Gleanings in Natural History (anmälan)

Litteraturanmälan: Edvard Jesse: Gleanings in Natural History

Följande litteraturanmälan var införd i Post- och Inrikes Tidningar den 31 december 1835. Den är en översättning från Times och handlar om boken Gleanings in Natural History (3 delar, 1832-1835, Axplockning på Natural-Historiens fält) av brittiske biologen Edward Jesse (1780-1868).

Ett i England utgifvet arbete, kalladt: Gleanings in Natural-History (Axplockning på Natural-Historiens fält), berömmes i de Engelska Litterära Tidningarne, såsom i hög grad förtjent af Läsares uppmärksamhet. Författaren, Hr Edv. Jesse, har, under de resor han verkställt, noga antecknat de observationer han varit i tillfälle att göra i naturalhistoriska ämnen. Denna sysselsättning, säger han, var, på en gång, lärorik och angenäm; och i hopp att lemna åt andra en ledning att hämta samma tillfredsställelse, som han sjelf, af naturens studium, utgaf han, år 1832, första delen af närvarande arbete, hvaraf den nu utkomna volymen är den tredje och sista. Det innehåller en mängd af tillförlitliga anekdoter, beskrifningar öfver särskildta foglars, djurs och insekters distinktiva vanor och hushållssätt; hvilka allesammans äro af beskaffenhet att väcka den grad af nyfikenhet, som äggar till ytterligare forskningar, och att öka läsares håg för detta intressanta ämne, och för naturens studium, icke allenast nöjsamt i och för sitt ändamål, utan äfven ledande att väcka dygdiga och tacksamma känslor, samt stegra vår beundran för den Högste, genom hvars oändliga makt och vishet allt blifvit skapadt!

För att ge ett begrepp om arbetets värde, torde några utdrag derur vara tillräckliga. Uti Inledningen yttrar Författaren som följer:

"Montaigne har anmärkt, att få nationer finna nöje uti att se djuren lyckliga, under det att nästan alla reta dem att såra och förstöra hvarandra. Dessa tänkesätt skulle till stor del försvinna, om man fästade uppmärksamhet på djurens särskildta egenskaper, och huru stor deras fallenhet är för tillgifvenhet, trohet och mod; med ett ord: för en mängd af de dygder, dem man mest beundrar hos menniskorna."

"Min hufvudsakliga afsigt har varit att visa djurens karakter i dess sanna dager, och att väcka mera ömma känslor emot dem. Bland alla nationer i Europa, äro tilläfventyrs våra landsmän minst benägne att behandla djuren med ömhet. Detta uppkommer, som man bör hoppas, mera af oeftertänksamhet, än af grymhet. I alla fall skall mitt syftemål vinnas, om någon derigenom föranledes att lindra de misshandlingar hvarmed djuren hittills varit bemötte."

Under rubrik: Djurens tillgifvenhet för sina ungar" anför Hr Jesse följande:

"Hvart enda nytt exempel af djurens kärlek för sina ungar under ovanliga förhållanden, förtjenar att omnämnas. Icke allenast framställas djuren för vår eftersinning under en intressant synpunkt, då vi se huru Allmakten ingifvit dem denna omsorg för sin afföda, men bevisar äfven, att oförskräckthet i faran, åsidosättandet af egen frälsning, samt en moderlig kärlek och ömhet, lika väl finnas hos oskäliga, som förnuftiga varelser. Ett bevis på denna utomordentliga tillgifvenhet har jag nyligen sjelf sett. Då några träd nedhöggos på en för kort tid sedan af Kronan köpt landtgård vid Petersham, ämnad att sammanslås med Richmond-park, var man sysselsatt att fälla ett högt träd, uti hvars topp en Ikorre hade sitt bo. Ett rep fästades i trädet för att draga det omkull; arbetarne afhöggo rötterne; man drog på repet; trädet svängde fram och tillbaka, och föll sluteligen. Under allt detta försökte Ikorr-honan ingen enda gång att öfvergifva sina ungar, utan stannade qvar hos dem i boet. Då trädet föll, utkastades hon ur boet och fångades oskadd, och insattes i en bur med sina ungar. Hon uppfödde dem en kort tid, men ville ej taga någon föda. Hennes moderliga kärlek fortfor dock intill sista ögonblicket af hennes lefnad, och hon dog, under det hon åt sin afföda, delade all den föda hon kunde åstadkomma."

"Djurens begrepps-förmåga" "Hästar, hundar och flere andra djur lemna oss utomordentliga prof af begrepp och omdöme. Jag har sett hästar, som öppnade en dörr eller port, som var tillstängd med blott en klinka, ett bevis på att de förstått att detta varit den orsak, som höll dörren tillsluten. — Jag såg nyligen en korp, uti ett värdshus i Lewelhurst i New-Forest, som hade en vid pass tre fots lång kedja fästad uti en ring kring halsen. Hvar gång fogeln flög eller hoppade omkring, bar den alltid upp kedjan med näbben, invid ringen, för att hindra dess tyngd att besvära halsen. En af mina bekanta har en gris, som alltid hösttiden ställer sig på bak fötterna emot ett äppelträd på gården, och stöter på det med trynet eller framfoten, för att få frukten att falla ned, — ett bevis på en anmärkningsvärd instinkt. — Om Svinkreatur ligga på marken och sofva i lugnt väder, och blåst uppkommer, och om fruktträd eller ekar stå i grannskapet, skynda de dit för att passa på om vädret skakar ned någon föda för dem."

"Kattor äro vanligtvis hatade, och tros äga föga tillgifvenhet för dem, som visa dem omsorg. Jag har likväl sett en katt, som röjde en synbar oro under ägarens frånvaro, och det säges, att när Hertigen af Norfolk hölls arresterad på Towern, under Drottning Elisabeths regering, banade sig hans katt väg till hans fängelserum genom skorstenen. Man har äfven sett kattor visa sig nitiska att försvara sina husbönders egendom, likså väl som hundar. En man, som dömdes till deportation för tjufnad, berättade mig, sedan han bekänt att han och tvänne hans medbrottslingar bröto sig in i ett hus vid Hamptoncourt att, under det de sysselsatte sig att plundra, sprang en stor svart katt upp på en af tjufvarne, och fästade sina klor i hvardera sidan af ansigtet. Han tillade, att han aldrig sett någon person så rädd."

"En hund, som ofta lemnades ensam i ett rum, plägade alltid, då han var hungrig eller ville gå ut, ringa på klockan. Detta är ett stort bevis på omdömesförmåga."

"Man vet att Hundar, Kattor och Får uppsöka folk när deras ungar äro i fara, och de icke äro i stånd att sjelfva hjelpa dem. Flere djur och insekter, då de anfallas, pläga stundom låtsa vara döda, — ett bevis, att de derigenom tro sig undgå all fara. Ängsknarren gör på samma sätt."

"Doktor Richardson säger, att Räfven i polar-regionerna har förmåga att locka andra djur till sig. Han berättade oss, att då han besökte dessa trakter, såg han en räf, vid stället der han hade uppslagit sitt tält, som sökte efter rof vid ett berg, och som, flere timmar efteråt hördes, på åtskilliga trakter, härma ljudet af Vildgäss."

"Åtskilliga hackspiks-arter pläga, då de göra hål i ett träd för att lägga ägg, bortföra spånorne på långt afstånd, på det att deras bon icke må upptäckas. Flere foglar bortskaffa, af samma anledning, spillningen efter sina ungar. Vaktlar hafva en så fullkomlig kännedom om tiden till höstdagsjemningen, att dagen för deras ankomst till Malta, i Almanackorna på Ön, utsättes omkring d. 22 Sept., och varierar hvarje år i likhet med dagjemningen."

"Foglarnes instinkt." "En Sparfhona (Sylvia hortensis) hade två gånger byggt sitt bo i en murgrönshäck mot en trädgårdsmur, och två gånger fruktlöst, ty boet bortblåstes af starka vindar. Tredje gången förekom hon förnyandet af en dylik händelse dymedelst, att hon fästade en ullgarnsända vid en gren i häcken, och lindade den kring yttre sidan af boet, samt fästade omsorgsfullt den andra ändan af garnet vid en annan närliggande gren."

"Jag äger ett hängande bo af en Qvickstjert, som varit upphängdt vid de smala qvistarne, på en Tall medelst trådar. Dessa hade sinnrikt varit fästade i flere hvarf rundt omkring qvistarne, och sedan fästade i kanterne eller bräddarne af boet. På detta sätt förblef boet hängande, och svingade fram och tillbaka utan att stöta emot."

"Det är kändt, att foglar, som framflyga i stora skockar, pläga utställa en utpost i något högt träd, för att gifva signal om fara är å färde. Detta är äfven förhållandet med jordråttsslägtet, som lefver i byar, såsom Amerikanarna kalla deras tillhåll. D:r Richardson, i sitt intressanta verk: The American Fauna, säger att den hvisslande jordråttan (?) (Arctomys Pruinosus) gräfver sig hål i sandig jordmån, vanligtvis vid sidan af gräskullar, och att man ser henne afskära gräs om hösten, antingen till föda eller för att dermed bekläda sina bon. Medan en del af dessa djur på detta sätt sysselsättas, pläga andra stå på post på någon höjd, för att ge signal om en fiende visar sig, medelst en gäll hvissling, som höres på långt afstånd. Detta ljud upprepas från den ena till den andra, så långt deras jordhålor sträcka sig. Parry's jordråtta (Arctomys Parryi) gör detsamma, äfvensom skogsråttan (A: monax). Dessa djur göra stor skada på ängarna. På sina ströftåg framgå de i skockar, vanligtvis midt på dagen, och sedan de utställt sina utposter, börja de sin slotter och fylla dermed munnarna. Då fara är å färde, ge utposterna signal, och de skynda sig i största hast till sina gömställen."

"Skarpsinnighet hos hundar." En man, som nu vistas i London, gjorde en resa med en forvagn, åt norra England, och var dervid vittne till följande händelse: Det var under en mörk natt, och medan vagnen skred fram, kom en hund springande emot hästarne, under det han skällde och hoppade upp emot deras hufvuden, hvarmed han länge fortfor. Kusken, som fruktade för någon händelse, stannade och lät fornvagnsvaktaren stiga af för att bortdrifva djuret. Hunden sprang några steg framför honom, men återkom snart, och visade dervid så egna åtbörder, att mannen fann sig föranlåten att nedtaga en af lycktorna och följa efter hunden. Sedan han följt honom vid pass hundra alnar, fann han en karl liggande drucken tvert öfver vägen, och hans häst betande vid hans sida. Om icke hunden visat denna omsorg för sin husbonde, hade vagnen troligen gått öfver den sofvande mannen."

"Jag påminner mig en bekant i London, som plägade hvarje afton läsa vid ljus i sin säng. Jag såg en gång hans sängkläder och lakan mycket brända. Natten förut hade han, som vanligt, läst ett tidningsblad, vid ett ljus stående nära intill sängen och somnat ifrån detsamma. Han hade en hund, som sof i rummet hos honom, och han vaknade derigenom att hunden häftigt kraffsade på honom med framfoten. På detta sätt frälsades troligen hans lif, ty han hade tid nog att ropa efter hjelp och förekomma en eldsvåda."

"En jordbrukare, boende i en by i Lincolnshire, stark drinkare, åtföljdes alltid af en trogen hund när han gick ut till en närbelägen krog. Då mannen lemnade stället drucken, tog hunden alllid tag uti rockskörtet, och drog honom ifrån diken och vattenpölar vid vägen, när han raglade mot sådana."

"Lord Stowell har berättat mig följande händelse: Sedan en Herr Edvard Cook länge vistats, jemte sin bror, i Togsten uti Northumberland, reste han till Amerika, och tog med sig sin Jagthund, som han förlorade kort efter sin ditkomst under en jagt i en skog vid Baltimore. Någon tid derefter, under det Herr och Fru Cook fortforo att bo i Togsten, förvånades de att höra en hund skälla om natten. De släppte in honom i huset, och funno att det var samma hund, som deras bror tagit med sig till Amerika. Hunden var hos dem till dess hans husbonde hemkom, då de kände igen hvarandra. Hr Cook kunde aldrig få veta med hvilket fartyg hunden lemnat Amerika, eller på hvilket ställe i England han kommit i land. Denna händelse bekräftar sanningen deraf, att hundar kunna leta sig fram till sina hemorter äfven på betydliga afstånd."

(Times.)