Gutniska urkunder/Anmärkningar

[ 59 ]

1. Anmärkningar till Guta Lag.

Allmän anmärkning. — De i texten med klammer inneslutna orden äro sådana, som icke finnas uti handskr. A., men hvilka blifvit tillagda för att göra meningar fullständigare och lättfattligare. — Noterna under texten utgöras dels af sådana parallelställen utur den yngre handskr. B., som innehålla nya eller i den äldre icke befintliga ord, dels af vigtigare rättelser, och hvilka då icke upptagas bland nedanstående anmärkningar.

Då det med denna upplaga af Guta Lag bland annat åsyftas att åstadkomma en så mycket som möjligt renad och felfri text, med en i möjligaste måtto följdriktig stafning, så hafva alla handskriftens uppenbara skriffel blifvit rättade. Till sådana höra dels oriktigt utelemnade bokstäfver, t. ex. sid. 2 rad. 33 moþr för moþir, 3. 14^[1] tiþr för tiþir, 3. 39 umbla för humbla, 6. 9 hurvina för hurwitna, 25. 4 bat för batr, 27. 28 seþr för seþir, m. fl.; dels onödigt fördubblade, såsom: 1. 24 karllum för karlum, 6. 33 miþssuumar (miþsumar,) 7. 28 helg i takkit (i helg takit), 8. 29 skiellum (skielum), 12. 31 [ 60 ]Sida:Gutniska urkunder och Gotlands runinskrifter (1859).pdf/110 [ 61 ]en fornare, den andra en nyare tid, såsom händelsen sannolikt är med t. ex. haitr och haitir. Stundom finnes tveljudet ei, för ai, alldeles emot språkets både forna och nutida lynne, såsom: 3. 10 fram reida, men 3. 16 framraiþa, 3. 7, 11. 4 weita och 7. 16, 18 weitr (waitir), 16. 20 einloyptri, 21. 4 þeim. Uti ett ord synes likväl det gamla ai afgjordt hafva öfvergått till ei, nämnligen pl. tweir nom. och tweim dat. (stundom finnes t. o. m. tuer, tuem, twem), emedan fornformen twaim ingen enda gång förekommer uti handskr. A. (uti den yngre B. träffas dock twaim emellanåt, t. ex. 12. 45, i noten).

Att för alla ofvanstående fall bestämma, hvilket skrifsätt grundar sig på verkligt fornbruk, och hvilket åter på missförstand eller felskrifning, torde städse blifva nära nog omöjligt, och några fasta reglor, som vid alla likartade tillfällen strängt och följdriktigt kunna tillämpas, lära således svårligen kunna uppställas, när fråga är om en så forn tunga som den Gutniska, särdeles då hon så godt som endast finnes bevarad uti en enda handskrift och några runinskrifter, hvilka till större delen icke äro af särdeles hög ålder. Man nödgas derföre ofta bestämma sig för det, som synes mest sannolikt, sedan man anställt en noggrann jämnförelse mellan Gutniskans alla qvarlefvor inbördes, samt mellan dem och det nu lefvande Gotlandsmålet. Under sådana förhållanden kan det derföre icke väcka någon förundran, om meningarna angående det rätta till äfventyrs varda både många och skiftande. I vissa fall är det åter alldeles påtagligt, att olikheterna i stafningen utvisa ett vacklande såväl i ordens former som i uttal. Olikheter af detta slag uti en och samma handskrift kunna hafva sin grund, antingen uti samtidigt rådande olika uttal och språkbruk, eller också deruti, att senare afskrifvare till en del ändrat det äldre skrifsättet efter sin tids förändrade bruk. Båda dessa orsaker hafva utan tvifvel haft inflytande på vår äldsta Gutahandskrift, och troheten emot henne fordrar derföre att icke borttaga de olikheter, som kunna anses vara af sådant slag.

↑ Den första siffran angifver sidan, den andra andra i texten.
↑ Ir, iru förekomma i GL. 126 ggr, och ier, ieru blott 61 ggr.
↑ Mandr läses i GL. 40 ggr, men maþr 54 ggr.

[1] Den första siffran angifver sidan, den andra andra i texten.

[2] Ir, iru förekomma i GL. 126 ggr, och ier, ieru blott 61 ggr.

[3] Mandr läses i GL. 40 ggr, men maþr 54 ggr.

[1]

[2]

[3]