Hönan som skulle till Dovrefjäll, för att icke all verlden skulle förgås
| ← Storblacken |
|
Gossen och Fanden → |
34.
Hönan som skulle till Dovrefjäll, för att icke all verlden skulle förgås.
Det var en gång en höna, som hade flugit upp och
satt sig i ett eketräd till qvällen. Om natten drömde den,
att kom den icke till Dovrefjäll, så skulle all verlden
förgås. Bäst som det var, hoppade den ned och gaf sig på
vägen. Då den hade gått ett stycke, mötte den en hane.
”God dag, Hane Pane,” sade hönan. ”God dag, Höne
Pöne; hvart skall du hän, så tidigt?” sade Hanen. ”Å, jag
skall till Dovrefjäll, för att inte all verlden skall förgås,”
sade Hönan. ”Hvem har sagt dig det, Höne Pöne?” sade
Hanen; ”Jag satt i eken och drömde det i natt,” sade
Hönan. ”Jag vill följa med, jag,” sade Hanen. Ja, så gingo
de ett långt stycke, så mötte de en and. ”God dag, Ande
Vande,” sade Hanen. ”God dag, Hane Pane, hvart skall
du hän så tidigt?” sade Anden. ”Jag skall till Dovrefjäll,
för att inte all verlden skall förgås,” sade Hanen. ”Hvem
sade dig det. Hane Pane?” — ”Höne Pöne,” sade Hanen.
”Hvem sade dig det, Höne Pöne?” sade Anden. ”Jag satt
i eken och drömde det i natt,” sade Hönan. ”Jag vill följa
med,” sade Anden. Så lade de åstad och gingo ett stycke
igen, så mötte de en Gås. ”God dag, Gasse Vasse,” sade
Anden. ”God dag, Ande Vande,” sade Gåsen, ”hvart skall
du hän så tidigt?” — ”Jag skall till Dovrefjäll, för att
inte all verlden skall förgås,” sade Anden. ”Hvem sade dig
det, Ande Vande?” sade Gåsen. ”Hane Pane.” — ”Hvem
sade dig det, Hane Pane?” — ”Höne Pöne.” — ”Hvaraf
vet du det, Höne Pöne?” sade Gåsen. ”Jag satt i eken
och drömde det i natt, Gasse Vasse,” sade Hönan. ”Jag
vill vara med,” sade Gåsen. Då de hade gått ett stycke
igen, så mötte de en Räf. ”God dag, Räf Skräf,” sade
Gåsen. ”God dag, Gasse Vasse.” — ”Hvarthän, Räf Skräf?”
— ”Hvart skall du sjelf hän, Gasse Vasse?” ”Jag skall till Dovrefjäll, för att inte all verlden skall förgås,” sade Gåsen.
Hvem sade dig det, Gasse Vasse?” sade räfven. ”Ande
Vande.” — ”Hvem sade dig det, Ande Vande?” — ”Hane
Pane.” — ”Hvem sade dig det, Hane Pane?” ”Höne Pöne.”
”Hvaraf vet du det, Höne Pöne?” ”Jag satt i eken och
drömde det i natt, att om vi inte komma till Dovrefjäll, så
skall all verlden förgås,” sade Hönan. ”Åh, prat,” sade
räfven, ”all verlden förgås inte, om I inte kommen dit.
Nej, kom och följ med mig hem i kulan min; det är mycket
bättre, för der är det både godt och varmt.” Ja, de
följde med Räfven hem i kulan hans, och då de voro komne
dit, lade Räfven duktigt på elden, så de blefvo sömnige
allesammans. Anden och Gåsen satte sig i en vrå, men
Hanen och Hönan flögo upp på en pinne. Då Gåsen och
Anden väl voro somnade, tog Räfven och lade Gåsen på
glöden och stekte den. Hönan kände, det luktade svedt;
den hoppade upp på en högre pinne och sade hälft i sömnen:
”Fy, här stinker så, här stinker så!” — ”Åh, prat,”
sade Räfven, ”röken slår bara ned igenom skorstenen, sätt
dig att sofva och håll mun!” Så somnade hönan igen.
Eäfven hade knapt fått gåsen i sig, förrän den gjorde
detsamma med Anden, tog den och lade den på glöden och
stekte den och till att spisa. Så vaknade hönan igen och
hoppade upp på en högre pinne. ”Fy, här stinker så, här
stinker så!” sade den, och då fick den ögonen upp och fick
se, att Räfven hade spisat dem begge två, både gåsen och
anden; så flög hon upp på den högsta pinnen och satte sig
der och tittade upp genom skorstenen. ”Nej, nej, se alla
de vackra gäss, som flyga der!” sade hon till räfven.
Mickel ut och skulle hemta sig en fet stek till. Så väckte
hönan hanen och sade, huruledes det har gått med Gasse
Vasse och Ande Vande. Så flögo Hane Pane och Höne
Pöne ut igenom skorstenen, och om de icke hade kommit
till Dovrefjäll, hade det visst varit förbi med all verlden.