Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 18
Georg Bogislaus Stael v. Holstein
av Sophie Bolander

Kapitel 19
Kapitel 20  →


[ 134 ]

19 Kapitlet.

Det vådliga företaget af Staels förflyttning, midt under en brinnande feber, hade följts af en gynsam utgång. Det var som om Försynen till detta sista räddningsförsök velat spara all den framgång, den nekat de föregående. Näst dess bistånd hade Stael derför att tacka de lika kloka som ömsinta åtgärder Hysing iakttog, till förekommande af alla olyckliga följder, och de vaksamma omsorger, hvarmed han oupphörligen omgaf honom. Detta oaktadt blef dock hans sjukdom ganska långva[ 135 ]rig, och flera veckor, ja månader förgingo innan han återkom till så pass styrka och klarhet i sinnet, att han fullkomligt kunde fatta sin belägenhet och draga sig till minnes de händelser, som bringat honom dit, der han nu befann sig. Siutligen segrade dock hans ungdom och fysiska kraftfullhet, så att han i hälsans åter mot honom öppnade famn, började liksom morna sig till för lifvet och dess intryck.

Med lika mycken tacksamhet som förvåning, erfor han då allt hvad vänskapen för honom gjort, och med hvilka uppoffringar den arbetat för hans räddning.

Emellertid hade Stael icke länge varit vid det lyckliga bruk af sina sinnen, att han åter kunde reflektera öfver hvad som tilldrog sig omkring honom, innan han saknade lilla Sigrid och gissade att Hysing måtte hafva skickat henne ifrån sig för hans skuld. Då han visste hur ömt hans vän älskade barnet och hur en skilsmessa säkert kostade honom mycken smärta, beslöt han att hellre än att förlänga den, underkasta sig obehaget af allt det väsen den lilla brukade åstadkomma, och frågade honom, då han inträdde, efter henne med uppmaning att snart återkalla henne.

— Kära kapten, — sade Hysing — inte kunde jag ha både henne och er, som sjuk, i huset på samma gång; derför skickade jag bort henne, så snart jag tänkte på att få er hit.

— Men det gör mig ondt om både er och henne.

— Åh, bry er icke om flickan! Hon är i godt förvar der hon är. Jag har verkligen icke, jag finner det till mitt bekymmer, några rigtiga theorier för flickuppfostran, och praktiken är, Gud bättre mig, ännu sämre. Alltså har flickan ingenting att förlora, stackars liten!

— Men ni sjelf, ni saknar henne.

— Jag håller af henne, det är sannt, och det är min skyldighet, som ni vet, men jag håller äfven af er, och då flickan har det bra och sjelf finner sig nöjd, så ser jag hellre hon vistas bland sitt eget kön, än bland karlar, så liten hon är.

— Ni har då funnit ett godt ställe åt henne.

— Godt? — — Det må den allseende Guden dömma om. Jag tror det icke, i det hela, men för henne kan det vara godt, emedan hvad den ena ytterligheten skadar, kan den andra bota. Hvad soldatlifvet förvildat i hennes natur, skall klosterlifvet tämja; och hvad den religiösa olikheten vidkommer, är jag öfvertygad, den icke skall lemna några intryck, utan gå henne obemärkt förbi, emedan hon är för liten att lägga det vid sig.

— Det är alltså i ett kloster ni insatt henne?

[ 136 ]— Inpensionerat henne tills vidare. Hvad skulle jag väl ta mig till med henne? Det klostret jag valt är ett af de minst stränga, och dess syfte är välgörenhet mot fattiga och sjuka. Detta vill jag hoppas icke skall hafva något menligt inflytande på hennes späda sinne, utan tvertom väcka mången mild qvinlig känsla, som förhållandena hittills lemnat åt sitt öde; och hvad de katholska trossatserna beträffa, tänker jag, såsom jag nyss sagt, att hon är för späd att kunna inhemta något; eller hvad menar ni?

Saken intresserade i det hela Stael alltför litet att han skul1e störa sin vän i öfvertygelsen att han gjort rätt, hvarför han lät honom dervid förblifva, och såg honom dag efter dag stoppa sötsaker i sin ficka, för att gå och besöka sin lilla skyddling, utan att han nånsin gjorde hans uppfostrings-regim till något tvistämne med sin förre trätobroder.

Den förra tvistlusten hade också till stor del försvunnit. Sjukdomen och, mer än den, sorgen och den oöfvervinnerliga oron öfver Ingeborgs öde, hade krossat hans själsstyrka och försänkt honom i ett svårmod, som gjorde honom likgiltig för allt, som förr fängslat hans intresse. Ensamheten, der han ostörd fick öfverlemna sig åt sina minnen, sin smärta och sin fruktan, blef hans käraste tillflykt; af kärlek till den blef han liksom menniskoskygg. Han stängde sig inne i sin boning, sökte sin förströelse endast i läsning, och sin glädje i att hemligt och på tysta vägar sprida hjelp till många af sina ekonomiskt tryckta bröder. Detta lif, som hans böjelse föreskref, och som dagligen stärkte intrycken af hans smärta, hade emellertid en annan sida, hvars fördelar icke böra förbigås, det var det, som gynnade det incognito hans säkerhet föreskref, och allena gjorde det möjligt för honom att med ett utseende, som så skilde sig från mängdens, kunna under längre tid bibehålla det, midt i en folkrik stad, der ett mångårigt vistande gjort honom känd af många bland både höga och låga.

Nära ett år hade förflutit på detta sätt, utan att Stael ett enda ögonblick kunnat glömma sin oro och smärta eller ens känt den förminskad. Hans vedervilja mot hvarje försök att hemta någon förströelse från den yttre verlden hade snarare till- än aftagit. Ej en gång i sina landsmäns små enskilta kotterier kunde han förmås deltaga. Om några nyheter från fäderneslandet som kunde ega något särskilt intresse för hans fosterländska känsla, bland dem vankades, skulle de blifvit honom obekanta om ej Hysing tillfört honom dem.

[ 137 ]Alla de forskningar, som denne sednare i sitt outtröttliga nit under tiden kunnat anställa till utrönande af Ingeborgs öde eller vistelseort, hade emellertid aflupit fruktlösa, och icke efterlemnat någon annan sannolikhet än den, att spåren derefter blifvit så omsorgsfullt igensopade att ingen ledning fanns till någon upptäckt deraf.

Sedan allt hopp sålunda längesedan lemnat äfven Hysings hjerta, hände det en afton, då han efter hemkomsten från klostret, der han besökt lilla Sigrid, slängde kappan af sig på en stol i sitt rum, att han hörde någonting klingande slå emot golfvet. Utan att bry sig derom och utan att i skymningen kunna upptäcka hvad det egentligen var, började han spatsera öfver golfvet under det han med bekymrad röst sade:

— Hm, hm, den flickan kommer verkligen att göra mig bekymmer.

— Så-å. Börjar ni redan erfara det? — sade Stael.

— En flicka — Hm! Det är ändå något helt annat än en pojke. Hon har en annan natur och andra böjelser. Det är icke allt, att lära henne sanning och uppriktighet, rättrådighet och förtröstan till sin egen kraft och sjelfständighet; hon behöfver… Ja, himmelens Gud vet hvad hon behöfver. Ser ni, kapten, då Gud skapade mannen, gjorde han det af jordens stoft och inblåste i det sin anda; han är alltså en grof lerkruka, den herren helgat till ett heligt kärl; den mystiska trädstock, som gömmer gnistor af himlens eld; en enkel sammansättning af rå materia och gudomlig anda. Men qvinnan deremot, hon skapades af mannens refben, af de redan amalgamerade elementerna, och derför är hon till hela sin natur ett obegripligt kompositum. Kan ni tro, kapten, att flickan är redan både fåfäng och intrigant?

— Det vore mycket, det!

— Af hvem skulle hon hafva lärt det, låge det ej i hennes egen natur? Ni skulle sett i dag när priorinnan släppte henne genom gallret ut till mig, med hvilken omsorg hon hade sin lilla kofta tillfästad. När jag upplyftade henne på knät, kände jag något hårdt i form af en medaljong på hennes hals. Jag ville se hvad det var och ville derför öppna koftan: men då skulle ni sett hvilket minespel som började på den lillas ansigte; huru hon, utan att säga ett ord, betäckte sig med händerna och slängde ögonen åt priorinnan, som mer tycks vara tillstädes för att bevaka våra ord än våra rörelser.

Då hon såg att priorinnan icke gaf akt på oss, öppnade hon något litet på koftan och visade mig ett porträtt af ett fruntim[ 138 ]mer, infattadt i en dyrbar briljanterad medaljong. Hon såg att jag blef förundrad vid denna syn och skyndade att lägga handen på min mun för att qvarhålla mig i tystnad. I detsamma märkte hon att priorinnan betraktade henne. Hon blef röd som blod i sitt lilla ansigte, men sade, för att ej låta sig märka: “Det är fasligt varmt härinne.”

Hvad tycker ni kapten? Tror ni att en pojke vid hennes år skulle förstått att finna sig så? Nej, på min heder! Han hade förr låtit upptäcka sig, hade han ock vetat att han för sitt fel blifvit klappad både gul och blå. — Men nu kommer det bästa af alltihop! Priorinnan tillsade henne att aftaga koftan emedan hon var för varm. Hvad tror ni nu hon gjorde för att dölja den grannlåt, hvarmed hon påtagligen olofligen utsmyckat sig? Jo, hon hoppar ned af mitt knä, går bort till stolen der min kappa ligger, löser upp sin kofta, drar upp den till armarne, och svänger den, med en alldeles egen manöver, öfver hufvudet, hvarvid hon låter kedjan med medaljongen åtfölja. En stund derefter ser jag henne, med ryggen mot gallret och, som det syntes, opererande i min kappa, sysselsatt med att i botten på sin russinstrut inpraktisera porträttet. — Säg nu kapten, är icke detta rigtiga instinkter af qvinnolist? Om jag blott mäktade, skulle jag sannerligen skrifva en afhandling öfver qvinnans psychologi, som skulle lägga de underbaraste saker i dagen.

— Ni kan gömma det tills ni slutat lilla Sigrids uppfostran, — sade Stael, som oaktadt all sin nedslagenhet icke kunde afhålla sig från att draga på munnen, lika mycket åt sin väns allvarsamma demonstration, som åt sjelfva den lilla betydelselösa handling som föranledt den.

— Gyckla icke öfver den saken! — sade Hysing under det han tog fram ljuset och elddonet och började slå eld, hvilket efter den tidens method icke var något ögonblickets verk. — Hända hvad som hända vill, skall hon dock slippa att en dag stå fremmande och förfrusen bland sina likar, utan minne af deras kärlek, utan förtroende till deras godhet. Skall hon bli bortskämd af mig må det då ske genom förmycken. De känslor den qvarlemnar blifva åtminstone icke hat eller misstro mot hennes medmenniskor.

— Ni har rätt, min vän, och min mening var ingalunda att såra er.

— Jag vet det, och lägger det derför icke på sinnet. Jag har ändå min tro om den flickan, och ni skall en dag få se att det var icke för ro skull vår herre lade henne i mina armar.

[ 139 ]Nu hade Hysing äntligen fått eld på ljuset, och vid det första sken som deraf spreds i rummet, såg Stael någonting glindra på golfvet, bredvid stolen, der den förres kappa låg.

— Hvad är detta? — sade han vid det han lutade sig ned och upptog det lysande föremålet. — Men ögonblicket derpå stod han liksom förstenad och stirrade med orörliga blickar.

— Så sannt jag är en syndare, har icke den tistige ungen låtit det medfölja! — — Nej, icke låtit; det har hon väl hvarken vågat eller haft för afsigt; men det har fallit ur russin-struten i fickan, och ur denna sedan här… Men, i himlens namn, hvad är det med er, kapten?

— Hur har detta hitkommit? — stammade Stael.

— Jag sade det ja! Och det är icke möjligt att det kunnat tillgå på något annat sätt! Men, ni mår illa, ni är er icke lik.

— Det är hennes! utropade Stael och tryckte medaljongen mot sina läppar.

— Hvems? I himlens namn, sansa er!

— Fröken Ingeborg Horns.

— Fröken Horns? Er fästmös.

— Det är hennes och kan icke tillhöra någon annan.

— Bedrar ni er icke, kapten?

— Omöjligt! Det är hennes mors porträtt. Jag igenkänner hvarje drag, så liknande hennes egna. Jag har sjelf räddat det, den dag Narva intogs, ur en roflysten hand, som ryckte det från min Ingeborgs hals och mordiskt vågade hota hennes lif. Jag kan icke bedraga mig.

— Hvilken upptäckt! Och utan Sigrid hade den icke skett. Kan ni mera tvifla på att den flickan är mig skänkt af himlen? Er fästmö skulle då vara förgömd i detta kloster? — — Och så underligen upptäckt! Men mi måste vi med allvar tänka på huru vi skola kunna utlösa vår bergtagna prinsessa.

Huru? — sade Stael och rätade upp sig med en spänstighet, sådan Hysing ej på lång tid hos honom sett spår af. — Huru? Äro vi icke här nog många svenska officerare för att kunna befria general Horns dotter ur ett kloster?

— Sakta, sakta, min vän! Så får det icke tillgå. Klostermurar äro farligare att storma än fästningsmurar, emedan de hafva hela rikets vidskepelse till sitt värn och hvarje enfaldig själ till sin hämnare. Ett annat medel måste vi tillgripa; vi måste gå försigtigare tillväga.

[ 140 ]— Försigtigheten är ett godt ord att skyla fegheten med. Vi skola kanhända gå och krusa med den der försigtigheten, tills…

— Gudskelof, kapten, ni vaknar upp igen till den gamla kraften af er liflighet. Det är just en glädje att så der bli snubbad af er. Emellertid upprepar jag ännu att ni måste lugna er och tänka på försigligheten. Ja till en början min bäste kapten och för att något lugna er, bör ni till och med föreställa er, att det kunde vara möjligt att er älskade sjelf icke befunne sig der.

— Kom icke med en sådan förutsättning! Det skulle bringa mig till förtviflan.

— Möjligheterna äro många, och ehuru jag, liksom ni, älskar att tro, att himlen upptäckt för er det tillhåll man sökt för att beröfva er henne, så önskar jag dock att ni skall handla med en klokhet som ej i något fall, eller i hvilket förhållande saken egentligen står, kan komma att blottställa hvarken er eller den ni önskar befria. Vet ni hvad, kapten, en tanke faller mig just nu in.

— Låt höra! Blott det leder till en säker och hastig utgång.

— Vi måste här, som seglarn på det villande hafvet, styra vår kosa efter de tecken vår herre upptändt för vår syn, det vill säga vi måste göra våra slutsatser efter de anledningar omständigheterna gifvit oss vid handen. Om det är fröken Horn sjelf, hvilket visserligen synes det troliga, som tillåtit flickan att leka med och hänga på sig en nipp, så dyrbar i alla afseenden, tyckes det som om hon tillåtit henne ett visst förtroligt insteg hos sig; hvilket är så mycket sannolikare, som qvinnans hjerta i allmänhet hyser kärlek för barn, och det gemensamma modersmålet ännu mer borde bidraga att göra Sigrid väl anskrifven hos henne…

— Och ni kan förbise, min kära pastor, att i stället för att stå här och öfverlägga, skulle ni, genom att ännu i detta ögonblick återvända, med ett enda ord af Sigrid kunna bringa vissheten i dagen?

— Och ni kan förbise både vådan och ändamålslösheten af ett sådant steg? Nej, de kära i sin otålighet skulle skämma bort de bästa planer, finge de råda sig sjelfva! Jag sade er ju, att vi måste vara försigtiga och styra vår kurs efter de tecken vi fått? Ser ni, priorinnans ständiga tillstädesvaro vid mina besök hos lilla Sigrid, och flickans förbud att med mig tala annat än tyska, hvilket priorinnan förstår, bevisa ju en misstanka, som måste hafva en annan grund, än i hvad som kan [ 141 ]angå mitt förhållande till barnet sjelf; och jag lemnar åt er att döma, om den icke möjligen skulle kunna gälla en fruktan för någon upptäckt å flickans sida angående — just fröken Ingeborg, er fästmö? Om, som jag nyss visade er vara troligt, flickan närmare fästat sig vid henne, skulle icke hon för mig hafva berättat det, om icke ett förbud afhållit henne derifrån? Under sådana sannolikheter, hvartill skulle väl ert förslag leda? Nej, omtanken bjuder oss att gå annorlunda tillväga. Se här! — och han tog fram bland sina få böcker en liten svensk bönbok. — Prenta här, på det rena bladet i början, några ord som kunna gifva er tillkänna för er fästmö, och i morgon vill jag lemna boken, tillika med en liten lektion åt Sigrid, öfvertygad om, att hon icke skall underlåta att repetera sin lexa och framvisa sin bok för den som förstår dess språk, och hos hvilken hon funnit kärlek,

— I morgon? Hvarför icke genast i afton?

— Emedan det redan ringt till bön och klostrets portar äro stängda. Dessutom torde ni behöfva någon tid på er, ty för det första bör ni betänka, att edra ord möjligen skulle kunna komma under andra ögon än dem, för hvilka de äro ämnade, och stilisera dem derefter, och för det andra måste ni prenta dem med tryckstil, för att ej väcka de fromma systrarnes misstankar, att den lilla boken skulle kunna innehålla verkligt kontraband.

Ehuru detta förslag hvarken tillfredsställde Staels otålighet, eller öfverensstämde med de åtgärder, genom hvilka han ville komma till ett afgörande resultat, insåg han dock alltförväl den klokhet och försigtighet som låg deri, liksom den sanna vänskap, hvaraf Hysing leddes, för att han skulle vilja göra några vidare invändningar deremot. Han tog alltså utan motsägelser boken och prentade deri:

Har du af Narvas fall ännu ett minne,
Af Horn, som lade en odödlig bragd
Vid dess försvar? Står ännu för ditt sinne
Den hemska bild af rysk mordlystnad, lagd
I dagen mot hans dotter? Tolka då
Att du mins hennes räddare också!

Redan påföljande morgon återvände Hysing till klostret, återställde porträttet, och gaf lilla Sigrid en så vacker och grundlig förmaning mot verldslig fåfänga, att sjelfva priorinnan ej kunde underlåta att betyga honom sitt bifall och beklaga, att han ej omfattat den enda saliggörande tron; hvarpå han anbefallde Sig[ 142 ]rid åt en godhetsfull ursägt, samt slutligen gaf henne en liten lexa ur boken, den han ålade henne att hafva i godt minne och felfritt kunna upprepa när han nästa gång återkom.

Nu skulle det följande besöket upptäcka resultatet af hans uträkningar. Må man föreställa sig Staels otålighet under väntan derpå; men också hans förtjusning, då Hysing vid återkomsten öfverräckte honom boken, deri han på andra sidan af det af honom betecknade bladet fann dessa ord:

Ju mera ögat gråter, hjertat lider,
Ju klarare står bilden från de tider.

Det kunde numera icke finnas något tvifvel att det ju icke var Ingeborg sjelf, som befann sig i klostret, och att hon ännu var densamma som förut, med hjertat fullt af trogen kärlek och tankarne ömt fästade vid sin älskade. Återstod nu blott att skrida till verket af hennes befrielse! Stael kände nu sin otålighet fördubblas med hvarje minut; han ville trotsa alla hinder, och återkom med förnyad ifver till förslaget af de våldsammaste åtgärder, såsom de hastigast afgörande.

Här fick Hysing nya strider att bestå, och lade honom under ögonen den dubbla oförsigtighet, hvartill han genom detta steg skulle göra sig skyldig, då han skulle på samma gång upptäcka sin hemliga härvaro, och gifva sin mäktige motståndare det skarpaste vapen i händerna till hämnd, genom de anklagelser han skulle kunna uppfinna mot anledningarne dertill, samt huru hans räddare, Du Rietz, svårligen skulle kunna undgå att äfven få sin hud märkt af det retade lejonets hämnande ram.

— Betänk — sade han — edra förpligtelser både till kärleken och vänskapen! Om ni utsätter er sjelf, och kallar öfver er en hämnd, som säkerligen ingenting högre eftertraktar än att fullkomligen kunna undanrödja er, hvad skall blifva af er älskade? Åt hvilket öde öfverlemnar ni henne? Och om ni ger pris på er för ett brott, som kräfver ett förfärligt straff, kan man ens för att rättvisa det, undandraga den, som befrämjat er qvarvaro här, delaktighet deraf, och hvad blir väl då den ädle Du Rietz' lott? Och för sådana skäl, min kapten, har ni icke styrka att lägga band på er otålighet?

Stael gick några hvarf upp och ned på golfvet, utan att svara, kämpande med sig om hvad han borde göra eller icke göra, tills han slutligen stannade framför Hysing och sade:

— Nå väl, min kära Mentor! Låt höra edra föreskrifter, hvilka ni väl ändå lärer påstå vara mig de klokaste och nyttigaste att efterfölja?

[ 143 ]— Den som älskar att någorlunda uppmärksamt följa Försynens ledande af våra öden, kan ej annat än lätt varseblifva hur alla förhållanden, de må nu vara onda eller goda, kunna befrämja lyckliga sakers framgång; och hur de menskliga svagheterna ofta blifva en häfstång för så vackra ändamål. Om jag icke misstager mig, kan ni just nu få tillfälle att, öfvertyga er derom. Eller hvad tror ni, kapten? Skulle icke general Tschammers gemål böra blifva er en god bundsförvandt, till vinnande af edra planer?

— General Tschammers gemål? Henne afskyr jag.

— Det må vara, och jag ber er alldeles icke göra henne några förklaringar om motsatsen; men det klokaste jag anser er kunna företaga, vore att helt enkelt vända er till henne med förtroendet om er upptäckt af fröken Horns vistelseort, och lägga ert öde i henmes händer; och jag vågar tio mot ett att hon icke skall släppa saken, innan hon, till hämnd öfver sin man, ser er och er fästmö ett lyckligt par, samt till på köpet, betryggat er säkerhet för följderna af er olydnad att befinna er här.

— Ni tror verkligen detta?

— Och tror ni det icke sjelf?

— Men skall icke vidskepelsen eller bigotteriet afskräcka henne för klostermurarne?

— Kommer ni icke ihåg hvad ni sjelf berättat mig om sista aftonen på Gortschin? Försöket lönar åtminstone mödan att göra. Det är er fästmös räddning det gäller.

Stael öfverlemnade sig åt något betänkande och sade derpå:

— Nå väl, ehuru motbjudande detta steg i öfrigt må förefalla mig, känner jag att för detta skäl må alla betänkligheter vika.




Furstinnan afhörde med särdeles välbehag Staels anfötanden. Segerfröjden just lyste henne i ögonen då han slutat och hon sade:

— Ni vet, min kära Stael, att jag, alltsedan ni var min gäst på Gortschin, hyst mycket deltagande för er. Jag lofvade er då, att beskydda er förening med fröken Horn, och ni skall snart lära känna hur en Gagarin förstår att uppfylla sina löften. Farväl! Ni kan vara lugn! — Och med dessa ord räckte hon honom sin hand att kyssa.

[ 144 ]Hvad furstinnan lofvat var emellertid ingen lätt sak att uppfylla; helst en svårighet föga mindre än sjelfva klostermurarnes otillgänglighet mötte henne. Hon förstod, nemligen, af den beskrifning Stael gifvit henne på klostret der Ingeborg skulle befinna sig, att det var det, hvari en hennes mans syster var abbedissa. Under en säkrare vakt mot alla hennes möjliga bemödanden att sträcka sin hand efter Ingeborgs frihet hade han aldrig kunnat förtro henne; emedan denna syster, som älskade sin broder med ovanlig värma i lika mån hatade den, som utgjorde hans lifs plåga, en sinnesstämning den hon fattat och bibehållit alltsedan hon, i början af de begge makarnes giftermål, och innan hon egnat sig åt klostrets tjenst, tillbringat någon tid i deras hem, och der, på närmare håll, lärt känna sin svägerskas karakter och egenskaper.

Af detta skäl insåg furstinnan att hvilken rättighet hon än skulle kunna åberopa emot sin svägerska öfver Ingeborg, genom det skydd denna njutit i hennes hus, och huru tydligt och klart hon än skulle kunna lägga henne under ögonen, att ingenting mindre än några heliga afsigter till befrämjande af dygdens triumfer lemnat den unga flickan i hennes våld, skulle hon likväl aldrig utbekomma henne.

Men de försvårade hindren afskräckte icke hennes mod. Tvert om, ju större försigtighet hon spårade i sin mans planer, ju mer öfverlagda och välbetänkta hon fann hans mått och steg tagna, ju mer eggades hon att omintetgöra dem och derigenom förskaffa sig en hämnande triumf.

Furstinnan hade visserligen, såsom vi veta, lysande förbindelser, och räknade bland sina närmare slägtingar många af czarens mäktigaste och inflytelserikaste gunstlingar; men hon egde inga vänner, ingen till hvilken hon kunde vända sig i en sak af sådan beskaffenhet, som den för handen varande, med det ringaste hopp att erhålla hvarken bifall eller biträde. Under sådane omständigheter, och sedan hon ansträngt hela sin skarpsinnighet, stannade hon slutligen vid en plan, hvilken, om hon lyckades bringa den å bane, skulle bryta både murar och hjertelag.

Den allsmäktige Petters ännu allsmäktigare Catharina var den egid, bakom hvilken hon ville vinna sina segrar. Catharina, som visat sig mäktig att frigöra czarens hela armé, innestängd mellan de fiendtligaste elementer, eld och vatten — skulle icke hon förmå befria en stackars flicka ur ett kloster, der tvånget qvarhöll henne tvertemot hennes religions bruk och billighetens föreskrifter? Och skulle Catharina vägra att låna sin [ 145 ]hand dertill? Man kände flera drag af henne, som bevisade både att hon älskade att öfva den makt czarens kärlek medgaf henne, som ock att hon brukade göra det till befrämjande af lidandes lycka, och att hon i allmänhet visade mycken kärlek mot sina landsmän.

Furstinnan tviflade alltså icke, att ju ej Catharina — hvilken lyckligtvis just nu, tvertemot sin vana att åtfölja czaren på hans krigståg, befann sig i Moskau — skulle beskyddande uppträda, om förhållandet framställdes för henne, och hennes hjelp anropades. Men hur detta skulle tillgå blef åter en annan betänklighet, alldenstund furstinnan äfven här fruktade en ogynsam sinnesstämning, enär hon en och annan gång låtit undfalla sig förnärmande yttranden om Catharinas börd, hvilka tjenstaktiga tungor låtit komma denna för öronen.

Dock, hvad furstinnan kände att hon ej sjelf mäktade åstadkomma, visste hon att Natalia så mycket säkrare skulle förmå.

Natalia hade redan något år varit gift och utgjorde ännu genom sin skönhet, sin liflighet och alla sina förbländande yttre behagligheter hela ryska stora verldens förtjusning, På hoffesterna hade czaren sjelf vid mera än ett tillfälle skänkt henne sin uppmärksamhet, och, sedan Catharina der börjat visa sig, sammanfört henne med denna, hvilken för den unga furstinnan fattat så mycket behag, att hon bedt czaren för den stundande förmälningen utnämna henne fill hennes hofmästarinna.

Nu kunde intet sätt vara säkrare att vinna Catharina än om Natalia ville lägga sig ut derför. Men skulle återigen hon, med sin karakter och sina minnen från sista aftonen af Staels vistande på Gortschin, kunna förmås dertill? Natalia var icke den qvinna, som hvarken kunde förlåta, eller glömma, eller bevekas att visa en eftergift för tårar eller böner; kunde det väl då vara något af henne att vänta?

Qvinnan är emellertid aldrig slugare än när hon vill vinna sina afsigter; och sällan ger hon vika, innan hon pröfvat sin motståndares alla svagheter och öfvertygat sig om den punkt, hvarifrån han möjligen kan besegras; den annars korttänkta och enfaldiga blir i detta fall ofta skarpsinnig, och träffar liksom instinktmässigt medlet hvarigenom hon kan lyckas. Huru det inträffade här skola vi snart lära känna.

De skäl, som förmått Natalia att skänka Alexander sin hand voro ingalunda sådana, att de kunde betrygga ett äktenskaps sällhet. Också blef det ingenting mindre än lyckligt. Stolt, egostisk och fordrande, ansåg Natalia sig icke hafva några förbindelser att lyckliggöra den hon lofvat sin tro, utan att kunna [ 146 ]skänka sitt hjerta, men kände deremot vid allt som väckte hennes missnöje att hon uppoffrat sig; detta hade gjort henne bitter, och så mycket djupare qvarhållit känslan af den första och enda verkliga kärlek hon någonsin erfarit. Under sådana förhållanden kunde furstinnans begäran icke annat än upprifva såret deraf; men för stolt att visa dess blödande smärta dolde hon det under ett kallt hånlöje.

— Hvad, min tant, — sade hon — skulle ni behöfva att taga er tillflykt till mig? Ha, ha, ha! General Tschammers gemål skulle med någon annan vilja dela triumfen af en så storsinnad handling! Det är omöjligt.

— Då jag delar den med dig, har jag åtminstone valt ett fullt värdigt föremål.

— Ni är oändligen förbindlig, min goda tant! Men just derför skulle jag rodna om jag icke erkände min ovärdighet.

— Du gör dig blygsam, Natalia.

— Då frågan är att mäta mig med er, min tant.

— Natalia, du kan icke vara blind för den gunst, hvari du står hos den blifvande czarinnan.

— Än sedan?

— Du vet hvad jag sagt dig, hvartill jag önskar du skall använda den. Jag har redan gifvit Stael mitt löfte.

— Jag hoppas emellertid ni icke ingått några förbindelser å mina vägnar?

— Jag har sagt honom att jag ämnade vända mig till dig, emedan det genast föll mig in, att räkna på dig.

— Ha, ha, ha! Tillåt mig säga, att det då blott återstår er att gifva honom tillkänna, att ni missräknat er.

— Du är en Gagarin, och du rodnar icke vid att säga detta?

— Jag tillstår att jag snarare skulle rodna öfver att göra mig till handtlangare för de svenskes angelägenheter.

— Ha, ha, ha! — skrattade furstinnan nu i sin ordning. — Och du tror dig kunna bedraga mig med detta? Ack, hvad du illa förstår att dölja ditt hjerta!

— Mitt hjerta? — Och en rodnad flög upp på Natalias kinder. — Mitt hjerta? — Ni tycker då icke att det redan är nog många hjertan förut inblandade i denna sak?

— Förgäfves söker du dölja dig! Vore Stael dig likgiltig skulle du handla annorlunda; du skulle visa den stolte svensken ditt förakt genom att bidraga till hans förening; du skulle visa honom att Gagarinerna äro skapade att beskydda svagheten, men icke att dela den; du skulle genom denna handling [ 147 ]nedtrycka honom i stoftet för dina fötter, i stället att nu, genom din vägran säga honom, att det är han som beherrskar dig…

— Min tant…

— Ha, ha, ha! Hur stolt han skall brösta sig bland sina kamrater! Och om ryktet om den förtjusning du väcker hinner honom, hur stolt skall han icke le åt de qval han vet sig förorsakat dig och säga: Den skönaste furstinnan i Moskau kunde vara min, om jag ville bevärdiga henne…

— Det går för långt, min tant!

— Det är du sjelf, som drifver det så vida. Man skulle vara bra obekant med karlarnes egenkärlek för att kunna förmoda något mindre.

— Är ni hitkommen för att förolämpa mig, min furstinna?

— Tvertom, emedan jag kom hit i den öfvertygelsen att de stolta Gagarinernas blod, som flyter i dina ådror skulle tala mäktigare än denna ovärdiga böjelse, som låter dig glömma hyad du är skyldig ditt namn, och ger det till pris åt den högmodige svenskens åtlöje eller ömkan. Farväl, min furstinna! Ni är obeveklig, jag märker det, och vill derför icke besvära er vidare. Om trenne timmar far jag sjelf att bönfalla hos Catharina. Om jag hos henne icke kan berömma mig af den gunst ni njuter, skall det kanhända smickra hennes höghet nog att se en Gagarin som suplikant, för att aflocka henne ett bifall.

Med dessa ord lemnade hon rummet.