Hennes hämnd/Kapitel 29
| ← Det oväntade |
|
Slutet → |
XXIX.
Fiskmåsens skri.
Det var ej svårt att förstå, åt vilket håll människomassorna styrt kosan; hesa rop, hojtanden och skrän kunde mycket väl uppfattas från den motsatta sidan av floden.
Medborgaren Santerre hade varit ur stånd att hålla tillbaka pöbeln, tills kavalleriförstärkningarna anlänt. Knappa fem minuter efter det Déroulède och Juliette osedda förts undan, hade massorna sprängt soldatkordongen och stormat kärran — endast för att finna den tom och bytet sin kos.
— De sitta nu välbehållna i Tempeltornet, skrek Santerre, hes som en korp och ganska skadeglad över den snopna missräkning, han såg avspeglad i alla råa fysionomier.
Allra först såg det ut som om den förbittrade pöbeln i vreden över att se sig lurad skulle vända sig mot Paris’ kommendant och hans soldater för att släcka sin hämndtörst. Ett ögonblick bleknade till och med Santerres rödbrusiga kinder inför denna oförutsedda fara.
Men då höjdes plötsligt ropet:
— Till Tempeltornet!
— Till Tempeltornet! Till Tempeltornet! instämde genast många röster.
Ropet togs snart upp av hela folkmassan; efter helt få minuter lågo justitiepalatsets omgivningar alldeles öde, och bron S:t Michel jämte La Cité och Le Pont au Change vimlade av bråkmakarna. Därifrån bar det av utmed flodens norra strand och uppför Rue du Temple, och alltjämt sjöng, skrek och hojtade man:
— Ça ira! A la lanterne! A la lanterne!
Sir Percy Blakeney och hans lilla skara hade funnit Pont Neuf och närgränsande gator liggande alldeles öde. Några ensamma vandrare, som voro genomblöta av regnet och blivit hesa av den råa dimman i förening med allt skrikande, traskade hemåt, mörka i hågen och med hänförelsen betydligt dämpad.
Den lilla flocken sansculotter, som råkat på efterkälken, ådrog sig föga eller ingen uppmärksamhet, och den svartmuskige kolbäraren tilltalade djärvt varje mötande.
— Vägen till Rue du Temple, medborgare? frågade han ett par gånger, eller:
— Ha de hängt förrädaren ännu? Har ni reda på det, medborgarinna?
En grymtning eller svordom voro de vanliga svaren, och ingen tog någon vidare notis om det lilla sällskapet, vilket i intet avseende skilde sig från alla andra goda patrioter, som irrade kring på gatorna med ful uppsyn och trasiga och nedsmorda kläder.
I korsningen av Rue du Temple och Rue des Archives vände sig sir Percy Blakeney plötsligt till sina följeslagare och viskade på engelska:
— Nu äro vi helt nära den stora puttrande grytan! Följ nu ni med strömmen och ge er så fort som möjligt in i den tätaste folkhopen. Vi träffas ånyo utanför fängelset — och kom ihåg fiskmåsens skri!
Han väntade ej på svar och försvann nästan genast i regntöcknet.
Spridda grupper, alla hetsigt pratande och gestikulerande, kommo nu småningom i sikte, och tjuten kunde mer än väl uppfattas. Folkmassan hade tydligen samlats på den stora fyrkantiga platsen utanför fängelsebyggnaden och pockade högt på föremålen för sin förbittring.
Nu var stunden inne för kallblodig handling. Röda nejlikan hade uppgjort hela planen, men det gällde även för hans följeslagare och för dem, han önskade rädda undan en säker död, att ej ofrivilligt svika i det avgörande ögonblicket.
Déroulède fattade hårdare om Juliettes lilla hand.
— Är du rädd, min älskade? viskade han.
— Inte så länge du är nära mig, svarade hon sakta.
Ytterligare några minuters vandring uppför Rue des Archives förde dem mitt in i den tätaste folkhopen. Främst gingo de tre engelsmännen: sir Andrew Ffoulkes, lord Anthony Dewhurst och lord Hastings; omedelbart efter dem följde Déroulède och Juliette.
Nu läto de sig driva med folkströmmen. En förskräcklig trängsel rådde; alla voro genomblöta av det alltjämt sipprande regnet, och många hade druckit sig berusade på krogarna under vägen.
Skrän och tjut skuro genom luften. Värst skreko kvinnorna, och en gammal käring släpade på ett långt rep, som skulle kunna bli till gagn.
— Ça ira! Ça ira! A la lanterne les traîtres! A la lanterne!
Och Déroulède höll alltjämt Juliette vid handen och instämde med full hals:
— Ça ira!
Sir Andrew Ffoulkes vände på huvudet och brast i skratt. Man måste sannerligen vara utan ett spår av humor för att ej finna situationen alldeles befängt lustig! De ropade alla »A la lanterne!» och hade sin stora glädje av att pigga upp de mera duvna elementen i sin närmaste omgivning.
Även Déroulède och Juliette kände stundens sällsamma berusning. De voro yra av fröjd över sin återförening, och i deras hjärtan brann åter längtan efter livet och friheten … Livet och kärleken.
Därför trängdes och knuffades de som alla andra i smutsen, höllo sig ständigt i den tätaste trängseln, sjöngo och trallade gatans för dagen populära versstumpar. Just denna skränande folkhop var ju för ögonblicket deras starka värn och beskydd.
Lika väl kunde man ha letat efter den bekanta synålen i en höstack som efter två förrymda fångar i detta böljande hav av människor.
Den stora öppna platsen utanför Tempeltornet såg ut som en enda svart och sjudande massa. Här rådde ett intensivt mörker, och marken liknade närmast ett träsk, där man sjönk ned i smuts och lera till fotknölarna och fick kläderna fullstänkta. De få oljelyktor, som hängde på fängelsemuren och under portvalvet, spredo knappast en stråle ut på torget.
När den lilla skaran, de tre engelsmännen och Déroulède, med Juliette vid handen, kommo fram på den öppna planen, hörde de ett gällt läte liknande fiskmåsens skri, och det upprepades tre gånger.
Därefter ropade en hes, men ändock kraftig röst ut ur mörkret:
— Ma foi! Ingen får mig att tro, att de där fångarna sitta i Tempeltornet! Vänner och medborgare — jag är säker på, att man dragit oss vid näsan för andra gången!
Den skallande stämman med dess breda brytning trängde tvärs igenom hela den missljudande symfonien av tjut och slagdängor, och den vann även gehör, ty mängdens hållning blev plötsligt än fientligare, och man började skrida till våldsamheter.
Hela denna sjudande, böljande massa störtade fram mot fängelsebyggnaden, där den med stumt förakt reste sina väldiga murar — den vräkte fram med oemotståndlig kraft likt den skummande havsvågen mot skäret … Det tycktes som om den ohyggliga dagen den 14 juli skulle få sitt blodiga motstycke i natt; som om Le Temple skulle få dela öde med Bastiljen …
Lydiga sin anförares order stannade de tre unga engelsmännen kvar, där trängseln var som värst. I förening med Déroulède lyckades de bilda ett slags säker förskansning runt Juliette, vilken skyddade henne för allt för hårda knuffar och stötar.
Till höger om dem, åt det håll där Ménilmontant låg, hördes tid efter annan ånyo fiskmåsens skärande läte, och det muntrade upp dem och höll dem vid gott mod.
Folkmassans främsta led var nu framme vid portvalvet, och under höga rop och skrik pockade man på att fångvaktaren skulle träda fram.
Men ingen visade sig; de väldiga portarna med sina massiva bommar och gångjärn förblevo orörliga i stumt trots.
Då tändes hos pöbeln begäret efter att få släppa lös all ännu bunden kraft — viskningar löpte kring om Bastiljens stormning för fem år sedan och hur man sedan förnöjt sina sinnen med allsköns plundring, mord och brand …
Då hördes den genomträngande rösten ånyo:
— Pardi! Fångarna sitta visst inte i Le Temple! De stymparna ha låtit dem undkomma, och nu frukta de för folkets raseri!
Det var egendomligt att se, hur fort pöbeln slök detta nya bete. Måhända den mörka, hotfulla massan av otillgängliga byggnader skrämde dem; det är också möjligt, att det drypande regnet och smutsen, som tärde sig in överallt, en smula dämpade deras vilda begär att genast företaga en stormning, nog av, pöbeln föreföll benägen att söka någon ny tummelplats för sina lidelser.
Och den märkliga nyheten spred sig åt alla håll, snabbt som en löpeld.
— Fångarna ha rymt! Fångarna ha rymt!
Somliga röstade alltjämt för att man skulle sätta i gång ett anlopp mot Templefängelset, men de voro i minoriteten. På det hela taget var pöbeln mera hågad för att utkräva sin enskilda hämnd än för att fullborda några djärva krigiska bragder. Bastiljen hade stormats vid dagsljus, och försöket hade kanske fått en ganska skral utgång en becksvart natt sådan som denna, då man ej såg så mycket som handen för sig och det eviga regnet kylde en ända in i märg och ben …
— Aristokratynglet lär redan ha hunnit utom stadsportarna! rapporterade samma hesa röst inifrån mörkret.
Orden gåvo genast eko inom folkmassan.
Den lilla skaran flyktingar och deras vänner grepo hårdare om varandras händer. De hade äntligen förstått.
— Det är vi som skola laga så, att pöbeln gör just vad vi själva vilja, hade Röda nejlikan sagt.
Han ville, att den skulle släppa honom och hans vänner ut ur detta hemska Paris, och planen tycktes vara på god väg att lyckas.
Juliettes hjärta klappade så hårt, att hon var nära att kvävas, och hennes fasta lilla hand klämde i förtjusning Déroulèdes fingrar.
Näst efter den man, som hon skänkt sin kärlek, beundrade hon och såg upp till den käcke äventyrshjälten, den högättade, fint bildade ädlingen, som med ansiktet täckt av smuts och de starka lemmarna höljda av ruskiga paltor spelade den präktigaste roll, som någonsin förts fram på livets stora skådebana.
— Till stadsporten — till tullbommarna!
Likt en hjord av vilda hästar, pådriven av vaktarens piska, satte sig nu den väldiga folkmassan i rörelse åt alla håll under oreda och förvirring. Man visste knappt, vad meningen var eller vart man ville hän, men man gjorde som alla andra, och så rullade nu störtvågen fram i riktning mot den stadsport, varigenom fångarna kunde antagas ha rymt.
Déroulède lilla skara hade ännu ej slutit sig till den allmänna folkvandringen. Trängseln ute på torget var alltjämt mycket stark och de från torget ledande gatorna och gränderna slingrande och trånga. Den stora folkströmmen fördelade sig nu i en mängd smärre rännilar, och alla styrde kosan mot det gemensamma målet, närmaste stadsport.
Längs nattsvarta gränder och prång hastade de, dessa mörksens barn — än, där utrymmet vidgade sig, i täta, böljande massor, än i lika brådskande smågrupper och förgreningar, åt norr och söder, öster och väster.
Men det var från öster, som fiskmåsens skri ljöd.
Och den lilla skaran följde sin ledares locktoner. Nere på Rue de la République var trängseln oerhörd; man hade här Barrière Ménilmontant tätt i närheten, och på andra sidan den låg kyrkogården Père Lachaise. Här hade man den närmaste stadsporten, från Templefängelset räknat, och pöbeln hade nu snart fått nog av detta nattliga spring på blöta och smutsiga gator. Ännu så länge hade man, trots allt redligt uppsåt, uträttat jämförelsevis litet, men nu gällde det att med viljestyrka snarare än vapenmakt storma Paris’ stängda portar …
Inom en kvarts timme var man framme vid Ménilmontant.
Stadens väldiga portar voro noggrant bevakade av avdelningar av nationalgardet, var och en under befäl av en officer. Styrkan uppgick kanske till tjugo man, men vad förmådde de mot de anstormande massorna?
Vem hade väl också någonsin drömt om att Paris skulle stormas inifrån?
Vid vardera porten i norr och öster stod nu en pöbelsamling på fyra, fem tusen larmande människor, som skockat sig, de visste ej varför. Alla hade glömt, vad det var för orsak, som drivit honom eller henne att rusa hän i blindo mot närmaste tull.
Men var och en visste, att han eller hon ville absolut tränga sig ut genom denna förbommade och bevakade utgång, anfalla soldaterna och slå gardeskaptenen till marken.
Under upphävande av vilda skrän störtade man lös mot stadsportarna. Soldatkedjan bröts, sedan den hållit stånd i det längsta. Män och kvinnor, rusiga av brännvin och segerfröjd, skreko av alla krafter »Quatorze Juillet!» och fordrade under hotelser och förbannelser, att portarna skulle slås upp.
Nationalgardet stod maktlöst. De få skarpa skott, som lossades, gjorde i mörkret och hällregnet mycket liten skada, men de hetsade upp mobben ännu värre.
Inom en halvtimme hade pariserpöbeln stormat portarna och slungat upp dem på vid gavel.
Segern var fullständig. Vakten gjorde ej längre något motstånd, sedan befälet sträckt vapen; den larmande folkhopen hade drivit sin vilja igenom.
Nu spridde den sig i breda strömmar över befästningsområdet och utåt de så kallade Terrains vagues.
Men regnet öste ned som förut, och efter den första känslan av vild och jublande triumf kom reaktionen — ytterligare förstärkt tack vare blöta kläder, gyttjiga fötter, ömma, uttröttade leder och strupar, som torkat av mycket skrikande.
Vid Ménilmontant, där trängseln varit tätast, sinnena som mest upprörda och tjuten gällast — där utbredde sig nu framför den trötta och uppgivna människoskaran den vida kyrkogården Père Lachaise med dess djupa tystnad.
De långa alléerna av dystra gravvårdar, de stilla susande cedrarna med sina fantastiska grenar, som liknade knotiga spökarmar, hejdade och förfärade dessa massor av vilsekommen mänsklighet.
Den majestätiska tystnaden i denna de dödas stad tycktes med föraktfullt hån skåda ned mot systerstadens jäktande och fåfängliga lidelser.
Stojet och larmet dog småningom bort. Kyrkogården låg där mörk, öde och dyster. Kornblixtarnas sken belyste flyktigt gravar och vårdar, och den fuktiga luften med dess doft av vissnande, multnande växtlighet tycktes mättad med minnen …
Och folkmassan vände sig med en rysning från detta hemvist för evig frid.
Men inifrån kyrkogårdens skummaste gömslen hörde man plötsligt en fiskmås skria tre gånger efter sin make. Och fem mörka gestalter, insvepta i kappor, löste sig småningom ur trängseln och smögo sig en och en i sänder in på kyrkogårdsområdet genom en rämna i den vittrande muren, helt nära huvudingången.
Och åter ljöd fiskmåsens skri.
De i den stora folkhopen, som hörde det, ryste under sina genomblöta kläder. De trodde, att det var någon osalig ande, som i nattens timme stigit upp ur sin grav, och ett par av kvinnorna glömde i hastigheten, att all religion var utdömd — de korsade sig och mumlade en åkallan till den heliga jungfrun.