Hennes hämnd/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inför rätta
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Juliette inför rätta
Försvaret  →


[ 156 ]

XXIV.
Juliette inför rätta.

Det finnes alltsamman outplånligt upptecknat i »Bulletin du Tribunal Révolutionnaire», under datum den 25 Fructidor, revolutionens år I.

Vemhelst, som har lust, kan läsa det, ty Bulletinen förvaras i Nationalbibliotekets arkiv i Paris.

[ 157 ]En och en i sänder hade de anklagade förts fram, ledsagade av två nationalgardister i trasiga och smutsfläckade uniformer i rött, vitt och blått. De fördes därpå upp på den lilla upphöjda plattformen mitt i salen och fingo åhöra den anklagelse, som framställdes mot dem av allmänna åklagaren medborgaren Foucquier-Tinville.

Det var för det mesta jämförelsevis obetydliga förseelser: rån, stöld, bedrägeri, då och då mordbrand eller dråp. Men en man beskylldes för mord och landsvägsröveri, och en kvinna hade drivit en mycket skändlig rörelse.

Dessa båda dömdes till giljotinen; de andra sändes till galärerna i Brest och Toulon — falskmyntaren i sällskap med den som snattat, inbrottstjuven med den oärlige inkasseraren.

Där fanns ej plats inom fängelsemurarna för vanliga brottslingar; fängelserna voro redan överfyllda med så kallade förrädare mot Republiken.

Tre kvinnor sändes till tvångsarbete i anstalten La Salpêtrière och släpades ut ur domsalen, gällt bedyrande sin oskuld och följda av råa tillrop från åskådarna på bänkarna.

Sedan uppstod ett ögonblicks tystnad.

Juliette Marny hade förts in.

Hon var fullkomligt lugn och av en rörande skönhet, klädd som hon var i en enkel grå blus med kjol, med ett svart skärpband kring midjan och en mjuk vit halsduk lagd i kors över bröstet. Under den lilla vita mössan krusade sig det gyllene håret i rika massor; det barnsliga, ovala ansiktet var mycket blekt, men uttrycket var lugnt och blitt.

Hon föreföll absolut omedveten om sin omgivning och vandrade med fasta steg upp på plattformen, utan att se vare sig till höger eller vänster.

Därför såg hon ej heller Déroulède. Men hennes stora ögon glänste av en underbar klarhet.

Ej blott sitt liv var hon villig att offra för dens väl, som hon älskade, utan även allt annat, som en blygsam och förfinad kvinna håller kärt.

En ångestkänsla, starkare än någon sinnesrörelse han förut [ 158 ]prövat på i sitt liv, grep Déroulède, när han omsider hörde hennes namn högt ropas upp av allmänna åklagaren.

Hela dagen hade han väntat på detta ohyggliga ögonblick, glömmande sitt eget elände, sin egen grämmelse över en ohjälplig förlust, för tanken på de andliga och kroppsliga kval, som hon just nu måste genomgå.

Anklagad för förräderi mot republiken skulle hon troligen på förhand underkastas ett hemligt förhör, ställas inför domstolen och avrättas. Alltsamman skulle kunna vara över, innan han ens fått reda på hennes vistelseort …

Nu var dock så mycket vunnet, att han kvällen förut genom sir Percy Blakeney fått reda på, var hon förvarades, och här stod hon nu i hans åsyn, visserligen i ett ohyggligt sällskap, men dock åtminstone i stånd att mottaga en försvarsadvokats hjälp.

Hon hade tydligen, av en anledning, som han ej rätt förstod, inregistrerats bland de vanliga simpla brottslingarna, som ägde rätt att anlita rättsligt biträde. Men den smuts, som kastats på henne, skulle aldrig häfta vid hennes renhets vita klädnad. Han skulle vara där för att taga all skuld och vanära på sig.

Styrkan i hans försvarstal skulle vända hennes domares vrede från henne mot honom själv, och efter dessa skärseldsmarter skulle hon givas fri och kunna lämna Frankrike. Och väl över det landets gränser skulle hon åter bli lycklig och lugn och glömma alla upprörande minnen. Och även hans bild skulle så småningom plånas ut ur hennes själ.

Men hans kärlek och hans längtan skulle begravas med honom.

⁎              ⁎

Anklagelsen mot Juliette Marny har numera blivit historia.

Denna dag, den 25 Fructidor, klockan sju på aftonen, upplästes den av allmänna åklagaren och åhördes av den anklagade — så berättar Le Bulletin — med fullständigt lugn och skenbar likgiltighet. Hon stod upprätt innanför samma skrank, där förut den stackars skuldbelastade Charlotte Corday stått och där inom kort den stolta Marie Antoinette skulle komma att stå.

[ 159 ]Och Déroulède lyssnade till denna på en gång fräckt och försåtligt hopsatta anklagelseakt med allt det yttre lugn, som hans viljestyrka förmådde frammana. Men han förtärdes av ett rasande begär att få störta upp och med ett slag av sin knytnäve driva tillbaka orden i Foucquier-Tinvilles lögnaktiga strupe.

Men för hennes skull måste han lyssna och framför allt iakttaga lugn och måtta, så att han icke ytterligare förvärrade hennes sak.

Och allmänna åklagaren yttrade följande:

— Juliette Marny, ni anklagas härmed för att genom en falsk och illvillig angivelse ha dragit misstanke över en folkrepresentants person. Ni har genom detta samma i högsta grad klandervärda okynne narrat revolutionsdomstolen att rikta en beskyllning mot nyss anförda folkrepresentant, att företaga en husvisitation hemma i hans bostad och därigenom förslösa en dyrbar tid, som kunnat användas i republikens tjänst. Och detta gjorde ni, ej av en missriktad känsla av plikt emot ert fosterland, utan av lättsinnigt okynne, för att bli den kvitt, som ivrade för ert sanna väl och som sökte hindra er från att fortsätta med det lastbara leverne, som redan blivit allmän skandal och nu bragt er inför denna domstol, där ni har att stå till svars för skörlevnad, falsk beskyllning och försök att föra överheten bakom ljuset.

Som bevis härpå anför jag inför domstolen ert eget erkännande, att mer än en av republikens medborgare av er förletts till otillåtet umgänge med er; vidare er egen bekännelse, att er anklagelse mot medborgaren-deputeraden Déroulède var falsk och föranledd av argt uppsåt; och slutligen och till sist, er sedeslösa och otuktiga brevväxling med några okända personer, vilken ni förgäves sökte förstöra. I betraktande härutav och i franska folkets namn, vars språkrör jag är, begär jag, att ni föres från denna domsal till La Place de la Révolution, fullt synbar för invånarna i Paris med omnejd, samt iförd en nedsölad vit dräkt, en symbol av den smuts, som låder vid er själ; att ni där offentligen hudstrykes av medborgaren Samson, skarprättaren, att ni därefter avföres till fängelset La Salpêtrière och kvarhålles där, så länge allmänna välfärdsutskottet finner för gott. Ni har nu, Juliette Marny, [ 160 ]hört den dom, som avkunnats över er; har ni någonting att säga, ägnat att upphäva det straff, vi finna skäligt att låta er undergå?

Skrik, rop, skratt och förbannelser hälsade allmänna åklagarens anförande.

Allt det sämsta, det mest djuriska hos dessa arma, missledda människor, vilka strävade efter en ny och bättre tingens ordning, tycktes bubbla upp på ytan, medan de lyssnade till uppläsningen av det skändliga dokumentet.

Denna smutskastning av en ensam och värnlös ung kvinna tycktes bereda de eländiga varelserna en verklig njutning. Kvinnorna tjöto med hesa röster bifall, barnen, som ingenting förstodo, gåvo upp glädjelösa skratt, och männen uttryckte med ljudliga eder sin belåtenhet med Foucquier-Tinvilles anförande.

De själskval Déroulède i denna stund erfor, voro sådana, att han började frukta för sitt förstånd. Den larmande massan tycktes honom som en härskara av onda andar, lössluppen från helvetet. Borta var hans medlidande, hans kärlek till dessa lidande fattigdomens barn — hur hade han kunnat vara så blind, att han ej förrän nu sett dem i deras rätta gestalt. De voro ju glupande, skriande odjur i människohamn. Han greps av ett glödande hat mot dem alla — han önskade dem svält, pina och en kvalfull död. Det lidelsefulla hat, som med sina heta vågor sköljde bort, vad hans själ ägt av skonsamt överseende och mänskligt deltagande, var fullt ut lika fördömligt som deras. Just denna rasande hämndlystnad förde honom närmare än han själv förstod intill dessa avskydda skaror, som han i sitt sinne för alltid skiljde sig från.

Endast Juliette förblev lugn, tyst och orörlig.

Hon hade hört domen och uppfattat dess avskyvärda ordalydelse, ty hennes vita kinder hade småningom blivit gråbleka, men ej ett ögonblick sviktade hon i sin lugna och stolta hållning.

Hon vände ej en enda gång huvudet mot den pöbel, som skymfade henne. Stilla stod hon som förut. »Le Bulletin» meddelar, att hon en gång tog fram sin näsduk och torkade sitt ansikte därmed. Elle s’éssuya le front qui fut perlé de sueur. Hettan hade blivit tryckande.

[ 161 ]Luften var mättad med den fuktiga, genomträngande lukten av svettiga kroppar och smutsiga kläder. Den rymliga salen hade blivit outhärdligt kvav, talgljusen brunno med flämtande låga i den heta atmosfären och kastade groteska, oroligt flackande skuggbilder av presidenten och skrivarna på den vitrappade väggen.

Fotogenlampan över den anklagades huvud brann med högt uppdragen, osande låga, så att till slut sprack glaset med en skarp knall. Denna episod frambragte en liten stunds tystnad i folkmassan, så att allmänna åklagaren åter förmådde göra sig hörd. Han upprepade sin fråga:

— Juliette Marny, har ni någonting att andraga, ägnat att tillbakavisa anklagelsen och avvända det straff, vi finna skäligt att låta er undergå?

Lampsotet regnade ned i små svarta flingor; Juliette knäppte med sina smala fingerspetsar bort ett par från sin ärm och svarade därefter lugnt:

— Nej, jag har ingenting att säga.

— Har ni vidtalat en advokat att försvara er? Era medborgerliga rättigheter och lagen ge er tillstånd därtill?

Juliette ämnade genast svara, och hennes läppar hade redan format sig till ett »nej».

Men nu äntligen var ögonblicket inne för Déroulède. Det var för detta, som han tegat och lidit och borrat sina naglar in i köttet, medan tjugufyra ohyggligt långa timmar släpat sig fram, sedan den kvinna, han älskade, hade förts i fängelse.

I nästa sekund stod han upprätt inför dem alla, lugn och behärskad, van att tala, att skaffa sig gehör, att kuva med sin stämmas makt.

— Medborgarinnan Juliette Marny har överlämnat sitt försvar åt mig, sade han, innan detta »nej», undsluppit Juliettes bleka läppar. — Jag står nu här för att tillbakavisa de beskyllningar, som framställts emot henne, och i franska folkets namn begär jag rättvisa och full upprättelse åt henne.