Herremansbruden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Haren, som hade varit gift
Sagobok för barn
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe

Herremansbruden
Sådana kunna käringar vara  →


[ 75 ]
Illustration-page78-Sagobok för barn djvu.jpg

Herremansbruden.

Det var en gång en rik kaxe, som egde en stor herrgård, och silfver hade han på kistbottnen och pengar utsatta på ränta; men något var det som felades honom, ty han var enkeman. En dag var dottern från granngården hos honom på arbete. Henne tyckte herremannen riktigt bra om, och som hon var ett fattigmans barn, tänkte han, att bara han glunkade ett ord [ 76 ]om giftas, skulle hon väl slå till med det samma. Han sade derför till henne, att han hade kommit på den tanken att gifta om sig.

»Ja, en kan hitta på så mycket,» sade flickan; hon stod der och småskrattade och tänkte, att den gamle fulingen kunde väl ha hittat på det, som passade sig bättre för honom än att gifta sig.

»Ja, och det vore meningen att du skulle bli min hustru,» sade herremannen.

»Nej, tack för mig — var det likt något, detta sade hon.

Herremannen var ej van vid att få nej till svar, och ju mera ogerna hon ville ta honom, desto ifrigare blef han på att få henne. Men då han ej kom någon vart med henne, skickade han bud efter hennes far och sade till honom, att kunde han ställa så till, att han fick henne, så skulle han skänka efter pengarna, som han hade lånat, och på köpet skulle han få den jordlapp, som låg jämte hans äng.

Ja, han skulle nog få bugt med dottern, menade fadern. Hon var bara barnet och förstod inte sitt eget bästa, sade han. Men allt hvad han talade till dottern, både ondt och godt, så hjelpte det icke. Hon ville inte ha herremannen, om han satt i malet guld ända upp öfver öronen, sade hon. Herremannen väntade dag efter dag, men så blef han till sist ond och otålig, och så sade han till flickans far, att om han skulle stå vid det han hade lofvat, måste den andre nu göra slag i saken, ty han ville icke vänta längre.

[ 77 ]Mannen visste ej någon annan råd, sade han, än att herremannen lagade allt i ordning till bröllopet, och när presten och bröllopsgästerna voro komna, kunde han ju skicka bud efter flickan, som om det vore ett arbete, hon skulle vara med om; och när hon kom, skulle de vigas i en handvändning, innan hon hann åtra sig.

Detta tyckte herremannen var klokt och bra, och han lät derför brygga och baka och laga till bröllop på herrskapssätt.

Då gästerna hade kommit, ropade herremannen på en af sina drängar och sade till honom, att han skulle ge sig af ned till grannen i Södergården och be honom skicka med det, som han hade lofvat honom. »Men är du inte här igen på eviga minuten,» sade han och hötte åt honom med knytnäfven, »så skall väl —». Mera hann han ej säga, ty drängen for af, som om han hade piskan efter sig.

»Jag skulle helsa från husbond och be om det, du har lofvat honom,» sade drängen till grannen i Södergården, »men det skall vara i röda rappet, för han har fasligt brådt i dag,» sade han.

»Ja, ja, spring ner på ängen och tag henne med dig, der går hon,» sade grannen.

Drängen gick. Då han kom ner på ängen, gick dottern der och räfsade. »Jag skulle hämta det, som far din har lofvat husbond’,» sade drängen. Håhå, mig lura ni inte, tänkte hon. »Jaså, skall du det?» sade hon. »Det är väl vår lilla blacka märr? Gå du [ 78 ]bort och ta henne, hon står tjudrad på andra sidan om ärtåkern,» sade flickan. Drängen kastade sig upp på den lilla blackas rygg och red hem i fyrsprång.

»Fick du henne med dig?» sade herremannen.

»Hon står nere vid dörren,» sade drängen.

Illustration-page81-Sagobok för barn djvu.jpg

»Led då upp henne på min salig hustrus rum,» sade herremannen.

»Kära hjertandes, hur skall det gå till?» sade drängen.

»Gör du bara som jag säger,» sade herremannen. »Orkar du inte med henne ensam, så tag flere till hjelp,» sade han; han tänkte, att flickan kunde kanske göra motstånd.

[ 79 ]Då drängen såg husbonden i ansigtet, så visste han, att det tjenade till ingenting att motsäga honom. Han ned och fick med sig alla drängarne; några drogo i framdelen och några sköto på bak, och så fingo de ändtligen märren uppför trapporna och in i kammaren. Der låg brudestassen färdig.

Illustration-page82-Sagobok för barn djvu.jpg
[ 80 ]»Nu har jag gjort det också, husbond’,» sade

drängen, »men det var ett fasligt tungt arbete, det var det värsta jag har haft här på stället.»

»Ja, ja, du skall inte ha gjort det för intet,» sade husbonden. »Skicka nu upp qvinnfolken till att klä henne grann.»

»Nej, men kära hjertandes!» sade drängen.

»Inte något prat! De ska’ klä henne och hvarken glömma krans eller krona,» sade husbonden.

Drängen ner i köket:

»Hör nu, flickor,» sade han, »nu ska’ vi upp och klä den lilla blacka till brud; husbond’ vill visst ge sina gäster något att skratta åt.»

Ja, flickorna hängde på den lilla blacka allt hvad de hade, och sedan gick drängen ner och sade, att nu var hon färdig och det med både krans och krona.

»Det är bra, kom då med henne!» sade husbonden. »jag skall sjelf ta emot henne i dörren,» sade han.

Det ramlade förskräckligt i trapporna, ty hon gick icke ner i sidenskor, den bruden. Men då dörren gick upp och herremansbruden kom in i stora salen, var det inte utan att det blef fnissande och skratt. Och herremannen var så belåten med den bruden, att de sade, han aldrig mer friade.

*
[ 81 ]
Illustration-page84-Sagobok för barn djvu.jpg
Herremansbruden.
Teckning af E. Werenskiold.
[ 82 ]