Gratiernas Tempel
| ← Tabula Votiva |
|
Till ett skönt barn → |
Grusad är i Hellas’ myrtendalar
Gratiernas sköna helgedom.
Andan, som ur nya templet talar,
Är ej skön, men gråtande och from.
Derför sörjer månen blek om kinden,
Brinner älskogsstjernan utan glöd,
Rasar stormen, suckar vestanvinden,
Ty det sköna dött en evig död.
Om ock i naturn de milda vårar
Åter, som det skönas skuggor, gå,
Bada deras blomster sig i tårar
Och Solblommorna mot himlen trå.
Och det mål, för hvilket Psyche glöder,
Skall hon i den mörka grafven nå,
Döden, som allt skönt för oss föröder,
Är den Amor, som vi tro uppå.
Sjelf vid Gratiernas öde bunden,
Fröjden, då de flydde, tårar gjöt.
Tog med ångst i famn sin moder, Stunden,
Som invid sitt bröst dess lik snart slöt.
Men Aglaja hördes. Blicken höje
Du till Laura opp. Der finnas vi
I de sköna Rosenläppars löje:
I de milda toners harmoni.
Der föryngrad Pythia förklarar
Gåtorna, som uti grafven bo.
Med två ord hon på hvar fråga svarar,
Och de orden heta: Älska! Tro!