Ett pressadt hjertas klagan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vår-oro
Ett pressadt hjertas klagan
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Herde-sånger  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 40–42 av Ernst Meyer från 1889.


[ 40 ]

Ett pressadt hjertas klagan.

Se dagen gryr och morgonrodnan blänker,
Förrän mitt öga ännu blundat har;
För ljuflig sömn jag på mitt öde tänker,
Som hårdt förföljer mina ungdomsdar;
Det är det lugn, som jag om natten finner,
Att jag i ro min oro mig påminner.

Allt hvilar sig: den söta sömnen dödar
I denna stund all känsla och besvär;
Men fåfängt sig mitt qvalda hjerta mödar
Att domna från den oro det förtär;
En plåga kan förskingras och bortglömmas,
Men tusentals ej för ens tanke gömmas.

Min fordna fröjd ett bittert minne lemnat,
Att tanken ej vid den kan roa sig;
Osägligt qval har nu de nöjen hämnat,
Som syntes spela på min lefnadsstig;
De togo in med skäl mitt ömma sinne,
Men äro nu som törnen i mitt minne.

Hvad har jag nu för all min trohets låga,
En kärlek, som har trotsat lif och död?
Min matta kropp får sakna sin förmåga,
Och helsans kraft är tärd af sorgeglöd.
I, tårar, som mer tidt än regnet runnit!
Hvad har jag af min myckna jemmer vunnit?

I, långa år, I, sömnelösa nätter,
Som varit mina suckars tysta hvalf!
Du enslighet, som sorgen dubbelt sätter,
Och ökat det, hvaraf milt hjerta skalf!
I klippor, som mitt sorgerop besvarat!
Hvad är mig för mitt lidande förvaradt?

[ 41 ]

Ny olycksstorm och nya motgångsvågor.
Jag har ej sluppit utur sorgens svall,
Förr än jag erfar annan art af plågor.
Ack, törnevägen vill ej blifva all!
Hur länge skall jag så bland klippor tråka,
I fåfängt hopp mitt ömma hjerta bråka?

Jag söker ljus bland mörka moln och dimmor,
Men dagen vill ej för min lycka gry;
Jag nyttjar rätt de nåds- och himlastrimmor,
Som brutit in uti min motgångs sky;
Men ingenting vill efter önskan hända.
Allt måste sig till hårdt emot mig vända.

Mitt hjerta, som har varit vandt att njuta
Ett ljufligt värn af ljuflig vänskaps ro,
Måst’ för sig sjelft sin sorg och nöd utgjuta.
Åt hvem skall jag mitt myckna qval förtro?
Ho tager del uti en annans smärta,
Än den som är hopbunden med dess hjerta?

Mitt tålamod af sällsam oro tröttas,
Min dygd blir satt på många härda prof.
En billig harm med tvång och fruktan brottas,
Mitt rena namn blir afund skänkt till rof
Mitt hjerta man med hot och kärlek sticker;
Det tastas an af både hat och smicker.

Jag måste mig i lånad drägt förgömma
Och mot min vana anta lånad färg;
I hjertat hata, men med mun berömma
Och smälta det som tärer ben och märg;
En daglig strid, ett våld på själ och tankar,
Gör att hvar stund jag nya plågor samkar.

När sinnet har i någonting sin föda,
Och hoppets fläkt lifsnöjet glödgar opp.
Då kan man lätt fördraga mången möda,
Som yppar sig uti ens lefnadslopp;
Men hvilket hopp och hvilken tröst skall spisa
För den som ej i minsta ting har lisa?

[ 42 ]

Så går min tid i hemlig sorg. — Jag drager
Mitt lefnadsok, fast mången det ej ser;
Förfluten tid mitt minne ömkligt gnager,
Och nutid mig osäglig plåga ger,
Och hvad den tid, som kommer, täcks mig gifva; —
Gud vet, hur der mitt öde ock må blifva.