Gossen och Fanden

35.

Gossen och Fanden.

Det var en gång en gosse som gick på en väg och knäckte nötter, så fann han en maskstungen en, och med det samma mötte han Fanden. ”Är det sannt,” sade gossen, ”hvad de säga, att Fanden kan göra sig så liten han vill, och tvinga sig igenom ett synålsöga?” — ”Ja!” svarade Fanden, ”Åh, låt mig se det, och kryp in i denna nöten,” sade gossen igen, och det gjorde Fanden. Då han väl var krupen in genom maskhålet, satte gossen en pinne i. ”Nu har jag dig der!” sade han, och gömde nöten i fickan. Då han hade gått ett stycke, kom han till en smedja; der gick han in, och bad smeden, om han ville slå den nöten itu åt honom. ”Ja, det skall vara lätt gjordt,” svarade smeden, och tog den minsta hammaren sin, lade nöten på städet och slog till, men den ville icke sönder. Så tog han en litet större hammare, men den var heller icke tung nog; han tog då en ännu större en, men den dugde heller icke, och så blef smeden ond och tog till storsläggan. ”Jag skall väl få sönder dig ändå!” sade han, och slog till allt hvad han orkade; och så gick nöten i kras, så att halfva smedjetaket flög af och det brakade som om huset skulle ramla ned. ”Jag tror fan var i nöten, jag!” sade smeden. ”Ja, han var så,” svarade gossen.