Gamla brev/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
Vad är det då, som är? Vad är det, som
jag behöver reda ut för mig själv? Det är ju
ingenting annat, än att jag, som varit gift i
fyra år, blivit änkling. Det är ju ingenting
annat än vad som händer alla dagar, och det
enda, som för mig har intresse, är, att det hänt
mig. Det är ingenting oerhört uti, att man
sörjer en hustru. Jag skall dö, hon skall dö,
alla skola vi dö. Det är livets gång.
Ensam som jag sitter här, fri från alla de deltagande blickar, vilka jag måste besvara, alla de beklagande handtryckningar, som jag med sänkt huvud måste mottaga, sitter jag här och vet, att jag sörjer henne ej. Hundra gånger har den tanken gått igenom min hjärna: om hon nu skulle dö! Hundra gånger har jag tänkt denna tanke till slut, föreställt mig, hur det skulle kännas, om jag åter visste mig vara fri, och alltid har jag känt det som en lättnad. Alltid har jag trott, att den dagen skulle bryta den gåta, som fanns mellan oss båda, denna underliga gåta, vilken låg uti att jag visste mig bunden vid en människa, vars öde i grund och botten var mig likgiltigt. Men jag känner ingen lättnad. Som en förfärlig tyngd vilar hennes död över mitt samvete. Det förefaller mig, som om jag framkallat den, därför att jag önskat den så livligt eller kanske just därigenom. Jag har så ofta tänkt mig denna lösning på vårt öde, att mina tankar måhända nått hennes, borrat sig in i hennes själ med den makt, som tankarna äga över en annans liv, och förlamat hennes motståndskraft, när den första, svaga fläkten av dödens kyliga andedräkt rörde vid hennes varma kind.
Det kan vara en villa, och naturligtvis är det en villa. Ingen, som har sitt sunda förstånd i behåll, kan göra sig själv en dylik förebråelse på allvar. Det är ett drömspel, framkallat av en sjuklig inbillning, en gyckelbild, född av oro och överretning. Tusen gånger har jag sagt mig själv detta, men aldrig har det lyckats mig att ens för ett ögonblick försvaga dess demoniska makt över min själ.
Denna tanke förföljer mig städse, den har hindrat mig att sova under de sista nätterna. Den har till och med kommit mig att se syner. Jag ser visserligen icke henne, som nu är död. Men när jag någon gång slumrar till, faller jag i ett slags besynnerlig dvala, under vilken jag tycker mig veta, att jag sover. Så fort denna dvala kommer över mig, märker jag, att jag icke är ensam. Ett mörkt, underligt djur, vilket förefaller mig likna en hund, men vars konturer jag icke kan urskilja, följer mig, vart jag går. Jag tycker nämligen i denna slags dvala, att jag är uppe och går. Jag går genom en våning, där intet ljus är tänt, och där det finns många dörrar. Jag vill icke gå fort. Ty då tror jag, att min förföljare skall märka min avsikt att fly undan. Ehuru jag icke kan se hans ögon, vet jag dock hela tiden, att denna vålnad av ett djur följer mig med sin uppmärksamhet. Jag går därför framåt, som om jag ginge i tankar, närmar mig en av de stängda dörrarna och öppnar den långsamt liksom i distraktion. Utan att göra mig bråttom, utan att förhasta mig, går jag ut genom den öppnade dörren och stänger den ljudlöst efter mig. Jag har stängt den. Jag vet, att jag har stängt den. Men innan jag hinner taga mina fingrar från låset, känner jag, hur dörren glider upp, fastän min hand ännu håller i låsets handtag. Jag har icke ens vilja att hålla igen, vet blott, att den kraft, som tvingar mig att öppna, paralyserar min egen. Jag på en gång ser och känner, hur en svart, lurvig kropp passerar förbi min egen, och jag vet, att jag icke kan undfly honom. Men jag går ur rum i rum, går oupphörligt, följd av denna vålnad, som varken betraktar mig eller låter ett ljud undslippa sig, och när jag vaknar, tycker jag mig se honom försvinna genom den stängda dörr, vars nyckel ligger i min låda.
Med en besynnerlig känsla av trots ligger jag vaken och tänker på drömmen. Och jag försöker övertyga mig själv, att ingen kan svara för sina onda tankar. Jag rår icke för, att min hustru dött. Jag rår icke för, att min kärlek till henne slocknat. Den försvann en dag, när jag minst tänkte därpå, och när känslan för henne själv förbytts inom mig, då såg jag också henne och allt, vad hennes var, med andra och främmande ögon.
Så tänker jag och försöker att sluta mina ögon till sömn. Men åter kommer samma dröm och bemäktigar sig mina sinnen, framträdande liksom ur en dvala, under vilken jag tror mig veta, att jag sover. Åter går jag från rum till rum, följd av min hemlighetsfulle ledsagare. Och jag ser till sist, att de rum, i vilka han följer mig, från matsalen in i förmaket, från förmaket in i sängkammaren, från sängkammaren till den långa, tomma korridoren, där skåp och dörrar äro stängda, är min egen våning, densamma, vilken en gång var vår, min hustrus och min.
Där har också allt det hänt, som nu berövar mig sömnen och gör mitt hjärta kallt.