Gustavianernas poesi/Öfver begäret till ett odödligt namn
| ← Erotiska oder |
|
Försynen → |
ÖFVER BEGÄRET TILL ETT ODÖDLIGT NAMN.
Ode
Förgäfves under störtadt lopp
af sekler, som på sekler följa,
den tunga jordens fasta kropp
blir själf ett rof för tidens bölja;
förgäfves glömskans djupa famn
begraft dess forna väldens namn
med deras konster, värf och seder:
vi födas bland ruinerne,
vi sexti seklers härjning se
och ropa dock: “vi trotsa eder!”
Och bäst från ryktets höjda char
kring jorden våra storverk skälla,
en fläkt ur österns grottor far,
vi dricka smittans luft — och falla!
En mask, till grusets glömska dömd,
för dina fjät i gräset gömd,
din flykt med dödens lia hinner; —
en spillra slår: du är ej mer;
den sol, som tänds, ditt högmod ser,
den, som går ner, din aska finner.
Likväl, insekt, likväl ännu
du skryter att behärska tiden;
med plantans fibrer trotsar du
den kraft, som grusar pyramiden.
En slaf af tingens tvungna skick,
du skapar ej ett ögonblick
din verkningskrets och dina öden;
i brist af allt, för allt ett rof,
du har mot allt af skydd behof —
och yfs att segra öfver döden!
Förtruten visar du din rätt
att denna fordrans högmod nära
i glansen af Gustavers ätt
och titlarna af Newtons ära.
Hvart helst din blick kring jorden sträcks,
af företag din stolthet väcks,
som mänskosnillets styrka tyda.
Där forskas rymd och element,
där läggs en värld till den du känt,
och ljus och smak dem bägge pryda.
Gack då, beundransvärda djur,
behärska jorden, böljan kufva.
Mät stjärnans väg, ställ tidens ur,
sök guldets spår i Chilis grufva,
höj städer ur den sänkta dyn,
byt om naturen, res i skyn,
på hafvet bygg, på klippan skörda,
fördubbla minnesmärkets höjd,
lägg berg på berg, — sen gack förnöjd
och multna under deras börda!
Ja, frukten finns, vi njuta den
af forna seklers långa möda.
Välgärningarna lefva än,
men de, som skänkt dem, äro döda.
Och under det en lättsint hop.
i världens tomma undransrop
ett pris för deras vakor finner,
så hvila deras glömda ben
mer känslolösa än den sten,
på hvilken hennes rökverk brinner.
Om eder samtids röst far vill,
(I, som dess dom för intet akten!)
hvad ger den tid, I vädjen till,
mer värde än den I förakten?
Och dessa lagrar döden ger, —
i grafvens natt hvad gör det er,
med hvilka ljud de helst förenas,
för hvilket prisadt namn de gro,
för Rosenstein, för Cicero,
för Oxenstierna, för Mæcenas?
Jag vill att jordens kända trakt,
att tretti sekler vörda eder
som stöd af deras väldens makt,
som daningsmän af ljus och seder.
Hvad? Om en dag en mognad värld,
af sanningen och plågan lärd,
en ny Jean-Jacques mot er bemannar?
Hvad? Om hon räknar sitt fördärf
från dessa ljus, från dessa värf,
I skryten af och han förbannar?
Europa er sin dyrkan svär,
men sen, då I den tryggast njuten,
den jord, som edra tempel bär,
af böljan och vulkanen bruten!
Hvad var hon för sex tusen år?
Om hon till kaos återgår,
att nya haf och stränder föda,
hvem bärgar då de brutna vrak
af edra storverk, eder smak
och edra tretti seklers möda?
Poeters, hjältars gyllne dröm,
olympens himmel, minnets dager,
ett evigt frejdadt mods beröm
och snillets evigt gröna lager!
I, stolta namn och hvilka fler
vår svaghet dessa skuggor ger,
af dem vår lott är tröstad vorden,
o, han I skänkt åt minnets famn
en större glans af dygders namn
än dårars tal och brott åt jorden?
Fördragom, till en segers pris
att hjälten vild och blodig rusar.
Hans drift är ädel, fast ej vis,
hans arm ger skräck, hans mod förtjusar.
Förlåtom den, som styrka fått
till stora dygder, stora brott,
att han ur hopens mörker traktar.
Det är en son af grusets natt,
med minnets drömverk sysselsatt,
som filosofens blick föraktar.
Gån, spriden skräck kring Nevas barm,
gån, flytten konsterna till norden,
med snillets bloss, med segerns arm
upplysen eller sköflen jorden,
förevigen med vapnens dån
ett Ingo eller Maraton,
befästen, hvälfven troners öden!
Europas frihet vacklar än,
förtrampen eller skydden den,
sen krönen er och trotsen döden!
Men när en svag, en vanlig själ
för dessa skuggor, dessa dikter
förlorar lifvets sanna väl,
föraktar lifvets kända plikter,
när dåren under smickrad flärd,
att prisas af en ofödd värld,
ett namn med prål åt minnet ägnar,
som, blott af maktlöst högmod spordt,
blef kanske brottsligt, aldrig stort,
då blygs jag på mitt släktes vägnar.
Må känslan för ett namns beröm
förtjänsten därtill evigt nära!
Beröfvom jorden ej en dröm,
som gjort dess odling, gjort dess ära.
Men ve den dag förnuftets hand,
fullkomligt fri ur fördoms band,
från världens ögon doket rifver
och blottar vid sin facklas bloss
det intet, som belönar oss,
och den förvillelse oss drifver!
Tänd, konstens unga son, ditt bröst
med hopp att seklers undran göra!
Befaren, konungar, en röst,
hvars dom ej hinner edert öra!
Och du, förföljda, glömda dygd,
se, lyckligt stolt, i minnets skygd
din ära ryckt ur grafvens töcken!
En Gud, vårt svaga släktes vän,
satt till dess tröst förblindelsen
vid ingången af lifvets öcken.
Hon ägnade den första stod
åt snillets vård om jordens länder,
och satt, till pris for krigarns blod,
den första krans i dödens händer;
hon lifvar sångarns djärfva slag
med sprittningen af det behag,
odödlighetens känsla väcker;
och forskarn ser, vid lampan böjd,
ur hennes fjärrglas, arm och nöjd,
det ljus, han genom sekler sträcker.
Bryt denna trollmakts gyllne staf,
och inga snillen längre brinna,
Rom darrar för barbarens glaf,
Aten och konsterna försvinna,
det land, Europas bäfvan var,
skall själf ej mer till sitt försvar
i farans stund en hjälte föda,
och ingen kung, som födseln krönt,
skall byta bort, med otack lönt,
sitt lugn mot sina plikters möda.