Hoppa till innehållet

Gralstänk (dikt)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Förord
Gralstänk
av Gustaf Fröding
Kejsarval  →
Ur Gralstänk, 1898. På Wikipedia finns en artikel om Gustaf Fröding.


GRALSTÄNK
 
I

Var Gral är vet ingen,
men djupast i tingen
bo gnistorna hemligen kvar
av ljus, som i livsdrycken var.
 
Det krävs blott att gnida
med sida mot sida
två ting eller sammanslå två,
att gnistor därur skola gå.
 
Och stundom det flammar
ur murknade stammar
en ljusglimt, fast flyktig och sval
- en kvarstod av ljuset från Gral.
 
Och sök, skall du finna
att också ur kvinna
och man som ur trä eller sten
går Gralgnistans flyktiga sken.
 
Som guldgrävarn guldfyndigheten
kan ana av märken, I veten
om sökandet närmar sig Gral
av gnistornas ljusmängd och tal.

II

Nalkas från Gral det i suset
av älskande, viskande stämman ett hemligt bud,
nalkas väl även i ruset,
pratande vänskap förtroligt från Gral ett försonande ljud.

III
 
Och Gral bor i snövlaresången
i enstaka tonstänk av välljud och bor
hos den, som i dogmen är fången
i troheten mot det han tror.
 
Hos vällevnadsprästen vid maten
i vänsällhetskänslan, som fyller hans sal,
hos myndige, stolte prelaten
i härskaregåvan är Gral.
 
IV
 
Gral är i glädjeflickan
i ömheten, varmed hon ger dig en kyss,
tömmer ock sedan hon fickan
på den, som hon famnade nyss.
 
V
 
Gral är hos spelarn i djärva
kastet om framtida öden,
kvinnor och slott att förvärva,
öda, förslösa, fördärva,
eller att själv ge sig döden.
 
VI
 
Avskyr du härar i slaktning,
därför att plågan och jämmern du vet,
böj dock ditt huvud med aktning
för härslagets härlighet!
 
Gral levde mäktig i modet
hos män, som med mandom och trohet mött död,
ädelt han lyste ur blodet,
färgande rocken om dödsskjutet manhjärta röd.
 
Syns dig ock tidsåldern stigen
över den tiden, då modet göt blod,
gå då i krig emot krigen
med krigarens vanliga mod!
 
VII
 
Ock hos don Juan är stänket av Gral
i trotset mot dolkstingens hot överallt,
gnistan är kvar i Mefistos tal
i sarkasmernas bitande salt.
 
Och Gral lyser ännu ur skarnet
av synderna alla tillhopa
i svinet och gudabarnet
John Falstaff av hela Europa.
 
VIII
 
Gral är i Stoa och Plato,
Gral är i Epikur,
Gral är i Cæsar som Cato,
är i var Catilinariskt
storvulen tigernatur.
 
IX
 
Gnistan av Gral var i Neros själ,
vars feghet man kanske förstorat,
i modet att sist likväl,
fast darrande, låta en träl
få stinga den konstnär ihjäl,
som "världen ej borde förlorat".
 
X
 
Låt feghet och falskhet vara,
var modig i nöd och fara,
var sann, visa inget sken.
Men därför ej allt förkasta
hos hare och räv, tag fasta
på snarfyndigheten hos räven
och minnes att gott är även
det snabba i harens ben!
 
Låt bräkandet vara och sluta
med vanan att gläfsa och tjuta,
var man, icke ulv eller lamm,
låt vara det djuriskt låga,
men akta dock ej som förspillda
det lammlika, tåliga, milda,
det ulvhärdigt starka, fast vilda,
som kanske likt byggande tåga
haft del i den höga stam
av vilken som krona du själv gått fram!
 
De djur, du i dig bär fångna
kanhända från tider gångna,
då framåt du drog över varats mark
i skalet och fällen och huden
på färden från cellen till guden,
- låt allt deras lägsta försvinna,
låt allt deras yppersta vinna
i styrka att göra dig skön och stark.
 
XI
 
Gral är i djärvt,
Gral är i fritt,
Gral är i kärvt,
Gral är i blitt.
 
Gral är i glatt,
Gral är i sorgelåt,
Gral är i skratt,
Gral är i gråt.
 
Gral är i gott,
är det ock matt,
guld är i smått
mynt dock en del av en skatt.
 
Sant är dock sant,
är det ock tunt
gjutet i grant
rimmad poetisk strunt.
 
Något är skönt
ock i en lus,
ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.
 
Allting, som är,
inom sitt skal
en gnista bär,
som stänkt från Gral.
 
XII
 
Vill du dock själva klenoden
finna, så våga ej rädas
färden, som når över floden
ängderna, vilka beträdas
blott av de dödes fjät,
våga ej rädas att sväva
högt till de högste och bäva
icke för mäktiga väsens
heliga ljusmajestät!
 
Våga ej rädas det svåra
prov, som allena kan kora
dig till en frihetens konung,
gällde ock provet att smaka
djupaste kval och försaka
livslyckans ljuvaste honung.
 
XIII
 
Går ock uppåt färden,
vimlar
kanske ännu övervärlden,
när din färd begynns, av många,
allt för tama
högheter i allt för trånga
bokordshimlar,
vilka allt för små och lama
arma mänskotankar dana,
när ett högt de tro sig ana.
 
Går din färd till underjorden,
kanske då en sägen vorden
dödslikt domnad
forntidsvärld du ser insomnad,
vilken, om den väcks ur dvalan,
så står upp och för sin talan:
"Jag är Babel, jag är Rom,
jag är kvistad, jag är sållad,
hit i dödens dröm förtrollad,
dömd till döds i rättvis dom.
 
Men den skarpa kniven skar
endast det, som borde brännas,
det var skarnet sållet bar
till den eld, som är Gehennas,
se mig an, jag själv är kvar!
Se min skönhet, se min ära,
se triumftåg, hur de bära
lass och börda, lass och börda,
hem den skörd, som jag skall skörda
med en rätt, som segrar giva,
- även jag skall himmel bliva,
när jag byggt mig högt i ljus,
född på nytt, på nytt mitt hus."
 
XIV
 
När skall han komma, den rätte,
han, som skall allting förklara,
han, som ej blott är rättfärdig,
utan ock snillrik och vis,
han, som ej blott visar smala
bergbranta stigar, men visar
kampfyllda livsäventyret,
vilket den tappre skall föra
upp till de lyckliga höjder,
där ej blott enfald och oskuld
leka som lydiga barn,
utan där ock det mångfaldigt
rika och djupa och stora
rör sig med härskarekraftens
självständigt manliga steg?