Gralstänk/Förord
| ← Innehåll |
|
Gralstänk → |
FÖRORD
För att bokens titel och innehållet av dess första diktcykel må bättre förstås hänvisar jag först och främst till ”Sagan om Gral” i Stänk och Flikar, där jag begagnat återfinnandet av det under medeltiden berömda Gralsmycket såsom en symbol för allförsoningen. I Brockhaus’ konversationslexikon säges Gral, vilken också säges hava haft något att göra med fågel Fenix’ pånyttfödelse, enligt medeltidens legender av Josef från Arimathia hava begagnats att uppsamla blodet från Jesu sår. Jag känner icke särdeles mycket mera om dessa legender än detta och har icke särdeles stor sympati för den ifrågavarande symbolen. Enligt vad jag tror delvis vara en eller annan reminiscens efter medeltidslegender har jag emellertid diktat min saga om det försvunna Gralsmycket och dess framtida återfinnande, och här ännu en gång tagit upp symbolen. Redan i ”Sagan om Gral” är bägaren med dess innehåll betecknad som livets vin och de vises sten. I den här följande första diktcykeln har Graldrycken kommit att bliva något liknande den själva varat ljus- och livingjutande urkällan, den lysande livssaft, vars minsta utstrålade gnista anträffas mer eller mindre dold och försvagad hos alla ting och väsen.
De övriga dikterna hava genom titelbladet kommit att inrubriceras under samma symboliska beteckning, och kunna ju också även de i enlighet med den första diktcykelns tankegång betraktas såsom innehållande mer eller mindre svaga stänk från ljuset av Gral. De flesta av samlingens dikter äro för övrigt mera att betrakta som rimmade tankeförsök än som poesi i vanlig mening – de likna i detta fall, frånsett skillnaden i vishet, Goethes ”Sprüche in Reimen”. Möjligen är denna diktart icke särdeles förtjänt att utövas, även med det höga föredömet Goethe framför sig, men för en gångs skull må man ha rätt att försöka den. I alla händelser önskar jag icke att man efterliknar den knaggliga form, som är att finna i vissa mina dikter av detta slag. En annan egenhet med dessa moral-filosofiska dikter är deras villkorliga form, de säga nästan mangrant endast ”kanhända” och ”möjligtvis” även där påståendet kan synas välgrundat nog. Detta kommer sig av att deras författare känt sig slagen på fingrarna av egen alltför stor kategorisk säkerhet i uttrycket av moral-filosofisk tankegång i föregående dikter. Denna diktsamling är också till en del avsedd att utgöra ett korrektiv och en förklaring av det som i ”Stänk och Flikar” och ”Nytt och Gammalt” kan vara misstag eller dunkelhet – ett slags återtåg till en tryggare ställning med säkrare operationsbasis, från vilken man efter nya strategiska överläggningar kan framtränga till Ariens land. Framdeles komma sannolikt mina åsikter att ytterligare utveckla och förändra sig och i så fall kommer naturligtvis ytterligare korrektiv att bliva nödvändiga.