Von Salomon

Von Salomon har jag träffat i ett halvt dussin av de kontinentstäder, där alla människor träffas, och naturligtvis på just de krogar, där dessa oundvikliga möten äga rum. Men han gjorde inte något särskilt intryck, han var inte den typ bland typerna, vilkens profil stannar i skarp silhuett på minnets film. Jag hade glömt honom, som så många andra, då jag plötsligt råkade honom än en gång.

Det var på den lilla färjan mellan Helsingör och Hälsingborg en mulen novemberdag. Jag satt ensam i matsalongen, melankoliskt betraktad av en och en halv kypare — den gamla svensk-norsk-dansk-tyskvaktmästaren och den lilla smörgåsnissen. Man hade kontrollerat att min biljett var grön och att jag sålunda hade rättighet att sitta i det runda schagghörnet, även om jag, sorgligt nog, icke ens beställde en Carlsberg.

Färjan gled sävligt genom en våt och grå dimma, då och då daskade ett par vågor mot ventilfönstren, efterlämnande glasen tårdränkta av den fuktiga klappen. I taket, det vill säga däcket, hördes trampandet av några motionerande passagerare och väggspegeln reflekterade i sin lindrigt darrande yta det rikt dukade, men gästtomma smörgåsbordet.

Då kom Salomon.

Jag satt så, att jag såg ett par rosettprydda lackskor och därefter en strimma vita filtdamasker med förgyllda spännen under en hårdpressad och med sydd uppvikning försedd byxlinning tvekande fumla och fladdra i trappan. En flik av en tigerspräcklig ulster slog som en flagga i draget och en hög doppsko dansade nervöst upp och ned på stegens våta gummi. De båda uppassarna fingo liv i sig och dansade nu i sin tur en slags välkomnande menuett, i det de trippade fram och tillbaka i samma takt som den annalkandes käpp.

En lång, smärt, mörk herre steg äntligen ned och in i salongen. Jag kände genast igen ansiktet och log idiotiskt (vilket leende han besvarade med ett liknande fångrin), men kunde icke erinra mig namnet. Vi mumlade våra namn och tryckte händer, påminde oss i flygande fläng några kaféer, artister och författare, och därpå sjönko vi tillbaka i soffan, under det att piccolon serverade kaffe. Von Salomons smala fingrar lekte med ett cigarrettetui, som han dock icke öppnade, emedan rökning var förbjuden, och allt emellanåt slog från hans vänstra handled ett tunt armbands guldlänkar mot silverlocket. Det är sådant som kan irritera, och von Salomon märkte det. Han avgav följande förklaring utan att jag bett om den.

— Nein, herr B., jak schall icke till Schverige, jak schall till Norge, till Voxenkollen. Jak vill se sne och skider. Nu kommer jak från München, där var onderbart! Min hostro är syg und ligger no på en hospidal, så jak är alldeles ledig und fri — det är onderbart! Då reser man så glücklich und onderbart allein, inte sant? Jak var i München och där var jak hela tiden sammen med künstlere und litterater — onga künstlere. Det var onderbart! Und vi var i min bästa väns ateljé hela dagen und hela natten och där träffade jak Agnes Kousta. Hon är feriovad med min bästa vän, en ong maler. Å, vad hon var dajlig! Hon var så dajlig! Und vi var sex, åtta onga människor och spiste frokost i ateljén klockan elva. Und sen var vi sammen hela dagen und hela natten — det var dajligt. Vi deklamerade och läste noveller och spelade komedi och dansade och sjöngo, det var ganska fanfittigt! Und så blev Agnes Kousta trött und lade sig på en difan och somnade. Och hon var så bedårande dajlig, att jag måste stå upp flera gånger om natten och gå in och betrakta henne. Men klockan sex vaknade Agnes Kousta, och då dansade hon mavedans, och det var dajligt! Hon dansade så bedårande, att man blev fanfittig av att se på henne. Und vi diskuterade om konst und mosik und teater und litterator, det var onderbart — — —

Von Salomon skakade på handleden så guldbandet, svagt klirrande, åkte fram och tillbaka.

—Det har jak fått av Agnes Kousta, sade han.

Jag grymtade fram min beundrande förvåning.

—Nein, fortsatte han, ni schall icke tro, att jak bett om det, ack nein! Så här gick det till.

På aften schulle jak rese, men då jak är på hotellet, kom ett bud att någon ville tala med mig om jak lige strax ville komma till Café Stephanie. Und jak går dit und träffar min bäste vän, som är en ong maler. Han säger, att han nu är bedrövad för att Agnes Kousta icke mer vill älska honom und vara glad und drikke und tale om konst unddanse sin dajlige mavedans. Dessutom har han kastat bort alle sine pengar, flera dusen kråner, på henne, und nu känner han, att han skall bli fanfittig, om hon lämnar honom. Und han ber mig att gå upp i ateljén und tala fid henne. Han ber und ber und till sist ger han mig nyckeln till ateljén. Den ligger lige strax bredvid, alldeles vid parken, und jak går.

Ude är det jost en sådan väder som i dag mit regn und dimma, allt är så kallt und ned slående, jak känner mig onbehaglig till mods. Jak tänker på Agnes Kousta, som är feriovad mit min bäste vän, och hur henrivende und bedårande hon är. Det är onderbart — — —

Då jak kommer upp till ateljén, klappar hjärtat ganska forfärderligt, und jak önsker, att jak icke vore där. Men jak låser ganska försiktigt upp dörren und skjuter en draperi åt sidan. Ingen finns därinne, jak hör bara hur regnet faller und faller und faller — ganska sakta und bedårande! — mot takplåtarna und de schtore fenster. Så går jak omkring stafflier und spännramar mit dukar, men finner ingen Mensch, und till sist går jak in i en ganska liten rum. Und därinne ligger på difanen Agnes Kousta und hon ligger ganska naken med bara en liten tunn egyptisk schal över maven. Hon ser så bedårande, henrivende dajligt söt ut, att det är onderbart — verkligen onderbart! Jak vet ej vad jak schall göra, men till sist prover und prover jak på att väcka henne, men det är umuligt, ganz umuligt. Hon sover så dypt, som om hon tagit gift.

Jak blir ganska forfärdad, icke sant, för hon kan ju vara död eller döende und polisen kommer. Man vet jo aldrig något, und kanske är det självmord eller mord, man kan jo icke veta, und det är ganska forfärderligt — icke sant?

Som jak schtår und ser på Agnes Kousta, märker jak, att hon har en guldkedja kring vänstra benets ankel, den lyser mot hennes elfenbenshod, det är alldeles bedårande. Och plötslich förlorar jak besinningen und faller ned på knä und kysser hennes lilla fot — jak kysser den ganska fanfittigt, und det är nära att jak spist den i mitt fanfitt! Jak var ganska blötsinn und glemte allt, allt, allt. Men så skriker hon till und reser sig und slår armarna om min hals und siger, att hon älskar mig allein — å, det var dajligt!

Und regnet faller und faller und faller, det är alldeles som ett silvergrått ljus inne i ateljén, jak glemmer all tid och allting, jak bryr mig icke om glockan.

Till sist tar Agnes Kousta av sig kedjan kring benet och räcker mig den.

—Den schall du ha till ett minne, siger hon, und alltid bära den på din vänstra arm, på handleden, som ett armband — — —

Jak blev så rörd, att jak gråtade, und nu tog jak mod till mig und beslöt att vara fullkommen ärlig mot min bästa vän und siga hans ferlovade, att hon måste, måste, måste stanna. Jak sade henne det flera många gånger — und slutligen förstod hon, att det var allvar und sade, att nu ville hon förbliva. Men blott på en villkor.

Hon ville icke nu ganska strax börja ha det dåligt igen und svälta und icke kunna köpa något — nein, då reste hon hellre mit detsamma!

Jak blev ganska blek, ty hon fortsatte i en upprörd ton:

—Jak går med dig nu som jak är, jak bara tar min kappa, und så följer jak dig ned på Stephanie und siger till honom att allt är slut, und nu reser jak mit dig und så slår jak sönder allting und laver skandaler und danser mavedans! Det gör mig ganska ditsamma — — —

Utom mig bad jak henne sige, hur mycket pengar hon behövde för att förblive, und hon sade då, att hun behövde to dusen mark. Det fanns intet att göra, hon var så dajlig i sin raseri, und jak skrev ut to dusen på min kreditiv.

Jak ville stanna något ännu, men Agnes Kotista sade, att det kunde hon icke tåla, hennes nerver voro slut und hon måste vara ganska allein för att kunna glemma mig.

Så gick jak ut i regnet på den våta parkbulevarden ned till Stephanie, und där satt min bäste vän und drack mazagrin und åt bakelser. Jak blev rörd, då jak såg honom, und makade upp armbandet und^r manschetten.

— Allt är gott! ropade jak till honom.

— Allt? sade han misstroget.

—Allt, allt! svarade jak.

Då blev han som galen und rusade upp und omfamnade mig und hoppade und dansade. Han sagte, han ville ha Agnes Kousta ned und alla de andra onga künstlere, und litterater, så att vi finge diskutera om livet und konsten und teater und mosik. Vi voro alla onga riddare und vi ville kämpa som torreros — auf in den Kampf! Torrero!

Men jak måste rese — jak hade bara några mark kvar på den kreditiv und ville jo icke sige till honom hur det var.

Han följde mig till Café Luitpold, und där träffade vi många av de onga, som alla voro så charmanta und ganska vidunderligt intelligenta. Det var wirklich onterbart.

Men jak tänkte på Agnes Kousta, och var minut måste jag känna på mitt armband. Hon var dajlig!

Jak minns också, hur henrivende enkelt hon kunde fråga om ting. Till exempel sade hon till mig oppe i ateljén:

—Säg mig, Salomon, sagte hon, varför står den lampe kvar på bordet?

Und då jag icke strax ferstod henne, sade hon:

— Ja, om jak ställer en lampa på ett bord, varför faller den då icke ned, varför synker den icke tvärs igenom bordsskivan?

Sådan henrivende ting kunde hon spörja om — hun var bedårande!

Nu blåste det, vi voro i Hälsingborg. En och en halv kypare störtade sig över oss, inkasserade och hjälpte von Salomon på med den tigerspräckliga ulstern. Han var, som sagt, lång, mörk och smal som en romanhjälte, och trots att jag sett hans litet melankoliskt leende ansikte i ett halvt dussin kontinentstäder, skulle det vara på denna lilla färgpygmé jag fick upp ögonen för vilket stort och naivt barn han egentligen var. Fast han ståtade med rosetterade lackskor, vita filtdamasker med förgyllda spännen och hade goda kreditiv, som togo honom än till Münchens konstnärliga magdanser, än till Voxenkollens hjälpande snöluft — och fast han hette von Salomon.