Hemlig stod jag en morgon

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hemlig stod jag en morgon
av Laurentius Paulinus Gothus
Det tyska originalet Ich stund an meinen Morgen av okänd författare. Paulinus översättning till svenska publicerad 1610. Också publicerad i Göteborgspsalmboken 1650 på s. 254-257. I 1695 års psalmbok nr 382 under rubriken "Beredelse-Psalmer emot Döden". På Wikipedia finns en artikel om Hemlig stod jag en morgon..


1.
Hemlig stod jag en morgon
Uppå en lönnlig stad,
Med mycken gråt och sorger
Hörde jag, huru bad
Döden en unger man,
Den honom hade gripit
Och bundit med starkt band.
 
2.
Kom här, och lät dig hasta,
Så sade döden då:
Ty jag alltid utkastar
Pilar stora och små,
Evem de drabba uppå;
Mång tusend unge, gamle,
Med mig de följa må.
 
3.
Förfärades den unga
Av hjärtat, där han stod,
Ty dödsens bojor tunga
Förtog' hans sinne och mod:
Sade den unge man:
Du finner många gamla,
Mång' år jag leva kan.
 
4.
Döden till honom sade:
Det hjälper ingalund;
Unga och gamla både,
Dem tager jag all stund,
De späda barn också:
Min vrede de förnimma,
Det nu ej hjälpa må.
 
5.
De unge lära svärja,
De gamle le där åt;
Ty fattar jag min värja,
Och vill dem göra gråt:
Ty skall jag dem fullsnart
Med pestilents och plågor
Förgöra med en fart.
 
6.
I reten mig så svåra
Med så mång gruvlig synd;
I skolen fälla tårar
För mig så margelund:
Intet straff hjälpa vill,
Som Gud uti sin vrede
Sänt haver eder till.

7.
Sjukdomar eder plåga
I städer och på land,
Både höga och låga,
Så kvinna såsom man;
Mången man tvingas så,
Den förr har kunnat löpa,
Med krycka måste gå.

8.
Dyr tid, krig också örlig
Nu höres i all land:
Här hanlas otillbörlig
Med mord, rov, eld och brand,
Både till vatten och land:
För synden Gud det sänder
Genom sin starka hand.
 
9.
Dessa plågor och flera
Ingen betrakta vill;
Ty skall jag ock dest mera
Mitt kall där bruka till,
Här dräpa liten och stor;
Slätt ingen skall bli skonad,
Som uppå jorden bor.
 
10.
Högfärd och prakt i kläder
Nu bruka kvinna och man;
Många främmande seder,
Som man upptänka kan,
De räknas ej för blygd:
Lösaktighet och ocker
Nu hålles för en dygd.
 
11.
Ty är din dag förhanden,
Här hjälper ingen bön;
Fast du flyr utav landet,
Jag är känd i all land:
Evart du hädan viker,
Där fattar dig min hand.
 
12.
Så lärer människor alla
Att göra bättring i tid,
Att när Gud eder kallar,
Han må då finnas blid,
En mild och nådig Gud,
Och till sitt Rike föra,
Såsom sin kära Brud.