Höst-Betraktelser
HÖST-BETRAKTELSER.
De våta, kalla vindar skaka
Sitt vemod öfver furans topp,
Och Sångarslägten flyr tillbaka,
Ej mera säll af dagens hopp.
Den svänger af, i skilda flockar,
På luftens våg till fjerran strand.
Flyn! flyn! Ännu engång er lockar
En vårvind opp till Nordens land.
Förr skuggans hvalf, den mörka lönnen
Med gulnad hjessa härjad står;
Blott den af klasar höljda rönnen
Af höstens pust sin rodnad får.
Re’n Ceres sina håfvor gjutit
På hvarje fält, som skördar bar,
Och mödans son belöning njutit
För sina tunga mullvadsdar.
Den kulna dimman drar sin slöja
Omkring Naturens ljusa själ;
För stormen träden ödmjukt böja
Sin krona, bjudande farväl.
Ännu bland glesa löfven klagar
En afskedsdrill, ett återljud
Af fordna känslor, njutna dagar,
Af ungdomslifvets rosenskrud.
En bild af saknaden och smärtan,
O, Höst! går fram i dina spår,
Och, vid din anblick, Sorgens hjertan
Ej blygas mer för suck och tår.
Vid ditt adagio stilla bäddas
Hvar blomma, undan vintren hård;
Blott Minnets hulda telning räddas
I hjertats helga tempelgård.
Han grönskar trogen, liksom granen,
I oförgänglig nordisk skrud,
Och lutan höjer, liksom svanen,
Vid dödens flägt de skönsta ljud.
Må så min hviskning till Dig hinna,
Du Ende, som min själ förstår, —
Och sympatiens strängar klinga
Den tro, som ger en evig vår!