Hoppa till innehållet

Fyrbåken/Landsvägs-poesi

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Lifvets Haf
Fyrbåken. Poetisk Kalender för år 1855
av Elias Sehlstedt

Landsvägs-poesi
Tempora mutantur  →


[ 73 ]

Landswägs-Poesi.

På en vinterfärd mellan Stockholm och Upsala.


Farväl du gamla Stad, farväl, Norrtull!
Jag far ifrån Er, för mitt nöje skull,
Som fogeln glad, som sluppit ut ur buren.
Farväl, Sankt Erik, målad uppå muren!
Du ser mig ut att vara några år,
Och litet flat — att du i porten står.
Ett visst medlidande för dig jag hyser:
Tulln vaktar nog sig sjelf — gå in, du fryser!




Stallmästargården nu förbi jag styr,
Ett ställe, fullt af punsch och äfventyr.

[ 74 ]

Kappköringen går nu som bäst på isen,
Och folket trängs och sneglar på — polisen.
Är vädret stekhett, regnigt eller kallt,
Polisen är, som luften, öfverallt.
Den har, som jag, här ingenting att göra.
På vädjo-banan ämnar jag ej köra.
För mig att åka si så der ”på Herr”,
Det lönas ej med min gästgifvar-märr.




Jag heldre vill i ögnasigte taga
Det härliga, det mångbesjungna Haga.
Och skulle jag få välja plats att bo.
Uti dess park jag slog mig ned i ro.
Men som det säkert ej sig låter göra,
Så är det kanske klokast — att vi köra.




Jag Kyrkogården här till venster ser,
En folkrik stad, som byggs allt mer och mer;
Och länge står ej någon tomt der öde.
Sin egen byggnads-ordning ha de döde:
De bygga nedåt, icke ofvantill,
Djupt, skuggrikt, mystiskt äfven, om du vill.

[ 75 ]


För solen, såsom vi, ha de ej sinne:
Från andra sidan ha de dagen inne.
Och sen de flyttat in, hvar i sin graf,
Stängs dörren till — och sen hörs ingen af.
På dödens gåta man förgäfves stafvar.
Farväl, j döde! Frid med edra grafvar!




Bredvid förgängelsen och dödens blund
Står lefnadsfriskt det gamla Hagalund,
Med Bacchi drufvor, flätade kring pannan.
Bindmössor sser jag skymta om hyarannan.
För dem jag känner, då jag far förbi,
För ögonblicket, ingen sympathi.




Farväl, Frösunda! Du är »känd i orten».
Det mesta, som man ser af dig, är porten.




Lings graf till höger här vi ej förgäte,
Och för hans själ det kära Annelund.
Jag ville blott, att såsom egen grund,
Hans enka fått det till sitt enkesäte.




[ 76 ]


Järfva-Wärdshus, tomt och naket,
Är dock vidt och bredt bekant.
Här stod glädjen högt i taket
Fordomdags, och det bastant.
I det ädla drufvoblodet
Döptes mången törstig själ.
Nu är stället ej på modet —
Derföre, farväl, farväl!

Der på brända tomten grodde
Fröjd och gamman fordna dar.
Elis Schröderheim der bodde,
Och då vet man, hur det var.
Järfva nu är i sitt Nedan,
Det var andra tider då.
Elis borta längesedan —
Derföre, kör på, kör på!




Aj! jag tappade min vantet
Nej, här fick jag honom fram!
Hoppsan! gamla ”Rozinante”!
Hejsan! gamla häst-madam!

[ 77 ]

Färden kan jag icke skylla,
Den gick raskt och hurtigt, ptrro!
Här är det för gräl och fylla
Vidtbekanta Rotebro.




Landsväg liksom sjöväg suger,
De ha tycke af hvarann.
Uppå Märsta ätas kan,
Om man matsäck har, som duger.”




 
Jag låg uppå Alsike
Och frös, ty det var kallt.
Jag aldrig kännt dess like,
Det bet mig öfverallt.
Då natten var förliden,
Var kroppen öm och svår.
Jag mins den ljufva tiden,
Jag mins den som i går.”




Farväl! i hast jag sade
Och gaf Alsike fan.

[ 78 ]

Rätt glad att blott jag hade
Sex fjerdingsväg till sta'n.
Jag knappast kan omtala
Min fröjd i denna stund. —
Nu är jag i Upsala,
Och hungrig som en hund.