Franzéns lagerkrans

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Måneljus
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

Franzéns lagerkrans
»Geijers tanke»  →
På Wikipedia finns en artikel om Frans Michael Franzén.


[ 23 ]

Franzéns lagerkrans.


Det är lagerfest i Åbo. Under sång och orgelton
Firar man i Herrans tempel en högtidlig promotion,
Genom kyrkofönstren blickar våren in och vänligt ler,
När på vårligt unga hjessor gröna kransar sänkas ner.

Månget modersöga skådar strålande mot koret opp,
Och de lagerkröntes hjertan bäfva af lycksaligt hopp;
En det är dock, hvilkens öga glimmar som med tåradt sken,
Fastän mildt och lugnt tillika. Och den ene är Franzén.

[ 24 ]

Äfven han i dag har kransats bland den unga skaran här,
Men hans mor fins ej i kyrkan, hon i dag i Sverige är,
Kan ej vara med om festen, huru varmt hon längtar dit,
Hennes tankar endast ila öfver Bottnens vågor hit.

O han älskar denna moder! Han i hennes helgonblick
Om förklarad fägrings värde först den hulda aning fick
Som har sedan väckt de dikter, dem han rikt fick kring sig strö,
Rosiga som morgonrodnan, rena som en nyfäld snö.
 
Ljust hans barnalif förflutit under hennes modersskygd,
Gröna lindar, smärta björkar växte der i landtlig bygd,
Och från gårdens flaggstång vakan sjöng i sommarnatten lång
För en liten pilt, som skulle sjunga ömt som hon en gång.

[ 25 ]

Nu är kyrkofesten slutad. Det i afton skall bli dans,
Mången yngling der skall synas med sin nya lagerkrans;
Han ej lockas dock af dansen. Han från kyrkan vägen tar
Till ett skepp, som, segelfardigt, re’n i dag till Stockholm far.

Stilla qväll på Auras bölja vid den furukrönta vik,
Dit från ungdomsstaden klingar sång ännu och ljuf musik!
Rymden darrar än af toner. I melodiskt perspektiv
Öppna de för skaldehjertat drömmar om ett sångarlif.

Stilla qväll på Auras bölja, som är ren och silfverklar
Lik hans egen själ, som eger än sin svala oskuld qvar!
Vaggen, blåa vågor, vaggen för en lätt och lindrig bris
Seglarn, i hvars dufvosinne slumrar diktens paradis!

[ 26 ]

Stilla qväll, då ut på djupet skeppet sakta glider af
Medan solens klot sig sänker herrligt i det öppna haf,
Då, likt Aura, från sin barndoms trånga stränder ut han går
Och en framtid, skön, oändlig, spegellugn för ögat står!

Fästet börjar nu att skymma. Högtidsdagens ljus har flytt
Och han går med lagerkransen ned att hvila i sin hytt,
Lägger, se’n den stänkts med vatten, vid sin hufvudgärd den ner:
Den skall hållas frisk och vacker tills han Stockholms gator ser.

Och han somnar, som man somnar när den unga känslan är
Än af inga tvifvel sargad, än ej fläckad af begär,
Som man somnar, när man stilla bedt sin aftonbön till slut
Och kring lägret barndomsengeln breder än sin vinge ut.

[ 27 ]

Hvilka drömmar! Öfver cedrar höjes »Tidens sjette dag»
Och ett »menskoanlet» visar unga, himlaburna drag.
Hvilka drömmar! Tvenne genier sväfva ned för slumrarns syn,
Selma, pekande mot dalen, Fanny, pekande mot skyn.

Tiden lider, morgon bräcker. Långsamt några dar förgå:
Mellan Finlands bygd och Sverige gick ej fort en resa då.
Men till sist är skeppet framme: staden syns i månens ljus
Och i silfverdagrar glimma kyrkor, kungaborg och hus.

Och han ilar re’n från bryggan, ilar genom gränder fort
Till det hem, der modern vistas, nu han står vid hennes port,
Nu han skyndar uppför trappan, tycker sig först nu i hamn.
Rop af glädje! Moderslycka och en öppnad modersfamn!

[ 28 ]

Och han tar den friska lagern, som i handen än han bär
Fäster den på hennes hufvud, hviskar ömt: »hur skön du är!»
Allt hvad blidt, som i hans hjerta, rikt, som i hans väsen fanns,
Egnar tacksamt han åt henne nu med Dafnes vackra krans.
 
Unge skalder! Söken lagern icke blott som sjelfvisk lön!
Först som gärd åt något väsen, som vi älska, blir den skön.
Skald, om kanske på din moders torfva redan gräset gror,
Gif din krans åt fosterlandet, åt din evigt unga mor!