Hennes hämnd/Kapitel 28

←  Den lilla brevlappen

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen Det oväntade

Fiskmåsens skri  →

XXVIII.
Det oväntade.

Den lilla skaran fortsatte sin vandring under ledning av den soldat, vilken överlämnat de nya skriftliga orderna från herrar deputerade uppe i justitiepalatset.

Juliette och Déroulède undrade en smula, vart de nu fördes. Det var antagligen till något nytt fängelse, där de skulle sättas in tills vidare, men de erforo dock en känsla av lättnad över att slippa se sig omringade av dessa tjutande vilddjursskaror, som ej begärde bättre än att få på stället tillfredsställa sina mordiska lustar.

Därutöver var allting dem likgiltigt.

Båda kände, att dödens skugga redan lägrat sig över dem. Snart skulle deras sista timme slå, men till dess fingo de vara tillsamman.

Vad varken fruktan eller samvetskval, sorg eller glädje förmått uträtta, det hade denna stora och mäktiga skugga åstadkommit. Juliette räckte fram sin hand och famlade efter mannens, som hon älskade.

Men ej ett ord, ej ens en sakta viskning, växlades mellan dem. Déroulède förstod ändå, vad den smala handen ville säga honom.

För glädjen av denna beröring glömde han allt annat. Tanken på döden svann hän — livet var härligt. Nu sade han ej längre: »hon älskar mig ej — ty då hade hon aldrig kunnat förråda mig» — han kände den ömma, förtroendefulla beröringen av hennes hand och visste, att med alla sina fel och brister, sin svåra synd och sin frätande ånger var hon nu hans.

Och hon visste, att han hade förlåtit. Ty kärleken är tålig och mild och dömer ej.

Så följde de då sin eskort, utan att stort fråga efter, vart den förde dem.

Deras ögon gledo, nästan utan att se, längs de åldriga husraderna, mellan vilka trampet av soldaternas spikbeslagna skodon ekade dovt. De hade lämnat flodstranden och togo nu in på Rue des Arts. Ett litet stycke längre bort till höger låg det ruskiga lilla härbärget, »La Cruche Cassée», där sir Percy Blakeney brukade taga in. Ofrivilligt gingo Déroulède tankar till den engelske vännen, och han undrade, vad som blivit av honom.

Men det skulle krävas större list än Röda nejlikans för att smussla två »farliga» och särskilt uppmärksammade fångar från Paris i dag. Även om —

— Halt!

Kommandoordet skallade klart och skarpt i den regntunga atmosfären.

Déroulède höjde hastigt huvudet och lyssnade. Det låg ju ingenting särskilt märkvärdigt i detta ord, och dock hade det träffat hans känsliga öra på ett egendomligt sätt.

Den lilla truppen stannade, och det förnams det metalliska ljudet av gevärshanar, som spändes.

Alltsamman var ett par ögonblicks verk. Så skar ånyo ett högt rop luften:

— A moi, Déroulède! Det är Röda nejlikan!

En kraftig stöt från en osynlig hand slog ned och släckte närmaste gaslykta.

Déroulède kände, att han och Juliette hastigt drogos in i en närbelägen portgång, medan den energiska rösten ännu gav eko nedåt den smala gatan.

Ett halvt dussin karlar brottades med varandra, så att gatsmutsen stänkte högt upp, och franska och engelska utrop yrde om varandra. Det såg ut, som om nationalgardisterna plötsligt blivit osams och råkat i luven på varandra, och hade ej de ovannämnda engelska kraftorden varit, hade måhända Déroulède och Juliette ej genast förstått, att det ej endast är uniformen, som gör soldaten …

— Utmärkt, Tony! Gadzooks! Ffoulkes, nu ha ni verkligen hedrat er!

Den sävliga, skämtsamma rösten var omisskännlig, men var i alla dagar kom den från?

Så mycket var emellertid säkert, att de båda gardisterna, som avsänts av Santerre, lågo avväpnade på marken, med hopvirade trasor i munnen, medan tre av deras falska kolleger höllo på att ytterst omsorgsfullt surra fast dem med rep.

Vad betydde allt detta?

— Tiens, ami Déroulède, du hade väl aldrig tänkt, att jag skulle låta mademoiselle Juliette bli sittande på ett så högst otrevligt och okomfortabelt ställe?

Där, tätt intill Déroulède och Juliette, stod den långe, svartmuskige bjässen från jakobinerklubben, den fruktansvärde medborgaren Lenoir. De båda fångarna stirrade och stirrade, stumma av häpnad och ur stånd att tro sina egna sinnens vittnesbörd. Ty rösten var dem välbekant, och tvärs igenom den grovlemmade kolbärarens smutsgrå mask tittade ett par pigga blå ögon, som tindrade av förnöjelse.

— Ja, jag ser ju ut, så jag kan skrämma slag på mera känsliga naturer, sade omsider kolbäraren, men det var enda sättet att få det där mordlystna packet att dansa efter min pipa. Jag ber er tusen gånger om förlåtelse — mademoiselle — det är verkligen på sätt och vis jag, som bragt er i detta fatala läge, men nu är ni bland vänner. Vill ni värdigas skänka mig er förlåtelse?

Juliette såg upp. Hennes stora, allvarsamma ögon, som nu simmade i tårar, fästes på den käcke mannen, som så högsinnat och med en så förfärlig personlig risk bistått henne och den älskade.

— Blakeney — började Déroulède.

Men sir Percy avbröt honom hastigt.

— Tst, karl, vi ha bara några ögonblick på oss! Kom ihåg att du ännu är i Paris, och Herren allena vet, hur vi i natt skola allihop komma helskinnade ut ur denna rövarekula. Jag har sagt, att du och mademoiselle befinna er bland vänner, men det är sannerligen bara för stunden … Jag måste söka skaffa ihop er bägge två, annars hade jag ingenting kunnat uträtta. Lyckas kunde jag endast genom att låta dig och mademoiselle tillsamman genomgå eldprovet inne i domsalen och alla därmed förenade gräsligheter … Vårt förbund kunde blott handla efter en enda plan, och jag måste hitta på vad sätt jag kunde för att få er dömda och bortförda i förening. Sannerligen, tillade han med ett pojkaktigt skratt, min vän Tinville kommer inte att rosa marknaden, när han fått klart för sig, att medborgaren Lenoir dragit sina ärade kolleger i jakobinerklubben vid deras som vi skola hoppas nu något förlängda näsor …

Medan han talade, hade han fört in Déroulède och Juliette i ett mörkt och trångt litet rum på världshusets nedre botten, och därefter började han högt ropa på Brogard, värden på detta föga inbjudande ställe.

— Brogard! hojtade sir Percy. — Var är den åsnan Brogard! Hitåt — var gömmer du din alltför älskliga fysionomi?

Fram kom nu medborgaren Brogard hasande på sina nedkippade tofflor, underdånig och fjäskande och med fickorna stinna av engelska guldmynt.

— Hitåt, du patron — här är brådska å färde! Litet mera rep, om jag får be, åt våra käcka nationalgardister! Drag dem utan krus hit in och häll sedan i dem den där lilla läskedrycken, som jag ordinerat. De komma att känna sig skönt utvilade, när de åter vakna upp … Helst hade jag velat alldeles slippa befatta mig med deras värda personer, men då hade den göken Santerre kunnat ana oråd. Nå, det här lilla äventyret fara de inte illa utav, och oss kunna de inte göra någon skada.

Han pratade muntert på. Välment och finkänslig som han var ville han ge Juliette och Déroulède tid att en smula hämta sig efter alla växlande sinnesrörelser.

Övergången från slö förtvivlan till hoppfullhet och fröjd hade varit så plötslig — på mindre än tre minuter var denna avgörande vändning i deras öden ett fullbordat faktum.

Handgemänget ute på gatan hade varit helt kort. Santerres båda gardister hade fullständigt överrumplats, och Röda nejlikans tre unga löjtnanter hade störtat sig över dem med sådan fart, att de knappast hunnit skrika »hjälp!»

Detta nödrop skulle för resten ha förklingat ohört. Natten var regnig och mörk, och de medborgare, som kunde ha haft lust att vara med om en liten uppiggande batalj, höllo troget vakt kring domstolsbyggnaden, som låg nära tre kilometer längre bort. Ett eller ett par huvuden hade stuckits ut ur de ruskiga husen mitt emot, men det var för mörkt att urskilja någonting, och ljudet av det häftiga trampet och brottningen hade mycket snart dött bort.

Över hela Rue des Arts rådde nu åter tystnad, och inne i det skumma skänkrummet i »Sönderslagna krukan» lågo två nationalgardister bundna och med kavle i munnen, medan tre andra »soldater» muntert skrattade och torkade sina av regnet våta ansikten och händer.

Mitt ibland dem stod deras käcke anförare, den jättelike kolbäraren, som planlagt och utfört den djärva kuppen.

— Ja, go’ vänner, sade han belåtet, nu ha vi kommit så här långt, och väl är det, men ännu återstår oss åtskilligt. Vi måste ännu i denna natt ge oss i väg från Paris, annars blir det giljotin för allihop i morgon.

Han talade obesvärat och muntert, med det självsvåldigt släpiga tonfall, som hans umgängeskrets i Londons förnäma värld så väl kände till, men det fanns en underström av allvar i rösten, och hans unga löjtnanter höjde blicken mot honom, redo att lyda honom i allt och väl vetande, att dödsfaran ännu låg på lur och vaktade på dem alla.

Lord Anthony Dewhurst, sir Andrew Ffoulkes och lord Hastings, alla iförda nationalgardets uniform, hade spelat sina roller förträffligt. Det var lord Hastings, som lämnat fram den falska ordern åt Santerre, och sedan hade de tre unga engelsmännen i förening överfallit och oskadliggjort de båda soldater, som Paris’ kommendant skickat med för att eskortera fångarna.

Så långt var allt gott och väl. Men hur skulle man komma ut från Paris? Alla sågo undrande och spörjande på Röda nejlikan.

Sir Percy vände sig nu till Juliette, och med den utsökta artighet, som den tidens etikett fordrade, gjorde han en fulländad hovmannabugning för henne.

— Mademoiselle de Marny, sade han, tillåt mig föra er till en liten kammare, som, ehuru den är alldeles ovärdig att hysa er, dock sätter er i stånd att vila några minuter, medan jag ger min vän Déroulède ytterligare råd och instruktioner. Inne i det lilla rummet finner ni en förklädnad, som jag ber att ni med all skyndsamhet anlägger. Det är vämjeliga paltor, det medges gärna, men ert liv — och vårt — beror på er benägna medverkan.

Han kysste artigt hennes fingerspetsar och öppnade dörren till angränsande rum, så att hon kunde passera. Därefter trädde han åt sidan, så att hennes sista blick, innan hon försvann, kunde nå Déroulède. Röda nejlikan var människokännare.

Så fort dörren stängts efter Juliette, vände sig sir Percy åter till sina män.

— Nu duga inte de där uniformerna längre, sade han i befallande ton, men här finns hela bylten med gräslig lump, Tony. Var snälla och ta på er paltorna så skyndsamt som möjligt. Vi måste alla i afton ta oss ut som det smutsigaste band sansculotter, som någonsin huserat på Paris’ gator.

Nu hade han låtit den släpiga tonen, det makliga sättet fara. Nu präglades varje hans rörelse av samlad energi — han var åter den djärve och förslagne lyckoriddaren, som visste, att han på flatan av sin hand balanserade sina vänners liv och välfärd.

De fyra männen lydde hastigt. Lord Anthony Dewhurst — en av Londonsocietetens elegantaste sprättar — hade hämtat fram ur ett fuktigt väggskåp ett knyte med kläder, trasiga och övermåttan smutsiga, men just nu av oskattbar nytta.

Inom tio minuter var omklädseln fullbordad, och fyra högst sluskiga figurer gjorde honnör framför sin herre och mästare.

— Det är utmärkt! skrattade sir Percy. — Nu få vi se, hur mademoiselle tar sig ut.

Orden voro knappt utsagda, förrän dörren till den lilla kammaren slogs upp, och på tröskeln stod en gräslig uppenbarelse — en kvinna i nedsölad kofta och kjol, ansiktet betäckt med ett grått smutslager, det gula håret flottigt och hoptovat och instucket under en smutsig, tillskrynklad mössa.

Ett rop av förtjusning hälsade denna både hemska och vidriga företeelse.

Juliette hade skakat av sig den domning, som höll på att förlama hennes tankekraft, och uppkallat hela sin viljestyrka, nu, när hon förstod, att det även för henne gällde att spela en viktig roll. Här var i sanning blind lydnad och självövervinnelse av nöden, om det höga spelet skulle lyckas …

Därför hade hon klätt på sig en simpel tricotteuse’s paltor, och likheten med de trasiga och osnygga varelser, som brukade sitta och slamra med sina strumpstickor på Place de la Revolution, var verkligen träffande. Även i hållning och rörelser sökte hon efterlikna dem, och den lilla skarans ledare hade snart förvissat sig om, att hans instruktioner komme att följas till punkt och pricka.

Även Déroulède var nu den trasiga sansculotten upp i dagen, med nakna och gyttjiga fötter, fransade byxor och en luggsliten, svart schaggrock. De fyra männen stodo och väntade tillsamman med Juliette, medan sir Percy gav dem sina allra sista förhållningsorder.

— Nu blanda vi oss med den stora hopen, sade han, och göra efter allt vad hopen gör. Det blir vår egen sak att laga så, att denna oregerliga hop gör just vad vi vilja. Mademoiselle de Marny — jag ber att få uttrycka min beundran för ert verk. Får jag nu ytterligare anhålla, att ni fattar min vän Déroulède hand och ej släpper den på några villkor. Inte någon så värst svår uppgift, skulle jag tro, fortfor han med sitt goda leende. — Ditt värv, vän Déroulède, blir också ganska lätt. Jag ålägger dig att taga vård om mademoiselle Juliette och på inga villkor vika från hennes sida, förrän vi äro utanför Paris.

— Utanför Paris! upprepade Déroulède med en bekymrad suck.

— Javisst, lugnade sir Percy, omgivna av en skränande pöbel, som tvingar myndigheterna att vidtaga dubbla försiktighetsmått … Och framför allt, vänner, kommen i håg, att vår hemliga signal är fiskmåsens gälla läte, tre gånger upprepat. Följen det, tills ni stå utanför Paris’ portar! Äro ni väl hunna så långt — lyssna då efter det igen, det skall leda er till räddning och frihet.

I allas sinnen tändes hoppfullhet och mod. Hur skulle man väl kunna annat än att följa denne tappre anförare, som eldade ej blott genom sitt föredöme, utan även med sin stolta hållning, sin stämmas trollska tjusning?

— Och nu framåt! fortfor Blakeney. — Den åsnan Santerre torde väl vid det här laget ha skingrat massorna med sitt kavalleri. Nu draga de till Tempeltornet för att passa på sitt byte; vi följa dem i spåren. A moi, vänner, och kommen ihåg fiskmåsens skri!

Déroulède slöt Juliettes hand i sin.

— Vi äro färdiga, sade han. — Gud löne Röda nejlikan!

Därefter begåvo sig de fem männen med Juliette i mitten åter ut på gatan.