Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 18

18 Kapitlet.

Dagen efter det de olycklige anstiftarne till det förrådda rymningsförsöket från Sviatski anländt till Kasan, erfor Ebba, att på namnlistan öfver dem äfven befanns Stael von Holsteins namn. Denna underrättelse uppfyllde naturligtvis hennes själ med den lifligaste smärta. Hvilket skulle det öde bli, som väntade den ädie Stael, han, som redan erfarit så många motgångar och träffats af så hårda skickelser? Skulle han här gå döden eller en hårdare fångenskap till mötes? Skulle hans starka själ ännu ega krafter qvar för de pröfningar, som väntade honom, eller skulle han duka under för denna tyngd?

Förkrossad af dessa och tusende dylika sorgliga föreställningar rörande honom, ilade Ebba till Tepati och bönföll hos honom det han hos kommendanten ville utverka tillåtelse för henne att få tala med Stael. Hon kände att hon ur sitt varma systerliga hjerta skulle ha något att säga honom till tröst eller att det åtminstone skulle bli honom en lindring i hans smärta att erfara hennes deltagande och se henne blanda sina tårar med hans vid minnet af flydda dagar och saknaden af den för begge så dyra Ingeborg.

Efter den bekantskap med Tepati, hvari vi redan inledt läsaren, skulle det vara temligen öfverflödigt att säga om han uppfyllde Ebbas önskan; men hvad som deremot svårligen tor[ 129 ]de säga sig sjelf är, huruvida kommendanten lät beveka sig till eftergifvenhet för en bön till någon af de straffskyldiges fördel. Detta blef likväl, efter några invändningar, händelsen, och redan påföljande dagen skulle Ebba på sjelfva slottet få träffa och tala vid den förmenta Stael; likväl med det förbehåll att det måtte ske i närvaro af vakten, som hade att svara för den fångnes person.

Af aktning och välvilja för Ebba, lät emellertid kommendanten — hvilken ingalunda vägrade skönheten och den qvinliga älskvärdheten mer sin hyllning än hvarje annan af hans kön — för det tillåtna mötet upplåta tvenne rum, för att ej genom vaktens omedelbara närhet besvära henne.

Må läsaren föreställa sig den ömsesidiga förvåningen, då Ebba och Du Rietz befunno sig midt emot hvarandra! Begge stannade så stela, så orörliga, som om åskan slagit ned emellan dem.

Ebba hämtade sig likväl först, och drog sig, efter en fremmande helsning, emot dörren.

— Nej, min fröken! — sade Du Rietz — Ni kan icke så obarmhertigt vilja lemna mig. Ett ögonblick, ett enda ögonblick, att jag må öfvertyga mig, att det icke är en dröm! Sedan, ack sedan…

En oemotståndlig kraft qvarhöll henne, och hon sade med en röst, som tolkade ingenting mindre än förebråelse eller förtrytelse:

— Hvem är ni, som tycks leka med att gång efter gång ikläda er en annans ställe för att bedraga mina förhoppningar?

― Hvem jag är? — Jag är den, som, sedan ni en gång, som en högre uppenbarelse, ställt er för hans syn, icke haft en skönare förhoppning än den, som detta ögonblick uppfyller; men som tillika skulle känna sig otröstlig om han drabbades af er vrede.

— Detta ögonblick var beräknadt för ett vigtigt ändamål. Jag trodde mig här träffa en person, hvars lif och hvars öde äro mig kära; men jag har bedragit mig och… — Med dessa ord gjorde hon en mjuk, behaglig böjning på hufvudet såsom till afsked.

— Nej! Ni har icke bedragit er! — sade Du Rietz och trädde henne ett steg närmare. — Detta ögonblick skall bli er vigtigt genom den underrättelsen, att den lycklige, som eger ert deltagande, icke hotas af någon fara. Han är i säkerhet.

[ 130 ]— I säkerhet? — — Det är icke möjligt. Ni vill bedraga mig för att lugna mig.

— I säkerhet, emedan han icke befinner sig här. Han är qvar i Moskau.

— I Moskau? Hans namn står likväl på listan bland de olycklige.

— Hans namn fins der, men han sjelf befinner sig icke bland dem. Det är deraf den förvexling uppstått som bedragit er, men öfver hvilken jag anropar er att icke förtörnas.

— Store Gud! Skulle det verkligen så förhålla sig?

— Ni ser mig i hans ställe.

— Huru, min herre? Jag börjar ana!…

— Saken är enkel. Stael var sjuk och kunde icke utan lifsfara företaga den långa färden. Man vägrade honom att få qvarstanna tills han hunnit hemta sina krafter. Det fanns icke mer än ett sätt, hvarpå han kunde räddas; det begagnaes…

— Och ni blef hans räddare?

— Låtom oss icke uppehålla oss vid det!

— Ni har uppoffrat er för honom.

— Jag, eller någon annan! Hvem skulle känna Stael von Holstein utan att vara färdig låna honom samma tjenst, hvartill lyckan utsett mig? Men tillåt mig erinra er om vigten af att förtiga denna, så att den icke må komma till de ryska auktoriteternas kunskap, hvilket skulle kunna skada Stael fullt ut så mycket som mig.

— Var öfvertygad om att jag inser detta och skall veta iakttaga den tystlåtenhet, som begges er säkerhet kräfver. Men vägra ej att yppa mig det namn, vid hvilket jag hädanefter får fästa så mycken tacksamhet och beundran!

— Du Rietz.

— Du Rietz, — upprepade Ebba. — Ack, hur varmt skall jag ej hädanefter bedja Gud för den ädle Du Rietz's beskydd!

Dessa ord från dessa läppar försatte Du Rietz i den högsta förtjusning.

— O, himmel! — sade han. — Hur litet har jag förmått göra, och hur rikligt har du belönat mig! Ack, ett bifall af er!…

Ebba slog ner sina ögon för de lågande blickar som brunno mot henne, och gjorde rodnande en rörelse för att aflägsna sig.

― Nej, icke än! — bad Du Rietz. — Ni glömmer att ni lemnat mig i okunnighet om det namn hvarvid jag länge fästat [ 131 ]min dyrkan och hvilket evigt skall bibehålla den. O, tala; säg mig hvem ni är!

— Det är Ebba Horn — som af den ädie Du Rietz tvenne gånger blifvit bedragen på den ädle Stael, hvilken eger en broders rätt till hennes deltagande.

— Ebba Horn, — fröken Ebba Horn. Ett namn värdigt denna bild, som så underbart föresväfvat mig sedan… sedan… O, min fröken, minnes ni denna? — och han visade boken som han bar i sin bröstficka. — Och denna? — och han framtog en liten medaljong som inneslöt myrtenblomman, hvilken han funnit i boken. — Ni ser om jag troget vårdat mina minnen. Och hädanefter, huru mycket mera värda skola de ej blifva, då de skola tala till mig om er förnyade åsyn?

— Ni fästar för mycken vigt vid dessa… stammade Ebba.

— För mycken, o nej! Och i mitt kanske snart utrunna timglas, skola de ännu förvandla den sista sanden i guldkorn.

Vid dessa ord böjde han ett knä för Ebba, och fattade hennes hand, den hon utan motstånd lät honom föra till sina läppar och trycka mot deras purprade brand.

Midt under detta stumt talande ögonblick instörtade Brinck. I förfärliga drag vexlade samvetsqvalens och vanvettets uttryck på hans ansigte. Håren stodo som resta på ända, ögonen rullade vilda, som ville de spränga sina gropar, och läpparne darrade blåbleka af konvulsiviska ryckningar. Vid åsynen af Du Rietz för Ebbas fötter var det som en ny storm brutit löst öfver hans inres söndrade verld och slungat de sista spillrorna af det skeppsbrutna förnuftets lemningar ned i det djup, som aldrig återger sitt rof.

— Du Rietz! — utropade han. — Du här! Helfvetet har skickat dig att plåga mig! Det har skickat mig ditt ädelmod till baneman. Fullborda, fullborda! — och han framryckte pistolen, som Du Rietz afstod åt honom den afton han intogs i det företag som varit honom ämnadt. — Skjut af, skjut af kedjan med hvilken djef — bundit mig.

— Han är vansinnig! — stammade Ebba och ryste förskräckt tillbaka. Du Rietz såg på Brinck, och äfven han vek med fasa bort från hans åsyn.

— Du vägrar? — ropade Brinck. — Ha! Du håller dig för god att lossa ett skott mot en förrädares hjerta. Skjut, skjut! — återtog han med bedjande stämma. — Här, här! — och han lade handen på bröstet. — Det är icke förrädarns [ 132 ]hjerta, det är den gissel hvarmed djef— sargar mig, som skall träffas här.

— Store Gud! — sade Du Rietz.

— Du vägrar? ropade Brinck i raseri. — Ha, är det nu så långt kommet, att du håller dig för god till denna tjenst!

— Brinck, — sade Du Rietz med imponerande allvar och gick med stadiga steg emot honom; men den olycklige sträckte hotande pistolen emot honom och sade: — Skjut eller!… I ditt blod skall det svenska blyet icke sky att bada sig. I mitt … — Han lade härvid handen öfver hjertat. — Ha! Öfver afgrundens svalg förmår det då icke räcka!… Tre gånger har jag lossat. — Bah! Det har ingen nåd för den svenska förrädarn! Den stöpta kulan vill icke smälta vid förbannelsens lågor! — — Men den skall! Skjut, säger jag!

Vid åsynen af hans ursinniga åtbörder störtade Ebba till, och kastade sig med förtviflans mod emellan det mordiska vapnet och den deraf hotade, och ryckte honom med konvulsivisk styrka åt sidan, i det hon ropade: — Hjelp, hjelp!

Vid ljudet af dessa rop inträdde vakten, en morsk ryss, väpnad med sabel och karbin.

Med tillhjelp af den lilla färdighet i ryska språket Ebba kunnat inhemta, åkallade hon honom till försvar emot den vansinnige. Men denne hade knappt blifvit varse den inträdande, innan han stannade och betraktade honom, hvarunder hans ansigte synbart ljusnade.

— Ha! — utropade han. — Du är sänd att göra det! Du är icke för god!… Upp med karbinen!… Sigta och skjut!… Här — och han lade handen på hjertat — här innanför bränner elden, som längtar att få smälta det ryska lodet.

Vakten betraktade honom, utan att lemna sin orörliga militäriska hållning.

— Karl, gif akt på kommando! Lägg an! Fyr! — — Slyngel! Du lyder ej?… Vet du hvad det kostar?… Jag är din chef. — — Satan, underskref fullmakten med mina landsmäns blod… Signetet flammar, du skall brännas vid dess eld!… Fyr!… — — Usling, är också du för god? — — Jag skall lära dig hur det tillgår!

Vid dessa ord lade han pistolen till ögat.

Soldaten, som insåg att han hade med en ursinnig att göra, af hvilken ingen reson var att vänta, och trodde sitt lif stå på spel, drog sin sabel, i tanka att dermed slå Brinck pistolen ur handen. Men knappt såg den olycklige den blanka klingan blottad innan han, lik den flämtande hjorten, som får se källan, [ 133 ]med ett språng störtade sig deremot. Den gick honom tvärtigenom bröstet. Ögonblickligen störtade han till golfvet, badande i sitt blod.

Detta allt gick så hastigt och oförberedt, att ingen mensklig makt kunnat förekomma det. Ett rop af glädjens mer än af smärtans stämma lät höra sig från hans läppar, vid det blodet i heta purpurströmmar frusade ur det breda såret.

De rop, som Ebbas fasa aflockade henne, hunno ända till kommendantens öron och kallade honom genast till stället.

Han anlände i lycklig tid, för att sjelf och med egna ögon öfvertyga sig om sanningsenligheten af det sätt, hvarpå händelsen tilldragit sig, ty ännu befunno sig alla betagna af den fasa den uppväckt; den ryske karabinieren stod ännu med utsträckt arm efter sabeln, som satt i den fallnes bröst, och denne höll ännu sin hand hårdt knuten omkring den hotande pistolen, hvilken dock, vid närmare undersökning, befanns oladdad, tvärtemot den föreställning Brincks upprörda fantasi fattat, till ytterligare uppdrifvande af hans själs olideliga marter.

Du Rietz och vaktsoldaten buro den olycklige in i de rum på slottet, som blifvit upplåtna åt honom, och dem han bebott sedan vi sett honom gårdagen fly från Tepatis gästvänliga boning.

Man lade honom på hans säng, och försökte stämma det flödande blodet, intill dess läkaren hann anlända; men Brinck afvisade de hjelpsamma händerna, som ville sysselsätta sig med honom, och hviskade: — Låt vara, låt vara! det svalkar så godt!

Vid undersökningen af såret förklarade läkaren det af svåraste beskaffenhet.

Med det sjudande blodets förlust hade förvirringen och våldsamheten af de känslor, som rasat i den olycklige Brincks själ, lagt sig, och lugn och redighet åter börjat vinna makt med hans sinnen. Efter några timmars förlopp antogo hans plågor en karakakter, som bebådade hans snara slut. Han hörde det med glädje och han bönföll hos kommendanten, icke med anspråken af en fordran för en bevisad tjenst, utan som en nåd mot hans arma själ, att han före sin död skulle få se och meddela sig till öfverstlöjtnant Rühl och hans öfriga kamrater från Sviatski, hvilka blifvit hemtade till Kasan. En önskan från en döendes läppar har en öfvertalningskraft, den få hjertan äro skapade att motstå, och ehuru vår kommendant just icke gjorde det gerna, lät han dock beveka sig till bifall.

[ 134 ]Vid de efterlängtades inträde gjorde Brinck ett försök att uppresa sig i sängen, hvilket dock aflopp fruktlöst; hvarefter han som en botgörare, sammanknäppte sina händer öfver bröstet och talade:

— Jag skulle icke uthärda er åsyn, om icke dödens mörker redan skymde mina blickar. Redlige svenskar, nyss mina bröder, jag är icke värd att lyfta mina blickar till er och se den trohet i ögat, som jag förrådt. Och dock har jag en bön att lägga på edra hjertan. Jag ber er icke tillgifva hvad jag brutit — det vore att förnedra er till min egen ståndpunkt — jag ber er icke sända en suck till Gud för min arma själ, ty jag är den icke värd; jag ber er icke strö glömskans aska på mitt brott, eller förstumma inför verlden den förbannelse detta påtryckt mitt namn; nej, jag ber er deremot, att J måtten stämpla mitt minne så, att hvarje hjerta ryser dervid och hvar ärlig man spottar i förrädarns fotspår; att J måtten strö tistel på min graf, och, om ni för min skuld skolen gå döden till möte, intill sista minuten visa verlden den himmelsvida skilnaden på förrädarns och fosterlandsvännens slut. Förkrossen mig med edra ord och edra exempel, och lären tid och efterverld att sky min bana; blott så kunnen J af mitt förräderi göra fosterlandet ett gagn; blott så kan mitt brott lända det till nytta! Förvissad härom, ser jag ännu ett hopp vid grafvens rand, det, att som dess sista förrädare nedsjunka i dess mörker. Svärjen, ack svärjen mig, att uppfylla detta löfte!

— — —

— J tigen? — — Den eviga rättvisan skall dock tala — Förbannelse åt förrädarn!

— Barmhertighet åt den ångerfulle! — sade Rühl.

Brinck drog en djup suck. Det var den sista.