Den här sidan har korrekturlästs
Och, vid din anblick, Sorgens hjertan
Ej blygas mer för suck och tår.
Vid ditt adagio stilla bäddas
Hvar blomma, undan vintren hård;
Blott Minnets hulda telning räddas
I hjertats helga tempelgård.
Han grönskar trogen, liksom granen,
I oförgänglig nordisk skrud,
Och lutan höjer, liksom svanen,
Vid dödens flägt de skönsta ljud.
Må så min hviskning till Dig hinna,
Du Ende, som min själ förstår, —
Och sympatiens strängar klinga
Den tro, som ger en evig vår!
