Sådana kunna käringar vara

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Herremansbruden
Sagobok för barn
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe

Sådana kunna käringar vara
Hvar och en tycker bäst om sina barn  →


[ 83 ]

Sådana kunna käringar vara.


Det var en gång en man och en hustru, som skulle så; men de hade intet utsäde och inga pengar att köpa för heller. En enda ko hade de, och den skulle mannen gå till staden med och sälja, för att få pengar till utsäde. Men då det kom till kritan, tordes hustrun icke låta mannen gå, ty hon var rädd, att han skulle supa upp pengarna. Derför gick hon sjelf åstad med kon och tog med sig en höna också.

Nära staden mötte hon en slagtare. »Skall du sälja kon, mor?» frågade han. »Ja, skall jag så,» sade hon. »Hvad skall du ha för den då?» — »Jag får väl en mark för kon, men hönan skall du få för tio daler,» sade hon. »Ja,» svarade han, »hönan behöfver jag inte, och den blir du nog af med, när du kommer till staden, men för kon skall jag ge dig en mark.» Hon sålde sin ko och fick sin mark, men det var ingen i staden, som ville ge tio daler för en gammal, skabbig höna. Då gick hon tillbaka till slagtarn igen och sade: »Jag blir inte af med hönan, far! Du får allt ta den du också, som tog kon.» — »Det ska’ vi väl bli sams [ 84 ]om,» sade slagtaren, bjöd henne till bords och gaf henne mat och trakterade henne så med bränvin, att hon blef drucken och miste både sans och vett.

Medan hon sof ruset af sig, doppade slagtarn henne i en tjärtunna och lade henne sedan i en fjäderhög.

Då hon vaknade, var hon befjädrad öfver hela kroppen och begynte undra: »Är det jag eller är det inte jag? Nej, det kan aldrig vara jag! Det måste vara en stor, underlig fågel. Men hur skall jag bära mig åt för att få veta om det är jag eller om det inte är jag? ... Jo, nu vet jag huru jag skall få reda på, om det är jag: om kalfvarna slicka mig och hunden inte skäller på mig, då jag kommer hem, så är det jag.»

Hunden fick knappast syn på ett slikt underdjur, förrän han började stormskälla, som om det hade varit både tjufvar och skälmar i huset. »Nej, det kan visst inte vara jag,» sade hon. Då hon kom in i fähuset, ville kalfvarna icke släcka henne, ty de kände tjärlukten. »Nej, det kan inte vara jag, det måste vara en underlig fågel,» sade hon, kröp så upp på visthustaket, började slå med armarna, som om de varit vingar, och ville till väders. Då mannen såg detta, kom han ut med bössan och började sigta. »Nej, skjut inte, skjut inte!» ropade hustrun; »det är jag.» — »Är det du,» sade mannen, »så stå inte der som en get, utan kom ner och gör rätt och räkenskap för dig.» Hon kröp då ner igen, men hade icke en enda skilling, ty den mark hon fick af slagtarn hade hon kastat bort i fyllan

och villan; och då mannen hörde detta, sade han: »Du [ 85 ]
Illustration-page88-Sagobok för barn djvu.jpg
«Är det du?»
Teckning af Th. Kittelsen.
[ 86 ] [ 87 ]är inte mer än en gång till så galen som du har varit,»

och han blef så ond, att han sade han skulle gå sin väg från alltsamman och aldrig komma igen, om han icke träffade tre andra käringar som voro lika galna.

Han begaf sig af, och då han hade kommit ett stycke på väg, fick han se en käring, som sprang ut och in med ett tomt såll i en nyupptimrad stuga. Hvar gång hon sprang in, kastade hon förklädet öfver sållet, som om hon hade haft någonting i det, och slog ut detta på golfvet. »Hvarför gör ni så der, mor?» frågade han. »Åh, jag vill bara ha in litet sol,» svarade hon, »men jag vet inte hur det är fatt; när jag är ute, har jag solen i sållet, men när jag kommer in, så har jag tappat den, och då jag var i min gamla koja, så hade jag sol tillräckligt, fastän jag aldrig bar in det minsta; bara någon kunde skaffa mig sol, skulle jag gerna ge honom trehundra daler.» — »Har ni en yxa,» sade mannen, »så skall jag nog skaffa er sol.» Han fick en yxa och högg fönstergluggar, ty det hade timmermännen glömt; strax kom solen in, och han fick sina trehundra daler. »Det var en,» tänkte mannen och gick vidare.

Om en stund kom han till ett hus, och der inne var ett förfärligt skrik och skrål. Der gick han in och fick se en käring, som höll på att dänga mannen sin i hufvudet med ett klappträ; öfver hufvudet på honom hade hon dragit en skjorta, i hvilken det icke fans något hål för halsen. »Vill ni slå ihjäl eran man, ni, mor?» frågade han. »Nej,» svarade hon, »jag vill bara [ 88 ]ha ett halshål på den här skjortan.» Mannen skrek och jämrade sig och sade: »Gud tröste och hjelpe den, som skall ha på sig en ny skjorta. Om någon kunde lära käringen att få halshål på skjortan på något annat sätt, så skulle jag gerna ge honom trehundra daler.» — »Det skall snart vara gjordt, tag bara hit en sax,» sade den andre. Han fick en sax, klippte hål och gick vidare med pengarna sina. »Det var den andra,» sade han för sig sjelf.

Sent omsider kom han till en gård; der tänkte han hvila ut en stund. Då han kom in dit, sporde käringen: »Hvar är ni från, far?» — »Jag är från Ringerike,» svarade han. »Åh, nej, kors! Är ni från himmelrike? Då känner ni väl honom, andre Per, salig man min?» (Qvinnan hade varit gift tre gånger; den förste mannen och den siste hade varit elaka, derför trodde hon, att blott den andre mannen hade blifvit salig, ty han hade varit en beskedlig man.) »Ja, honom känner jag väl,» sade han, som var ute på vandring, »Hur står det till med honom nu då?» frågade hustrun. »Åh, det är bara klent för honom,» sade Ringerikaren, »han traskar gård emellan der och har hvarken mat eller kläder på kroppen — pengar var det då inte värdt att tala om.» — »Gud nåde mig för honom då!» ropte käringen; »han behöfde då inte gå så usel, han, som det var så mycket efter? här hänger en hel vind full med kläder, som hörde honom till, och ett stort skrin med pengar står här också. Vill ni ta det med, så skall ni få häst och kärra att köra fram det med, [ 89 ]och hästen kan han ha qvar, och på kärran kan han sitta och åka gård emellan, för han behöfver inte gå.» Ringerikaren fick ett helt kärrlass med kläder och ett skrin fullt med blanka silfverpengar och så mycket mat och dryck som han ville; då han hade fått det, satte han sig upp och åkte sin väg. »Det var den tredje,» sade han för sig sjelf. — Men ute på marken gick hustruns tredje man och plöjde, och då han fick se en främmande karl åka bort med häst och kärra, gick han hem och frågade hustrun, hvad det var för en som for bort med den grå hästen. »Åh, han,» sade hon, »det var en karl ifrån himmelrike; han sade, att det var så uselt för honom, andre Per, salig man min, att han går der gård emellan och har hvarken kläder eller pengar; derför skickade jag honom alla de gamla kläderna, som hängde här efter honom, och det gamla penningeskrinet med silfverpengarna i.» Mannen begrep strax hur det hängde ihop, sadlade en häst och red bort i fullt fyrsprång. Det dröjde icke länge förrän han var tätt bakom honom, som satt på kärran och körde; men då den andre märkte det, körde han hästen och kärran in i småskogen, nappade en handfull tagel ur hästsvansen och sprang så upp i en backe, der han fäste taglet i en björk, och under den lade han sig till att gapa och stirra upp i molnen. »Nej, nej, nej!» sade han liksom för sig sjelf, då tredje Per kom ridande, »nej, något så grant har jag då aldrig sett! Nej, aldrig såg jag väl på maken!» Per stod och såg på honom en stund och undrade om han icke var riktigt klok, eller [ 90 ]hvad det skulle betyda; slutligen frågade han: »Hvad ligger du der och glor på?» — »Nej, aldrig har jag sett på maken!» sade den andre; »der for en rakt upp till himla på en grå häst; här ser du, taglet, hänger qvar i björken, och der uppe bland molnen ser du hans grå häst.» Per såg på molnen och såg på honom och sade: »jag ser ingenting annat än taglet i björken, jag.» — »Nej, du kan inte se det, der du står,» sade den andre, »men kom hit och lägg dig här och titta uppåt och vänd inte ögonen bort från molnen.» Medan tredje Per låg och glodde upp till molnen, så att hans ögon vattnades, tog Ringerikaren hans häst, satte sig upp och reste sin kos både med den och kärrlasset. Då det började rassla på vägen, rusade tredje Per upp, men blef så häpen öfver att den andre for sin väg med begge hästarna hans, att han icke kom sig för med att springa efter, förrän det var för sent.

Han var nu inte särdeles glad, kan man väl förstå, men då han kom hem till hustrun och hon frågade, hvar han hade gjort af hästen, svarade han: »Jag gaf honom den med sig också till andra Per, för jag tyckte inte det var lönt att han skulle sitta på en kärra och skralta gård emellan i himmelrike; nu kan han sälja kärran och köpa sig en vagn att åka i.» — »Det ska’ du ha tack för! Aldrig hade jag trott, att du var en så beskedlig man,» sade hustrun.

Då han nu kom hem, han som hade samlat ihop de sexhundra dalerna och kärrlasset med kläderna och silfverpengarna, var det första han såg, att hela gärdet [ 91 ]var plöjdt och uppsådt. Det första han frågade käringen om, det var, hvar hon hade fått utsäde ifrån. »Åh,» sade hon, »jag har alltid hört, att den som något sår, han något får; derför sådde jag det saltet, som Dal-bonden satte in här, och kommer det bara regn snart, så tror jag nog att det kommer bra upp.»

»Galen är du och galen blir du, så länge du lefver,» sade mannen; »men det kan nu vara det samma, för de andra ä’ inte likare än du.»

*