Hoppa till innehållet

Gotlands konsthistoria/Endre

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Heideby
Gotlands konsthistoria
av Carl Georg Brunius

Endre
Follingbo  →
På Wikipedia finns en artikel om Endre kyrka.


[ 165 ]

Endre.

Föga mer än ¼ mil söderut ifrån Heideby har Endre en temligen hög belägenhet i närheten af en bördig slättbygd. Sistnämnda kyrka utgöres af ett qvadratiskt skepp, ett aflångfyrkantigt kor med en fyrkantig sakristia vid norra sidomuren samt af ett fyrkantigt torn i vester. Skeppet och tornet äro till största delen byggda af huggen kalksten i mycket olika skikten, men koret och sakristian af huggen och tuktad sådan.

Skeppets socklar likna något tryckta attiska baser. I skeppet, som invändigt håller i söder och norr 37.0 samt i vester och öster 38.2, står en midtkolonn, hvilken uppbär fyra korshvalf. Kolonnen, som är slipad, har vanlig plint, attisk bas med skyddsblad, bägarlikt löfprydt kapitäl och hålkälad krans. Skaftets omkrets utgör 5.6.5. Sidomurarne ha smärta kragstenar med hålkälade kransar och vestra gafvelmuren blott en hålkälad krans samt östra en låg kragsten med en sådan, hvilka alla motsvara kolonnens kapitäl och tillika med densamma uppbära enkla skarpkantiga och smala skiljebågar, hvarpå spetsiga och föga uppåtsgående kappor hvila. Å södra liksom å norra sidomuren nära vestra ändan finnes en ingång.

Södra portalen, som hvilar på en hel bottenhäll och är slipad, har å hvarje sida tre kolonner mellan murhörn. Skaften äro förstörda. Ytterst å hvarje sida står en pilaster, hvilken omgifves med trenne halfkolonner. Innerst stå poster på hög tröskel. Grundstenarne äro skråkantiga, baserne attiska med afrundade [ 166 ]plinter, kapitälerne bägarformiga med yfviga blad, kransarne hålkälade. På kolonnerna murhörnen och pilastrarna uppstå likartade bågar, som äro högspetsiga. Posterne uppbära ett sexbladigt dörrfält med rullika knoppar, och derå utbreda sig sex likartade bågar och öfverst ses en tredubbel ros. Öfver pilastrarna reser sig ett högspetsigt röste med hålkälade vattenlister. I midten af röstet skönjes ett fyrfotadjur, hvilket är till största delen förvittradt. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig.

Norra ingången, som icke begagnas, är till yttre omfattningen väl bibehållen. Mellan inre poster och yttre murhörn står en kolonn å hvarje sida. Baserne äro attiska med skyddsblad. Kapitälerne äro tärningformiga och å hvarje ses en framåtlutad örn stå på och bita i ringen. Murhörnen och kolonnerne ha rundstafviga kransar. Posterne liksom murhörnen uppbära en skarpkantig, men kolonnerne en stafprydd rundbåge. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig.

Öster om södra ingången finnes ett spetsbågigt fönster, hvari två poster uppbära rundbågar, som skära hvarandra, och deröfver ses en ring, hvilken omfattar en fyrbladig ros. Bågarne och rosen ha glasmålningar. Detta fönster är ut- och invändigt snedsmygigt. I norra sidomuren märkes ett större rakspetsigt väggskåp. Triumfbågen, som är lika bred som koret och temligen hög, har spetsig betäckning och hålkälade dynstenar. I sydöstra hörnet står ett muradt altarbord med hålkälad skifva af slipad kalksten, och derpå hvilar predikstolen.

Koret, hvars inre sträckning i söder och norr utgör 20.8 samt i motsatt riktning 29,9, betäckes med [ 167 ]ett korshvalf, hvilket har spetsiga och föga uppåtgående kappor. Socklarne, som utgöras af vanliga skrå-kanter, äro lika höga som skeppets. Der märkes en ingång från söder. Portalen, hvilken är slipad, har poster på hög tröskel och derutanför två murhörn å hvarje sida. Enligt vanligheten sakna posterne kransar, men murhörnen ha sådana, som äro rundstafviga och hålkälade. Posterne och murhörnen uppbära trebladiga och skarpkantiga bågar. Inre omfattningen är snedsmygig och lågrakspetsig. Öfver ingången finnes ett fönster och ett dylikt öster derom. Å altarväggen ses tre fönster, af hvilka det mellersta är något bredare och högre än de öfriga. Alla dessa fönster äro rundbågiga samt ut- och invändigt snedsmygiga. De tre östra fönstren ha flere lemningar af vackra glasmålningar. I mellersta fönstret finnas sex jernringar. I de två öfversta ringarna äro glasmålningarne bibehållna, ehuru skadade, men uti de nedra saknas sådana. Blott uti en och annan svickla ses ett helgon med språkband. I norra fönstrets öfversta fack märkas rosverk. I södra fönstrets nedersta fack föreställes Christi döpelse och i det följande hans intåg i Jerusalem.

I södra sidomuren närmare östra ändan ses en rakspetsig nich med skålformig uttömningssten. Altarväggen innehåller ett rakspetsigt monstransskåp, som har 0.5 framsprång och inunder en skråkant samt å sidorna och röstet en rundstaf, och det tillslutas med en gallerdörr. Derunder och något åt norr märkes ett fyrkantigt väggskåp. I norra sidomuren finnas tre väggskåp, af hvilka det vestra är temligen stort och rakspetsigt, de två östra stå helt nära hvarandra, och af dessa är det vestra halfcirkelformigt och snedsmy[ 168 ]gigt, det östra qvadratiskt och rätvinkligt. I midten af korets gafvelröste nära spetsen ses en snedsmygig och rundbågig ljusöppning.

Å norra sidomuren är en ingång till sakristian. Ingången, som är rätvinklig och rundbågig, saknar alla prydnader. Sakristian, hvilken invändigt sträcker sig i söder och norr 10.7 samt i vester och öster 11.6, betäckes med ett korshvalf, som har rundbågiga föga uppåtgående kappor och ovanlig höjd. Socklarne äro skråkantiga och lika höga som korets. Ett litet smalt fönster å östra sidomuren är till det yttre snedsmygigt och spetsbågigt, men till det inre snedsmygigt och rakbetäckt. Ett litet rundt fönster åt norr har utvändigt skarpkantig omfattning med strållika inskärningar rundt omkring densamma, och dess inre omfattning är rätvinklig och lågrakspetsig. I den södra muren nära vestra ändan märkes ett fyrkantigt väggskåp och i den östra vid norra ändan finnes ett något mindre sådant.

Tornet inrymmer tre afdelningar öfver hvarandra. Första afdelningen, hvilken invändigt håller i söder och norr 37.9 samt i vester och öster 12.3, har således i den förra riktningen lika stor sträckning som skeppets hela bredd, men har deremot i den sednare blott en tredjedel af samma sträckning. Åt öster öppnar sig första afdelningen med två höga spetsbågar, som uppbäras af en fyrkantig midtpelare samt grofva pilastrar å södra och norra sidomuren. Pelarens sockel utgöres af en grund hålkäl och derpå en ganska liten rundstaf. Midt öfver hvardera af dessa bågar, som ha hålkälade och rundstafviga dynstenar, kastar sig från vester till öster en 4.0 bred spetsbåge. Mellan sist[ 169 ]berörda bågar och närmaste sidomurar äro tre spetsiga och föga uppåtgående korshvalf inslagna. Alltså finnas der tre lika stora qvadrater, af hvilka en intager midten och en ligger på södra och en på norra sidan derom. Socklarne å mellanqvadraten utgöras af två skråkanter öfver hvarandra, men socklarne å södra och norra sidoqvadraten likna skeppets. På midten af vestra liksom södra sidomuren synas spår efter en liten rundbågig ingång, som är igenmurad. Öfver sistberörda ingång märkes ett smalt och högt fönster, hvilket är spetsbågigt. Å midten af norra sidoqvadraten åt vester finnes ett likadant fönster, som likväl har trebladig betäckning. Begge dessa fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga.

I södra sidoqvadratens vestra hörn står en fyrkantig pilaster, hvilken har en raksluten ingång till en spiraltrappa, som håller blott 4.5 i tvärmått och således är ganska trång. Denna trappa uppleder på södra sidoqvadratens takhvalf. Der visar sig, att tornet med fyrkantig form fortgår från mellanqvadraten, och att inga tvärmurar finnas mellan södra och norra sidoqvadratens samt skeppets takhvalf. Under skeppets kroppåstak samt södra och norra sidoqvadratens luttak, hvilka alla äro liksom korets ovanligt höga, har tornet i andra afdelningen, hvars inre sträckning i söder och norr utgör 10.8 samt i motsatt riktning 14.4, en ansenlig glugg å hvarje sida. I södra liksom i norra gluggen qvarstår en midtkolonn, som uppbär tvenne små rundbågar. Den vestra gluggen har förlorat sin midlkolonn och fått i dess ställe ett trästycke, och i den östra äro både midtkolonn och dithörande små bågar bortbrutna för att lemna en fri genomgång. [ 170 ]Midtkolonnerne ha attiska baser med små skyddsblad och tärningformiga kapitäler. Yttre och inre omfattningarne äro rätvinkliga och rundbågiga. Under gluggarna ses å hvarje sida en liten skråkantig indragning.

Man uppkommer från skeppets takhvalf på en stege genom östra gluggen i den andra afdelningen, och derifrån uppgå stegar till den tredje, hvilken har å hvarje sida en glugg. Tredje afdelningens gluggar ha lemningar efter små trebladiga spetsbågar, som uppburits af midtkolonner. De ytttre omfattningarne äro rätvinkliga och spetsiga, men de inre rätvinkliga och lågrakspetsiga. Tornet, hvars sidomurar äro mycket inåtdragna, uppbär en lägre spira, hvilken är fyrkantig.

Altarbordet, som utgöres af huggen kalksten, har ett vanligt hål i midten af framsidan. På skifvan, hvilken är skråkantig af slipad kalksten, står ett altarskåp med flygeldörrar. I midten af skåpet ses Christus på korset och tre lärjungar stå på hvarje sida och tre i norra, två i södra dörren och i stället för Judas intager Maria med hopknäppta händer midten af södra dörren. Alla figurerne äro uppställda mot guldgrund. Christus är barhufvad, men korsmidten prydes med en korsgloria. Lärjungarne och Maria ha å guldgrunden gyllene rundglorior. Bilderne, som äro halfrunda, omgifvas af baldakiner, hvilka ha följande anordning. Kolonner med refflade skaft uppbära spetsiga och fembladiga bågar, och derpå höja sig löfprydda rösten, som i midten siras med tre- eller fyrbladiga rosor. Deröfver ses fönsterlika och spetsiga genombrytningar. Under facken sträcka sig genombrutna rosverk. Figurerne äro väl skurna, och baldakinerne ha vackra genom[ 171 ]brytningar. Skåpet har en låg skråkantig undersats, men saknar flygelstycken. Midt öfver skåpet höjer sig ett bladprydt kors, hvilket på midten och i hvarje ända prydes med en fyrbladig ros. Hela detta konstverk består af ek och röjer sednare spetsbågsstil. Skåpets och dörrarnas bredd tillhopa utgör 10.8 och deras höjd 4.2.5.

I kyrkan står en dopfunt, som, arbetad af sandsten, prydes med många figurer. Foten och skålen äro runda. Foten saknar prydnader. Skålen har skråkantig botten och raka sidor. Botten siras med sex rundbågiga fält, sidorna med sju sådana; de förra äro nedåt sammantryckta, de sednare uppåt. Figurerne äro så förvittrade, att en tydning deraf svårligen kan med säkerhet gifvas. Dopfuntens hela höjd utgör 3.0, skålens yttre tvärmått 2.6.

Dopfuntens lock, hvilket är skuret af ek samt någon al och björk, förtjenar att närmare skärskadas. På en stor skråkant följa två platter med en mellanliggande rundstaf. På midten står ett högt torn med tvenne gluggar å hvarje sida. Emellan fyra rösten höjer sig öfver hörn en fyrkantig spira, som krönes med en knopp, hvarpå en dufva sitter. Till tornets hvarje sida sluter sig ett kapell, hvilket har rundbågiga två- och tredelade fönster vanligt kroppåstak och en fyrkantig takryttare. Mot tornets hvarje hörn uppstår från skråkanten ett större kapell, som har vindskappor och vattenfall åt alla sidor. Då hvarje parti å detta lock består af ett helt trästycke utan någon urhålkning, så kan detsamma icke utan svårighet aflyftas. Lockets hela höjd med dufvan utgör 4.5.

Enligt en gammal förteckning skall denna helge[ 172 ]dom 1297 uppstått[1]. Nämnda byggnadsår är, åtminstone hvad tornet beträffar, ingalunda för gammalt. Vi böra dock tillstå, det vi icke trott, att äldre öfvergångsstil blifvit så sent använd på Gotland; men i sådant fall måste de kyrkor. hvilka förete en långt yngre byggnadsart, icke ha före utan efter berörda tid tillkommit.

I skeppets södra sidomur ha flere stycken af grunda rundbågsgesimser blifvit utvändigt inmurade. Högt öfver ingången ses en stor drake med trebladig stjert och utslagna vingar sträcka sitt hufvud åt vester. Denne drake har 1863 blifvit öfverrappad. Såväl bågstenarne som draken ha naturligtvis vid en större eller mindre ombyggnad ditkommit. Portalen och fönstret å skeppets södra sidomur röja utbildad spetsbågsstil, då deremot portalen å dess norra är hållen i enkel rundbågsstil. Att socklarne å sidoqvadraterna likna skeppets, men att deremot socklarne å mellanqvadraten ha en helt annan anordning, tyckes jemväl antyda en ombyggnad. Vi vilja derföre taga dessa förhållanden i närmare skärskådande.

Att de spetsbågar, som uppbära tornets östra sidomur, äro ursprungliga, kan icke betviflas, ehuru de tillhopa i söder och norr äro vida bredare än andra afdelningens östra sidomur. Såsom en egenhet bör här anmärkas, att mellan- och sidoqvadraterne icke ha några förtagningar med hvarandra. Likväl måste både mellan- och sidoqvadraterne på en och samma gång tillkommit, enär andra afdelningen, hvilken röjer ren rundbågsstil, ej kunnat i annat fall uppföras. Alltså [ 173 ]får berörda egenhet så förklaras, att sidoqvadraterne blifvit något förändrade vid skeppets omskapning eller ombyggnad.

Det kunde väl tyckas, som meningen varit att utanför andra afdelningens södra liksom norra sidomur anbringa ett galleri. Att detta dock ej rimligtvis varit händelsen märkes deraf, att gallerier skulle der blifvit mer än dubbelt bredare än de största af de talrika, som finnas på Gotland. Härtill kommer, att andra afdelningen icke har några genomgångar, hvilka äro vänliga till och från gallerier; men den har deremot tvådelade gluggar, som höja sig 10.0 öfver takhvalfvens slutstenar. Alltså måste en annan grund sökas för tornets mycket egendomliga förhållanden.

Under medeltiden blefvo många torn så utförda, att de första afdelningarne genom stora bågar förenades med skeppen, hvilka på sådant sätt förlängdes. Exempel på dylika företeelser äro på Gotland ej sällsynta. Ånga kyrka har ett aflångfyrkantigt skepp, hvari en midtkolonn uppbär fyra korshvalf. På vestra hälften af skeppet står ett fyrkantigt torn, hvilket har ansenlig murhöjd med hög spira. Der hvilar således tornets hela östra sidomur på skeppets midtkolonn, som ehuru grof röjer, att belastningen är vida större, än den borde vara. Bara öde kyrka visar ännu tydligare, hvad man fordom vågade för att vinna utrymme och bespara kostnad. Kyrkan hade ett fyrkantigt skepp, hvari en midtkolonn uppbar fyra korshvalf. På midten af vestra gafvelmuren och de två vestra korshvalfven uppdrogs ett högt torn, så att vestra sidomuren hvilade på den förra och de öfriga på de sednare. Det är ganska märkvärdigt, att detta högst vådliga torn, hvilket tro[ 174 ]ligtvis uppstått före år 1400, bibehållit sig långt efter reformationen, och att kyrkan länge varit öfvergifven, innan instörtning inträffat.

Endre torn måste således fått sin ovanliga anordning för skeppets förlängning och kostnadens minskning. Det visar sig, att meningen varit, det andra afdelningens tvådelade gluggar och indragningar skulle synas öfver skeppets kroppåstak samt södra och norra sidoqvadratens luttak. Detta är så mycket troligare, som andra afdelningen består af huggen kalksten. Vattentaken, hvilka äro ovanligt branta, ha tvifvelsutan tillkommit i sednare medeltiden, då tornet torde fått sin tredje afdelning, som företer ren spetsbågsstil. Det vissa är, att tornet med dess ansenliga höjd väcker farhåga hos en sakkunnig. Då tornets andra och tredje afdelning till tre fjerdedelar af sin murmassa hvila på ofvanberörda bågar, så sakna de tillräcklig motståndskraft för att kunna med säkerhet uppbära en dylik belastning. Till följd häraf ha ganska farliga remnor yppat sig. Hvardera af de bågar, hvilka uppbära östra sidomuren, har derföre fått en midtpelare, och grofva träankaren med stora rotgrenar i ena och långa klotsar i andra ändan ha der blifvit inlagda. Vådan är i betraktande af all denna svaghet högst betänklig, helst tornet redan företer nära 2.0 öfverlutning åt öster. Skeppet, som i ej obetydlig mån gifvit sig, har fått två ofantliga murstöd mot dess södra och ett sådant mot dess norra sidomur. Dessa murstöd, hvilka hade ungefär lika framsprång och höjd och voro uppförda af tuktad kalksten utan murbruk, gagnade litet eller intet, men de voro deremot ganska vanprydliga. På ett af samma murstöd växte bland [ 175 ]frodigt gräs två rönnar och en oxel. Ankarstänger äro nyligen inlagda, och de lika onyttiga som vanprydliga träankarne och murstöden äro borttagna.

Utanför tornets nordvestra hörn låg en fyrkantig brunn, som slutade sig intill grundstenarna. Brunnen, hvilken var kringmurad med tuktad kalksten och höll 4.0 i hvarje sida och 10.0 i djup, blef 1862 igenfylld. Tvifvelsutan har brunnen tillkommit för att derur hemta dop- tvagnings- och vigvatten. Det är märkligt, att ingen annan af Gotlands talrika kyrkor har en sådan brunn.

Kyrkogårdsmuren har å norra sidan en ansenlig port, som består af huggen och tuktad kalksten. Porten betäckes med ett tunnhvalf på vederlag i vester och öster och prydes till det yttre och inre med rundbågiga och välarbetade omfattningar, hvilka äro tvåsprångiga och ha socklar med blotta skråkanter samt kransar med en hålkäl mellan två rundstafvar. Porten har uti hvarje insida en lågrakspetsig sittnich. Ett kroppåstak med vattenfall åt vester och öster sluter sig till rösten i söder och norr.

Då man färdas från Wisby, står ½ mil derifrån ett ringkors i Endre socken i skogen 500 steg till venster om vägen och ett litet stycke från det ställe, hvarest den fordom framgått. Detta kors, som utgöres af kalksten, är till stammen lika bredt som tvärsöfver ringen och har hvarken framskjutande armar eller öfverstycke. Stammens och ringens förening prydes å hvarje sida med en hålkäl och en rundstaf. Samma kors, hvilket framtill företer en vanlig kalk och deröfver en korsprydd hostia, håller 2.0 i bredd och 8.0 i höjd. Strelow berättar, att en kyrkoherde Jörgen i [ 176 ]Endre 1336 hemridit från Wisby och blifvit under vägen, medan han talat med sin klockare, ihjelslagen af en örn, och att ett stenkors, som der blifvit uppsatt, ännu gvarstar[2]. Om en sådan tilldragelse ej inträffat och i sägen bibehållit sig, så hade troligtvis denne författare icke framkommit med samma berättelse. Det tyckes, som nämnde kyrkoherde lemmnat hästen åt klockaren och aflägsnat sig något från vägen. Om den olycklige mannen varit såsom de andlige på den tiden å hjessen kringrakad, eller om han varit skallig och aftagit hufvudbonaden för att svalka sig eller nedsatt sig för att hvila, så har örnen möjligtvis trott honom vara ett lätt rof och så inslagit klorna, att den ej löskommit och ihjelslagit honom med ett häftigt flaxande.




  1. Script. Rer. Dan. T. VIII. P. 312.
  2. Strelow, S. 161.