Hemmet/Kapitel 38
| ← En överraskning |
|
Bröllopsdagen → |
Aftonen före bröllopet.
Gud välsigna ungarna! Men när man besinnar hur litet barn äro en raritet här i världen, så kan man blott gapa över att människor orka att hålla ett sådant fjäs och väsen med sina ungar. Kära hjärtans! Må de kallas änglar så mycket som helst, men nog vill jag slippa att hålla dem längre i knäet. Allra värst är det med det första barnet i huset. O! han är en lycka och ett underverk, och kan ej nog överhopas med smekningar och presenter, av far och mor, tanter, kusiner och hela världen. Skriker han och väsnas, så är han ett gryende geni, tiger han, så är han redan i vaggan en filosof, och knappt åtta dar gammal förstår han svenska, och nästan tyska med. Och — ’han bits, den söta ängeln! — Han har fått en tand! Han riktigt bits! Ack, han är gudomlig!’ Kommer nu det andra barnet, så är det redan vida mindre underbart; dess skrik och tänder äro ej hälften så märkvärdiga. Kommer det tredje, så är underverket alldeles borta; tanterna börja runka på sina huvuden och säga: ’Ingen brist på arvingar i det huset! Nå nå! Måtte det räcka till att föda alla!’ Komma härefter det fjärde och femte och sjätte — ja, då äro gruvningarna i full gång. Föräldrarna resignera sig, men vännerna beskärma sig: ’Kära hjärtans! Vart skall det taga vägen! Huset fullt med ungar. Dussinet snart färdigt! Stackars fru den och den! Av sådant blir man både kroppssvag och sinnessvag! Ja ja, mina vänner, sådant där sätter man inte i romaner, men så går det till i verkligheten! Jaha!’»
Det var hovmarskalkinnan, som i andans iver höll denna lilla predikan för det unga paret, som dagen därefter skulle bliva hustru och man. Hon åt denna afton pingstgröt med Frankska familjen och kastade därunder ut några hälsosamma läror för framtiden. Jacobi skrattade hjärtligen åt historien om barnen och sökte fånga upp Louises blickar, men dessa voro stadigt riktade på postiljon, som hon lade ut med en högst viktig och allvarlig min. Lagmannen och Elise sågo leende på varandra och räckte varandra handen. Sinnesstämningen var för övrigt alldeles rosenfärgad denna afton inom familjen. Brev från Petrea hade innerligen tillfredsställt hennes vänner, och i familjens krets satt Eva med återvändande, fast bleka rosor på kinderna. Lagmannen satt emellan Eva och Leonore, och utstakade på kartan planen för sommarens resa. Tistedalen, Ringeriget, Telemarken skulle besökas och vägen tagas över Trondhjem mot Norlandet, där man skulle hälsa midnattssolen.
Gabrielle såg om sina blommor och vattnade myrtenträdet, av vilket hon morgonen därpå skulle bryta kvistar för att fläta Louises krans och krona. Jacobi satt bredvid modern och tycktes ha så mycket att säga henne, man hörde ej vad, men ofta förde han hennes hand till sina läppar, och det såg ut som om han tackade henne för sin levnads lycka. Han såg mild och lycklig ut. Man hade redan ordnat allt för morgondagen, så att man kunde tillbringa denna afton i lugn.
Vigseln skulle ske i kyrkan, enligt Jacobis önskan, och man skulle därefter äta middag »en famille». Men på afton skulle ett stort sällskap samlas, i en därtill särskilt tagen lokal. Den S:ska salongen med tillhörunde trädgård var till detta ändamål upplåten åt familjen. Detta var lagmannens tillställning, som önskade att för sista gången troligen på många år samla kring sin dotter hennes många bekanta och vänner, kom även voro familjens, och med detsamma visa dessa en välkommen artighet. Han själv, med hjälp av Leonore — som var allas hjälp — och Jacobi, hade åtagit sig hela bestyret av aftonens fest, på det Elise ej måtte ansträngas och oroas därav.
Vid aftonmåltiden sutto de förlovade bredvid varandra och åto sjuskinnsgröt. Jacobi låtsade ibland misstaga sig om sin och Louises tallrik, vilket förorsakade flera »värdiga» blickar och tillrättavisningar, vilka åter förorsakade mycken munterhet.
Senare, då man skulle begiva sig till vila, fann Louise sitt toalettbord övertäckt av skänker, från fästman, föräldrar, syskon och vänner. En mängd arbeten voro från Petrea. Dessa gåvor väckte hos Louise blandade känslor av glädje och smärta, och när hon hastade att ännu en gång omfamna de älskade, som hon snart skulle skiljas vid, föllo ömsesidigt några tårar. Men aftondagg är profetia om klar morgondag, och även här slog den in.