Grekland, Återblick och slutord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Det Achäiska och det Atoliska förbundet till Romarnes inblandning i Greklands angelägenheter
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Återblick och slutord
Greklands konst  →


[ 502 ]

6. Återblick och slutord.

Greklands äldsta historia har blifvit oss meddelad genom skalderna och mytograferna. Denna sagohistoria utgör utan tvifvel omklädnaden för historiska händelser; men det är nu mera ofta omöjligt att bakom denna omklädnad återfinna verkligheten. Om Sparta före Lykurgos, om Athen före Solon har historien blott lemnat oss mycket sparsamma underrättelser, och om det öfriga Grekland vid denna tid nästan ingenting. Under denna tidrymd har likväl Grekland antagit sin egendomliga karakter, har dess historiska lif begynt. Ifrån det ll:te till det 7:de århundradet tilldrog sig en för Greklands och verldens historia högst vigtig händelse, den helleniska stammens utbredning på Medelhafvets alla stränder. Under det Grekerna begagnade de tusentals vägar, som naturen beredt dem i det yttre, måste hjältetidens konungar genom en långsam inre revolution gifva vika för de store. För att befria sig från desses förtryck skaffade sig folket ledare, hvilka gjorde sig till tyranner. Äfven desse försvunno. Missbruken och våldsamheterna medförde en ny revolution, hvilken nu var demokratisk. Under detta långa och mödosamma inre omgestaltningsarbete är det intellektuela lifvet i Grekland så godt som stillastående. [ 503 ]Men uti de asiatiska kolonierna utvecklar sig redan snillet; konsten och vetenskapen slå der rötter; skaldekonsten förökar arfvet efter Homeros, och den grekiska verlden strålar vid sina gränser med ett klart sken. Tid slutet af det 6:te århundradet utbreder sig ett främmande herravälde öfver dessa upplysta städer, främlingens iskalla hand kommer lifvets källor att förstelna. Civilisationen höll på att gå under redan i sin första knoppning; Marathon och Salamis räddade den.

Dessa ärorika segrar vunnos i synnerhet genom Athen och blefvo bestämmande för dess öden. Persernas anfall var tillbakaslaget, det var nödvändigt att hindra deras återkomst; Athen ensam tänkte härpå och förstod, hvilka medel som borde användas. Den magt som till följd häraf helt naturligt kom i dess händer betryggade hafvens säkerhet, beskyddade industrien och handeln och utspridde välmåga och kunskaper öfver allt. Denna tidpunkt är Greklands lyckligaste och en af de mest lysande i den menskliga utvecklingens historia. Athen är den härd, som upptager de spridda strålarna af det menskliga snillet, för att sedan återkasta dem öfver verlden. Ibland de store män som trängas inom dess murar intager Perikles’ ädla gestalt den mest framstående platsen. Hans fiender kallade honom den olympiske, ty han styrde och sammanhöll med snillets och vishetens envåldsmagt detta upplysta, passionerade och rörliga folk, hvilket, då behofvet så fordrade, kunde täfla med Romarne i ståndaktighet, hvilket visserligen begick fel, men hvilka det i rikt mått godtgjort genom de storverk och de ädla föredömen, det skänkt efterverlden.

Grekland blomstrade lugnt och lyckligt under ett välde, som ännu ej blifvit fläckadt af våldet, då Sparta begynte det olycksbringande peloponnesiska kriget. Segerrikt, tack vare Athenarnes okloka krigståg mot Sicilien, tack vare det persiska guldet och en dags lyckliga slump, krossade Sparta den stat, som under ett århundrade hade utgjort Hellas’ heder, dess sköld och svärd. Och huru illa använde det icke då sin framgång, hvilka våldsamheter begingos ej, huru mycket blod utgöts ej, och hvilken skam för Grekland var ej den Antalkidiska freden, hvilken visar oss Leonidas’ efterträdare på knä för ättlingarne till Darius och Xerxes! Det är ej Athen ensamt, som faller vid slutet af den brodermördande kampen: hela Grekland vacklar, Sparta sjelf är nära att duka under, och snart sätter Epaminondas vid Levktra och Mantineia sitt svärd i dess sida. Men äfven dessa segrar voro fruktlösa: Thebe öfverlefde icke sin triumf. Grekland liknar från denna stund Odyssevs’ palats: friarne utga ej vidare derifrån. Tack vare legosoldater och bestickning triumfera desse: först och främst Philip, hvilken köpte Grekland lika mycket som han besegrade [ 504 ]det; så Alexander, hvilken kringspridde det i det ofantliga Österlandet, hvarest det tappade bort sig sjelf; vidare hans ovärdige efterträdare, hvilka söndersleto det; och slutligen Rom, hvilket, efter att någon tid hafva lekt med det, en vacker dag slukade det helt och hållet.

Hvarföre föll Grekland? Detta är en fråga som framkommer osökt angående hvarje nationalitet, hvars kraft dör bort. Af två orsaker: först och främst till följd af dess förskämda sedliga och politiska idéer, hvilka gjorde, att de grekiska staterna utblottades på medborgare och till och med på menniskor; för det andra emedan Greken hyste en oemotståndlig böjelse för municipal isolering, en följd visserligen af landets naturliga sönderstyckning, men denna böjelse hindrade bildandet af en stor hellenisk stat. Om en sådan stat hade funnits, skulle de många inbördes krigen hafva förekommits jemte deras beklagliga politiska och moraliska följder, och Grekland skulle hafva varit oöfvervinneligt; men så stark var känslan för det municipala oberoendet, att Grekland blef drucket af vansinnig glädje den dag, då Romarne förkunnade, att hvarje förbund var upplöst och hvarje stat öfverlemnad åt sig sjelf. Det trodde sig fritt i det ögonblick, då tjugo seklers träldom för detsamma begynte. Man får sålunda den dubbla lärdomen af Greklands historia, att elände, vanära och död åtfölja anarkien och sedeförderfvet, och att seger, storhet samt vetenskapens och konstens dubbelkrona äro belöningar, som blott tillkomma fosterlandskärleken och endrägten.

Frågar man nu till sist, hvar detta ädla folk bör hafva sin plats i mensklighetens allmänna historia, så måste vi obetingadt svara: i ett af de främsta rummen. I Grekland har menskligheten först kommit till sjelfmedvetande, der först har menniskan fullt uppskattat sitt personliga värde och satt sig i besittning af alla de företrädesrättigheter, Skaparen förlänat henne, der har slutligen den bildningens fackla tändts, hvilken än i dag upplyser Europa, och som Europa i sin ordning håller på att föra öfver till den Nya verlden.

August Bellinder.