöver egentligen ville säga; men han var för trött.

Han hade trafvat och sprungit hela dagen i hopp om att slutligen få se ett verkligt fältslag. När aftonen kom, hade han ingen annan behållning än att han hört många skott, var våt, sönderrifven, hungrig, törstig, fullkomligt utmattad samt hade, till råga på olyckan, den förargelsen att erfara, det boden lemnats i hunden Surres vård.

Huru skulle Surre bära sig åt med kunderne?

Det var det sista, hvarmed patron sysselsatte sina tankar innan han somnade. Då han åter vaknade, var klockan fem på söndagseftermiddagen. Naturen hade tagit ut sin rätt. I det lilla uthuset hade hr Pettersson fått sig en lugn slummer på aderton timmar.

Dagens öde var för länge sedan afgjordt. Af fältmanövern fick han icke häller den dagen se något. Han for hem, upptröttad vid krigets vedermödor. Han klämde in sig i folkmassan på en i flera afseenden öfverlastad ångbåt, kom dock lyckligt till staden, nådde sin bod och fann denne vidöppen på söndagsaftonen. Äfven Surre hade lemnat sin post och var troligtvis ute på manöver. Ingenting var dock borttaget ur boden. Äfven tjufvarne hade lemnat staden för att göra affärer på fältfot.

»Fredliga idrotter hafva olyckligtvis ofta fått gifva vika för krigiska bedrifter,» mumlade hr Pettersson, stängde boden och gick ännu en gång till hvila.

Det stora slaget vid Hillersjö utkämpades således utan honom, ej häller var han närvarande på Ladugårdsgärdet den minnesvärde 4 juli 1867. Men i det stora återtåget från Bällsta hade han deltagit. Det var dock en tröst.

——————