Fyrtornet (Sehlstedt 1862)
| ← Den mäktigaste på jorden |
|
Sommarqvällen → |
Fyrtornet.
Ytterst på skärets rand,
Sköljd utaf hafvets svall,
Står du med lyktan i hand
Lugn i ditt väktarekall;
Spejar, med hjessan i skyn,
Vidt öfver hafvets bryn.
Liksom en menniskovän
Älskar du göra godt.
Så har du länge stått,
Så skall du länge än
Tända i seglarens bröst
Slocknande hopp och tröst.
Alltid lika på vakt
Vakar du dag och natt,
Gungar en stolt fregatt
Eller en Gottlands-jakt:
Lika för hög som låg
Trotsar du vind och våg.
Herdarna fordomtid
Gladdes vid stjernans syn.
Så, när stormarnas strid
Kämpas kring hafvets bryn —
Så uti natten än
Gläder du seglaren.
Kastad för vind och våg
Midt i bränningars dön,
O! huru brann hans bön —
Glad då han stjernan såg;
Såg, som i herdarnas natt,
Stjernan och följde gladt.
Omhvärfd af hafvets brus,
Stormens' slitande skrän,
Släck ej ditt ledande ljus,
Lys genom sekler hän
Irrande seglaren in:
Trösta, berga och brinn!
