Tabula Votiva
| ← Klarhet |
|
Gratiernas Tempel → |
O lif! jag har dig åter. Ljus, du gläder
Den Pilgrim, som nyss satt i skuggors land.
Den sköna jorden tacksamt jag beträder,
Och villigt bär mitt hjerta lifvets band.
Hur fullt af fasa är dock djupets möte,
Tartasen höljd af evig natt der låg,
En vattenlilja i Najadens sköte
Af ångest blek dess öppna port jag såg.
Omkring mig gråa murar ufaf vatten
Tillsammanstörtade liksom en graf.
Så stum jag låg uti den dystra natten,
Som fosterfolket i det djupa haf.
Liksom en qvist från moderstammen bruten,
Var skalden ifrån menskligheten skild.
Från vänners hjerta var min själ förskjuten:
För mörker såg jag endast dödens bild.
Men bedjande för Gud min Engel trädde:
Af sorgen för sin bror mer skön han var.
För min skull himlen lemna honom glädde.
Han kom mer hastigt, än som ljuset far,
Han sina armar vänligt mot mig sträckte,
Och mot hans sköna hjerta sönk jag trygg.
Hans kyss ifrån de döda mig uppväckte:
Pånyttfödd satt jag uppå böljans rygg.
Emot mig kommo sommarns varma andar:
Sin rika högtidsdrägt naturen drog.
Den sköna sol, som sina färgor blandar
Till lifvets målning, vänligt mot mig log.
Jag fröjdades med alla mina sinnen:
Ur ögat bröt de ljufva tårars ström.
Ack! allt var skönt, som mina barndomsminnen,
Allt skönt, som om den älskade en dröm.
O Fader! som, högt öfver smärtans boning,
Har satt din thron i oförgängligt ljus,
Till dig, som skänkt från dödens kalk förskoning,
Mitt lof jag sända vill med qvällens sus.
Emot det ljus, den härlighet dig kröner,
Natt är allt menskligt snilles högsta prakt.
Dock, du som ej försmår de fromma böner,
Tag an den blomma för din thron jag laggt.