Grafskrift öfver min Siska

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 94 ]

GRAFSKRIFT öfver MIN SISKA.

.

Nej, Lilla! den, som icke vet
Det Ondas svarta hemlighet,
Den är ej född att lida.
Du delade min bojas tvång;
Men lärde ej, med tro och sång,
Din frihets stund förbida.

Af mig ej dömd till slafveri,
Åt luftens rymd, så skär och fri,
Du skulle återsändas.
Men ack, försent! En dag, fördröjd
För denna dig beredda fröjd,
Kan mer ej återtändas.

Du sluter lilla ögat till,
Och slutad är din lefnads drill;
Ditt hjerta brast af qvalen.
Allt ditt begär stod ensam vändt
På luftens ljusa element,
Och sångens lust i dalen.

Än är den skön, din fjäderdrägt:
Dock aldrig mera lifvets flägt
Dess mått af själ förnyar.
Ej mer en smärtlig önskan bryr
Din slummers ro, när dagen flyr,
Med drömda träd och skyar.

Ej mer skall solens gyllne brand
I ljusets glada, fria land

[ 95 ]

Bestråla dina vingar.
I granens konungsliga topp
Af kärlekens och vårens hopp
Ej mer din stämma klingar.

Sof sött, du Sångens fagra barn!
Dig hinner mer ej svekets garn,
Ej mer de kulna vindar.
Säll den, som dör då sommarn ler,
Och ingen höst förhärja ser
Sin vårs än gröna lindar!