Gösta Berlings saga/Kapitel 20
| ← Järnet från Ekeby |
|
Dovres häxa → |
LILLIECRONAS HEM
DET FANNS bland kavaljererna en, vilken jag ofta har nämnt som en stor musiker. Han var en högväxt, grovlemmad man med stort huvud och yvigt, svart hår. Han var säkert inte stort mer än fyrtio år vid denna tiden, men han hade ett fult, grovhugget ansikte och ett sävligt sätt. Detta gjorde, att många räknade honom för gammal. Han var en god man, men tungsint.
En eftermiddag tog han fiolen under armen och gick bort från Ekeby. Han sade inte farväl till någon, dock var det inte hans mening att någonsin komma åter. Han vämjdes vid livet där, alltsedan han hade sett grevinnan Elisabet i hennes olycka. Han gick utan att vila hela aftonen och hela natten, ända till dess han i den tidiga soluppgången kom till en liten herrgård, kallad Lövdala, som tillhörde honom.
Det var så tidigt, att ingen människa ännu var vaken. Lilliecrona satte sig på det gröna gungbrädet utanför manbyggnaden och såg på sin egendom. Herre Gud! Vackrare ställe fanns inte. Gräsplanen framför huset låg i en sakta sluttning och var täckt av fint, ljusgrönt gräs. Det fanns inte make till gräsplan. Fåren fingo beta på den och barnen rasa där med sina lekar, men den höll sig ändå alltid lika tät och grön. Lien gick aldrig över den, men minst en gång i veckan lät husmodern sopa bort alla stickor och strån och torra blad ur det friska gräset. Han såg på sandgången framför huset och drog plötsligen åt sig fötterna. Barnen hade sent på kvällen krattat den i riktiga mönster, och hans stora fötter hade gjort förfärlig skada på det fina arbetet. Tänk ändå, hur allt växte på detta ställe! De sex rönnarna, som bevakade gårdsplanen, voro höga som bokar och vida som ekar. Sådana träd hade man väl aldrig sett förr. Granna voro de med de tjocka stammarna klädda av gula lavar och med stora, vita blomklasar stickande fram ur den mörka grönskan. Han måste tänka på himmelen och dess stjärnor. Man kunde nog förundra sig över hur träden växte där på gården. Där stod en gammal pil, så tjock, att två karlar inte kunde famna om den. Den var nu murken och ihålig, och åskan hade tagit toppen av den, men dö ville den inte. Varje vår kom en knippa friskt grönt upp ur den avbrutna huvudstammen för att visa, att den levde. Den där häggen vid östra gaveln hade blivit ett träd så stort, att det överskyggade hela huset. Hela torvtaket var vitt av dess fällda blomblad, ty häggen hade redan blommat ut. Och björkarna, som stodo i små klungor här och där på åkrarna, de hade helt visst sitt paradis på hans gård. Där utvecklade de så många olika växtsätt, som om de hade slagit sig på att härma alla andra träd. En var lik en lind, tät och lummig med ett vitt valv över sig, en annan stod jämn och pyramidlik som en poppel, och en tredje hängde grenarna som en tårpil. Inte en var lik den andra, och härliga voro de allesamman.
Så reste han sig och gick runtom byggningen. Där låg trädgården så förunderligt fager, att han måste stanna och dra efter andan. Äppleträden blommade. Ja, det visste han ju. Det hade han sett att de gjorde på alla andra herrgårdar också, men det var bara det, att de inte på något ställe blommade så, som de gjorde på den gården, där han hade sett dem blomma, alltsedan han var barn. Han gick med knäppta händer och varsamma steg upp och ned på sandgångarna. Marken var vit, och träden voro vita, ett och annat med en brytning i skärt. Något så vackert hade han aldrig sett. Han kände varje träd så, som man känner sina syskon och lekkamrater. Astrakanträden voro helt vita, likaså vinterfruktträden. Men sommargyllenas blommor voro skära, och paradisäpplenas voro rentav röda. Vackrast var den gamla oympade apeln, vars små beska äpplen ingen kunde äta. Den sparade inte på blommor, den såg ut som en stor snödriva i morgonglansen.
Ty betänk nu också detta, att det var en tidig morgon! Daggen gjorde alla blad glänsande, allt
damm var bortsköljt. Bakom de skogklädda bergen, tätt under vilka gården låg, kommo de första solstrålarna framilande. Det var, som om grantopparna hade blivit antända av dem. Över de unga klövervallarna, över råg- och kornfält och över den nyuppkomna havrebrodden låg den allra lättaste dimma, ett det tunnaste skönhetsflor, och skuggorna föllo skarpa som i månsken.
Så stod han stilla och såg på de stora »kryddsängarna» mellan trädgårdsgångarna. Han vet, att husfrun och hennes pigor här ha haft sitt arbete. De ha grävt, krattat och gödslat, ryckt upp kvickrot och ansat jorden, tills den har blivit fin och lätt. Sedan de ha fått sängen jämn och kanterna skarpa, ha de tagit tömmar och märkkäppar och streckat upp ränder och rutor. Därefter ha de trampat upp gångar med små, lustiga steg och sått och satt, tills alla ränder och rutor ha blivit fyllda. Och barnen ha varit med och varit idel lycka och iver över att få hjälpa till, fast det har varit dem ett tungt arbete att stå krokiga och sträcka ut armarna över de breda sängarna. Och otroligt med gagn ha de gjort, som envar kan förstå.
Nu började det sådda att komma upp.
Gud signe dem, så tappra de stodo där, både ärter och bönor med sina två tjocka hjärtblad! Och så jämnt och snällt både morötter och rovor hade kommit! Allra lustigast voro de små krusiga persiljebladen, som lyfte litet på jordlagret ovan sig och lekte tittut med livet än så länge.
Och här fanns en liten säng, där strecken inte gingo så jämnt, och där de små rutorna tycktes vara en provkarta på allt, som kunde sättas och sås. Det var barnens land.
Och Lilliecrona fick i hast fiolen upp till hakan och började spela. Fåglarna började sjunga i det stora busksnåret, som skyddade trädgården för nordanvinden. Det stod inte till för någon med stämma begåvad varelse att tiga, så härlig var morgonen. Stråken rörde sig alldeles av sig själv.
Lilliecrona gick upp och ned på gångarna och spelade. »Nej,» tänkte han, »vackrare ställe finns inte.» Vad var Ekeby mot Lövdala! Hans hem var torvtäckt och blott en våning högt. Det låg i skogsbrynet med berget över sig och den långa dalen framför sig. Det var intet märkvärdigt med det: ingen sjö fanns där, intet vattenfall, inga strandängar och parker, men det var likafullt vackert. Det var vackert, därför att det var ett gott, fridfullt hem. Livet var lätt att leva där. Allt, som på andra ställen skulle ha alstrat bitterhet och hat, blev där utjämnat med mildhet. Så skall det vara i ett hem.
Inne i byggnaden ligger husfrun och sover i ett rum, som vetter åt trädgården. Hon vaknar plötsligt och lyssnar, men hon rör sig inte. Hon ligger småleende och lyssnar. Så kommer musiken allt närmare, och till sist är det, som om spelmannen hade stannat under hennes fönster. Det är väl inte första gången, som hon har hört fiolspel under sitt fönster. Han brukar komma så där, hennes man, då de haft något ovanligt vilt dåd för sig därborta på Ekeby.
Han står där och biktar och ber om förlåtelse. Han beskriver för henne de mörka makter, som locka honom bort från vad han älskar högst: från henne och barnen. Men han älskar dem. Å, visst älskar han dem!
Medan han spelar, stiger hon upp och sätter kläderna på sig utan att rätt veta vad hon gör. Hon är så alldeles upptagen av hans spel.
»Det är inte lyx och vällevnad, som ha lockat mig bort,» spelar han, »inte kärlek till andra kvinnor, inte äran, men livets frestande mångfald: dess ljuvhet, dess bitterhet, dess rikedomar måste jag känna runtom mig. Men nu har jag nog därav, nu är jag trött och nöjd. Jag skall inte mer lämna mitt hem. Förlåt mig, ha miskund med mig!»
Då drar hon undan gardinen och slår upp fönstret, och han ser hennes vackra, goda ansikte.
Hon är god, och hon är vis. Hennes blickar falla välsignelsebringande som solens på allt, som de möta. Hon styr och hon vårdar. Där hon finns, måste allt växa och frodas. Hon bär lyckan inom sig.
Han svingar sig upp på fönsterbrädet till henne och är lycklig som en ung älskare.
Sedan lyfter han henne ut i trädgården och bär henne ned under äppleträden. Där förklarar han för henne hur vackert allt är och visar henne kryddsängarna och barnens plantering och de små lustiga persiljebladen.
Då barnen vakna, blir det jubel och hänryckning över att far är kommen. De lägga beslag på honom. Han skall se allt nytt och märkvärdigt: den lilla spikhammaren, som bultar borta i bäcken, fågelboet i pilen och de små rudungarna i dammen, vilka i tusental simma i vattenbrynet.
Så göra far, mor och barn en lång vandring utåt åkrarna. Han måste se hur tät rågen står, hur klövern växer, och hur potatisen börjar sticka upp de skrynkliga bladen.
Han måste se korna, då de komma in från betet, hälsa på nykomlingarna i kalvkättar och fårhus, söka efter ägg och ge alla hästarna socker.
Barnen hänga honom i hälarna hela dagen. Inga läxor, intet arbete, bara att ströva omkring med far!
På kvällen spelar han polskor för dem, och hela dagen har han varit dem en så god kamrat och lekbroder, att de somna med en from bön om att far alltid måtte stanna hos dem.
Han stannar också hela åtta dagar och är glad som en pojke hela tiden. Han är förälskad i allt därhemma, i hustru och barn och tänker aldrig på Ekeby.
Men så kommer en morgon, då han är borta. Han stod inte ut längre, det var för mycken lycka för honom. Ekeby var tusen gånger sämre, men Ekeby låg mitt i händelsernas virvel. Å, vad där fanns mycket att drömma om och spela om! Hur kunde han leva skild från kavaljerernas bragder och från Lövens långa sjö, runtom vilken äventyrens vilda jakt brusade fram?
På hans egendom gick allt sin lugna gång. Allt frodades och växte under den milda husmoderns hägn. Alla gingo i en stilla lycka där på gården. Allt, som annorstädes skulle ha alstrat split och bitterhet, gick där förbi utan klagan och smärta. Allt var, som det skulle vara. Om nu husets herre längtade att leva som kavaljer på Ekeby, vad mera? Tjänar det kanske något till att klaga på himlens sol för att hon varje kväll försvinner i väster och lämnar jorden i mörker?
Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är segerviss utom tålamodet?